Stridsvagnar under andra världskriget

Denna artikel behandlar stridsvagnarnas historia under andra världskriget.

Sammanfattning

Under andra världskriget genomgick stridsvagnen en mycket snabb och dramatisk utveckling, till stor del ledd av Tyskland och Sovjetunionen. De tidiga tyska stridsvagnarna var tekniskt underlägsna många av de som användes av deras motståndare vad gällde pansar och eldkraft. Det var i den taktiska användningen av stridsvagnarna som den tyska krigsmakten kom att dominera slagfälten under krigets första år. Den tyska doktrinen byggde på samverkan mellan olika truppslag med motoriserat infanteri och flygunderstöd. Denna taktik kom efter anfallet mot Polen att döpas till Blixtkrig. Denna "blixtkrigföring" nådde oväntade framgångar under genomförandet av Fall Gelb på västfronten. Doktrinen krävde att tyskarna utrustade sina stridsvagnar med radio, vilket gav dem ett övertag vad gällde ledning och samverkan. Däremot saknade så gott som alla franska lätta stridsvagnar radio. Detta berodde på att den franska doktrinen byggde på en långsammare och mer statisk krigföring med förutbestämda förflyttningar. Detta krävde färre radiostationer på alla nivåer. I allmänhet utklassade de franska stridsvagnarna de tyska 1940, både avseende beväpning och pansar, men den franska doktrinens brister i ledning och samverkan gjorde att dessa fördelar spelade en mindre roll för fälttågets slutliga resultat.

Precis som under första världskriget experimenterades det med stridsvagnarnas storlek. Bland de tyngsta vagnarna fanns USA:s T-28 på 95 ton (egentligen en pansarvärnskanonvagn) och den tyska Panzer VIII Maus som vägde hela 188 ton. Båda dessa tillverkades bara i två exemplar vardera och ingen av dem såg strid. Trenden gick dock mot allt tyngre stridsvagnar allt eftersom kriget fortskred. 1939 hade de flesta vagnar en pansartjocklek på 30 mm eller mindre och kanoner med en maximal kaliber på mellan 37 och 47 mm. En medeltung stridsvagn vägde 1939 omkring 20 ton. 1945 hade en genomsnittlig medeltung stridsvagn en pansartjocklek på 100 mm, kanon med en kaliber mellan 75 och 85 mm och vägde 30-45 ton. Lätta stridsvagnar, som dominerade i början av kriget, förlorade alltmer i betydelse och användes endast för begränsade uppgifter vid krigsslutet.

Torn var redan innan andra världskriget vanliga men inte allmänt förekommande på stridsvagnar. Under kriget kom de emellertid att anses vara väsentliga för en framgångsrik stridsvagn. Det blev allmänt vedertaget att för att kunna bekämpa bepansrade mål måste en stridsvagnskanon vara så stor och kraftfull som möjligt vilket ledde till att stridsvagnar försågs med en kraftig huvudkanon med ett skottfält på 360 grader. Genom att kanonen placerades i ett torn blev det även möjligt för stridsvagnen att skjuta från bakom skydd medan kanoner placerade direkt i stridsvagnskroppen medförde att en större del av vagnen måste exponeras för fientlig eld. Stridsvagnar med flera torn och kanoner, som den sovjetiska T-35, franska Char B, amerikanska M3 Lee och brittiska Cruiser Mk 1, blev allt mindre vanliga under krigets gång. Erfarenheten kom att visa att en stridsvagnsbesättning inte effektivt kunde kontrollera eldgivningen från flera olika vapen samtidigt. Dessutom gjorde nya kanoner med multipla användningsområden att behovet av flera olika typer av kanoner försvann. De flesta stridsvagnar behöll en kulspruta monterad i kroppen och en eller flera kulsprutor i tornet för att skydda vagnen från infanteri.

Det var under detta krig som stridsvagnar började utrustas med radio i allmän omfattning vilket avsevärt förbättrade deras ledning och samordning i strid. 1943 hade tvåvägsradio blivit så gott som allmän utrustning i stridsvagnar. Stridsvagnar började modifieras för att användas till ett stort antal olika uppgifter, bland annat minröjningsstridsvagnar och ingenjörsstridsvagnar. Specialiserade modeller som eldkastarvagnar, bärgningsvagnar för skadade stridsvagnar och ledningsvagnar med extra radioapparater användes också. Vissa av dessa typer finns idag kvar som andra klasser av pansarfordon och betraktas inte längre som "stridsvagnar" i egentlig mening. Alla de större makterna utvecklade också olika typer av pansarvärnskanonvagnar och infanterikanonvagnar — pansarfordon med kraftigare kanoner men ofta tunnare pansar och utan torn. Vagnar med kanontorn är dyrare att tillverka än sådana utan torn. En trend under andra världskriget var att ta chassit från äldre, lättare stridsvagnar och montera kraftigare kanoner direkt i kroppen för att skapa pansarvärns- och infanterikanonvagnar. Så kunde till exempel den sovjetiska T-34 bära en 85 mm kanon i tornet men samma vagn kunde förses med en kanon på 100 mm i kroppen och kallades då SU-100. På samma sätt byggde tyskarna om sina omoderna Panzer II och försåg dem med en kraftigare 75 mm PAK 40 i den tornlösa öppna pansarvärnskanonvagnen Marder II.

Tyskland Huvudartikel: Tyska stridsvagnar under andra världskriget

Under första världskriget slutskede hade tyskarna enbart lyckats föra fram ett 20-tal stridsvagnar till fronten. När kriget tog slut infördes en rad restriktioner för att förhindra att Tyskland någon mera gång skulle kunna hota freden i Europa. Tyskland tilläts enbart hålla minimala styrkor för att upprätthålla ordningen i landet och stridsvagnar var bland den teknik som förbjöds. Den tyska militärledningen inledde ett antal hemliga samarbeten med olika länder i fråga om teknikutveckling och ett av dem, gällande stridsvagnar, slöts med Sovjetunionen. Mellan 1926 och 1933 samarbetade man därför med olika konstruktionerna vid en försöksplats vid Ural.

miniatyr|En tysk Tiger I-stridsvagn i Tunisien 1943. Den tyska armén fick ett ypperligt tillfälle att testa sina teorier i det spanska inbördeskriget 1936-39 dit ett antal lätta stridsvagnar av typen Panzer I sändes för att strida på nationalistsidan. Motståndarsidan hade dock den betydligt mera kapabla sovjetiska stridsvagnen T-26 till sitt förfogande. Lärdomarna utnyttjades vist och nya designprogram inleddes.

Andra världskriget inleddes något för tidigt i fråga om utbyggnaden av de tyska pansartrupperna. Det var tänkt att pansardivisionerna skulle vara uppbyggda av två stridsvagnsmodeller, Panzer III och Panzer IV. På grund av bristen på stridsvagnar vid krigets utbrott var man tvungen att utnyttja de äldre skolvagnarna Panzer I och de lätta stridsvagnarna Panzer II för att fylla ut luckorna i leden. Därtill utnyttjades tjeckisktillverkade Panzer 35(t) och Panzer 38(t) som man fått tillgång till i och med annekteringen av staden Plzeň med Škodaverken i mars 1939.

Vid andra världskrigets utbrott hade därför tyskarna många bra konstruktioner vid sina förband. Dessa var inte nödvändigtvis bättre än motsvarande franska, brittiska och sovjetiska stridsvagnar, men framgångarna med vapenslaget kom från den nya doktrinen som tyskarna skulle bli mästare på - blixtkrig.

Blixtkrigstaktiken innebar att man bröt sig igenom fiendens linjer i dess svaga punkter med starka, lokalt koncentrerade styrkor som var mycket mobila, snabba och eldkraftiga. Dessa trupper understöddes av taktiskt bombflyg. När ett genombrott uppnåddes inringades fienden och mindre mobila enheter tog hand om de instängda fiendestyrkorna medan de rörliga trupperna frigjordes för andra uppdrag. Framgången berodde också mycket på att mycket ansvar lades på underofficerarna som förväntades ta egna beslut i stridens hetta. Detta möjliggjorde en mycket flexibel krigföring.

Kärnan i blixtkrigstaktiken var de tyska stridsvagnsstyrkorna, eller Panzertruppe. Dessa pansardivisioner bestod av två pansarregementen och två motoriserade eller mekaniserade infanteriregementen. Alla delar i en pansardivision var mobila. Som understöd ingick självgående artilleri, självgående pansarvärn och pansarbilar för spaning. Efter kampanjerna i Polen och i Frankrike kom pansardivisionerna att minska i storlek för att möjliggöra skapandet av nya divisioner, som enbart hade ett pansarregemente per division.

Den tyska invasionen av Sovjetunionen skulle inledningsvis vara mycket framgångsrik. Nya sovjetiska stridsvagnskonstruktioner, såsom KV-1 och T-34 skulle dock tvinga fram en utveckling av befintliga stridsvagnstyper och ett antal nykonstruktioner. Både Pz III och Pz IV utvecklades i den mån konstruktionen tillät, bland annat tillfördes extra pansar och kraftigare bestyckning. För att komma vidare var man dock tvungen att utveckla helt nya konstruktioner. Två av de mest berömda stridsvagnarna Tiger och Panther togs därför fram - den förra som ett svar på de tunga sovjetiska stridsvagnarna som verkat så traumatiskt osårbara för Panzer III:orna och IV:orna, den senare genom att ta lärdom av T-34:ans sluttande pansar och breda larvband och genom att tillföra den ypperliga tyska 75 mm KwK 42 L/70-kanonen (som på grund av sin högre mynningshastighet hade bättre penetrationsförmåga än den 88 mm KwK 36 L/56-kanon som användes av Tigern). Tigerns tjocka pansar kom dock att bidra till den legendariska status som stridsvagnen fick på alla slagfält där den deltog. Det var inte ofta som de totalförstördes genom fientlig handling, utan oftast förstördes de av de egna besättningarna vid övergivandet av en immobiliserad stridsvagn (vid till exempel bränslebrist eller avsprängt larvband). Vid en offensiv situation skulle dessa ha reparerats och återinsatts i förbanden, men under reträttstrider var detta inte möjligt och vagnarna förstördes av egna besättningar så att de inte skulle kunna utnyttjas av fiendestyrkor.

Tyska stridsvagnskonstruktioner var ofta effektiva och av bra kvalitet - de dominerade slagfälten ifall oddsen var jämna tack vare bra utrustning och bra ledarskap. Nackdelen var att stridsvagnarna både var dyra och komplicerade och därför tillverkades i relativt litet antal (i jämförelse med sovjetiska T-34:or och amerikanska M4 Sherman). En lösning var att tillverka olika typer av infanterikanonvagnar (däribland modellerna StuG III, StuG IV och StuH 42). Dessa vagnar som saknade rörligt torn var betydligt enklare att tillverka och betydligt billigare, ett stort antal av dessa deltog i strid och ersatte även egentliga stridsvagnar i vissa pansardivisioner. En annan fördel var att dessa utnyttjade chassin från äldre stridsvagnsmodeller och de gamla produktionslinjerna kunde då fortsätta utan större modifikationer. Och att infanterikanonvagnar är bättre lämpad för defensiva strider där du vet vara fienden kommer att komma ifrån.

Storbritannien Huvudartikel: Brittiska stridsvagnar under andra världskriget

miniatyr|En Mk IV Churchill (A22) infanteristridsvagn Under första världskriget hade Storbritannien lett utvecklingen inom stridsvagnsvärlden. Detta försprång skulle stegvis förloras under mellankrigstiden. Detta berodde mycket på den taktik som man tillämpade.

Den brittiska stridsvagnsdoktrinen skiljde sig markant från den tyska i början av kriget. Detta trots att ett par av de främsta experterna på stridsvagnstaktik och mobil krigföring - fäderna till blixtkrigstaktiken - J.F.C. Fuller och Sir Liddell Hart var britter. Den senares ovänskap med den brittiska militärledningen var en av orsakerna till varför en annan doktrin anammades.

Den brittiska stridsvagnsdoktrinen gick i huvuddrag ut på att stridsvagnar antingen skulle användas utspridda, för direkt understöd av infanteriet eller samlade för anfall på djupet. Fram till mitten av 1940-talet hade Storbritannien därför så kallade infanteristridsvagnar och "kryssarstridsvagnar" (engelska: Cruiser Tanks) för de två uppgifterna. I de flesta andra stater gjorde man i stället en indelning i tre viktklasser, tunga, medeltunga och lätta stridsvagnar.