Preben von Ahnen, född 18 september 1606 på Rügen, död 15 november 1675, var en dansk-norsk ämbetsman och militär kommendant. Han tillhörde en uradlig ätt från Pommern och kom till Norge år 1629. Efter en militär karriär blev han utnämnd till lensherre för Nordlandene år 1646. Senare avvecklades länen och amten infördes, varvid han blev den första amtmannen i Nordlandene. Under de 20 år han innehade dessa poster utmärkte han sig som administratör och militär; han utvecklade flera näringar och blev en av landets största jordegendomsinnehavare. Utöver detta ägde han järnverk; bland annat grundade han Holden Jernværk, nuvarande Ulefos Jernværk, tillsammans med sin svåger Ove Gjedde (1594–1660). I slutet av sitt liv blev han amtman i Bratsberg amt.
Ahnens militära bedrifter rör särskilt återerövringen av Trøndelag från svenskarna år 1658, känt som Bjelkefeiden. Ahnen fick ansvar för utskrivning och utrustning av soldater från sitt län i norr. Han anlände till Trøndelag med tre kompanier med sammanlagt omkring 360 man under senhösten 1658. Tillsammans med flera andra norska militära styrkor lyckades de återta Trøndelag. Året därpå ledde han ett fältåg till silvergruvan i Nasa i svenska Lappland vid Saltfjellet. Detta för att förstöra något som ansågs vara en ekonomiskt viktig insatsfaktor för svenskarnas fortsatta möjlighet till krigföring.
Familj och bakgrund Preben von Ahnen föddes den 18 september 1606 på Rügen i Pommern i nuvarande Tyskland, som son till den pommerske adelsmannen Staffen von Ahnen (ca 1530 – ca 1614), godsägare och senare major i svensk tjänst, och Anna von Zuhm, dotter till Erich von Zuhm auf Üselitz, godsägare och ryttmästare i svensk tjänst.. Han gifte sig första gången med Else Knudsdatter Urne, med vilken han fick tre barn. Hon var dotter till lensherren Knud Axelsen Urne (1564–1622) till Årsmarke och Margrethe Eilersdotter Grubbe (1568–1654).
Han ska ha blivit benämnd som junker, det vill säga ”ung adelsman”, i flera brev till honom under 1650-talet.Nielsen, Yngvar: Kampen om Trondhjem sida 71.
Den 8 mars 1657 gifte han sig med Karine Iversdatter Vind (1626–1705) i Odense, dotter till Iver Vind (1590–1658) och Helvig Skinkel (1602–77). En av sönerna från det andra äktenskapet var Iver von Ahnen (1659–1722), som också blev ämbetsman. Ahnen dog den 15 november 1675. Vid sin död var han amtman i Bratsberg amt.
Preben von Ahnen tillhörde den pommersk-tyska uradliga ätten von Ahnen. Han var brorson till Henrik von Ahnen, som deltog i Slaget vid Stångebro 1598 som överste kvartermästare i hertig Karls styrkor. Henrik fortsatte sin militära karriär som överste för fyra fanor ryttare i riksföreståndarens tjänst. Familjen hade under 1500- och 1600-talet flera medlemmar i svensk tjänst, särskilt inom kavalleriet och som befälhavare i gränsområdena mot Polen och Danmark.
Biografi Tidig karriär Ahnen kom första gången till Norge år 1629 i samband med ett arvskifte efter sin farbror Claus von Ahnen. Därmed ärvde han möjligen en lantgård och blev kvar i Norge. Från 1640 var han rittmästare i ett ryttarkompani i Sør-Norge (Rytterne Søndenfjelds).
Han deltog i kriget mot Sverige under åren 1643–1645, känt som Hannibalfejden (Torstenssonkriget), med titeln krigskommissarie vid fältarmén (Commissair en Campagne). Innan han kom till Nordlandene hade han köpt flera gårdar, bland annat Tosnes i Stokke vid Tønsberg. Det tros också att han har ärvt godsen Nederhoff och Bautel i Pommern.
Lensherre för Nordlandenes len mini|Svenska samer flyttade till kusten i Nordnorge i hopp om ett bättre liv. Här sjösamer i Lyngseide omkring år 1900.
mini|Gravmonument över Ahnens rival Hans Lauritzen Blix i väggen till Bodin kyrka.
År 1646 blev Ahnen utnämnd till lensherre för Nordlandenes len. Efter att den tidigare lensherren, Frands Kaas, avlidit 1638, hade Nordlandene delats upp i smålän och administrerats av frånvarande lensherrar. Det vill säga att de för det mesta inte var bosatta i regionen, eller till och med aldrig reste norrut. Detta var något som för övrigt hade hänt flera gånger tidigare. I tider av krig och kris samlades Nordlandene åter till ett enda län som Ahnen skulle ställa i krigsberedskap. Han hade dock skjutit upp resan norrut efter den formella utnämningen, och fick därför ett brev daterat januari 1647 från kung Christian IV med lydelsen: «[…] ville vi deg hermed alvorligen have paamindet, at du efter forrige Ordre og dit Forleningsbrevs Inhold retter dig efter til dit Len dig strax at begive […]».Elstad og Hutchinson: I amtmandens dager sida 93.
Att Ahnen blev utnämnd till lensherre kan ha haft samband med att han var en god administratör, samt att han kunde vara till nytta i en krissituation som man förväntade sig kunde uppstå. Senare fick han även huvudrollen i försvaret av Nordnorge under krigen mot svenskarna, kända som Nordiska krigen.
Klimatförändringar, krig, kristider och samisk invandring Det var överlag svåra tider under hela 1600-talet med kallt klimat, dåliga skördar och dåligt fiske, även om det också förekom vissa uppgångar.Elstad och Hutchinson: I amtmandens dager sida 59. Ahnen rapporterade om svåra förhållanden till kungen år 1658: ”den allmänna fattigdomen” i Nordlandene och ”det magra fisket”. Detta beskrevs åter i en supplikk (klagoskrift) till kungen år 1661, och dessa klagomål från ämbetsmännen fortsatte genom hela 1600-talet. Under detta århundrade var även lofotfisket generellt svagt, något som drabbade hela landsdelen hårt.
Nedgången i fisket kan beskrivas genom att det år 1631 och 1632 fanns omkring 100 jektar i Nordnorge för att transportera torrfisk från Lofoten till köpmännen i Bergen. I början av 1650-talet hade antalet sjunkit till 79. Ahnen beskrev situationen så här i ett brev: ”Vad gäller klagomålen över skatterna, så är det sant att skeppar- och styrmansskatten faller dem alla för tungt, och en del av jekterna är redan upphuggna, så att det i framtiden för vanligt folk kommer att bli tungt att få sin fisk [till Bergen] och det de har att byta till sig tillbaka.” Antalet jekter sjönk dock inte ytterligare under resten av århundradet.
Krigsåren kring 1650-talet medförde dock bördor för allmogen i form av ökade skatter. Detsamma gällde även för fjällsamerna, som pålades högre skatter av den svenska kronan (statens kassakista). Detta fick svenska samer att flytta över gränsen och in i Norge. Ahnen uttryckte oro över detta och mottog klagomål över att så många samer kom till landsdelen. I Enontekis i Torne lappmark i Sverige frågade fogden samerna varför så många flyttade därifrån. Svaret var att de förväntade sig ett bättre liv vid kusten i Norge. Senare, under 1660- och 1670-talen, kom ännu fler svenska samer till Norge – den här gången för att undgå tvångsarbete i en nyanlagd silvergruva i Kvikkjokk.
Utveckling av residenset på Bodøgård Lokalhistorikern Knut Moe skriver i Bodin bygdebok att Ahnen omkring 1650 lät bygga en ny residens på Bodøgård.Moe, Knut: Bodin bygdebok sidorna 171–172. De tidigare två lensherrar som hade haft långvarig tjänst i norr bodde på Inndyr i Gildeskål, men Ahnen var alltså inställd på att bo på det ursprungliga residensgodset på Bodøgård.Gudbrandson, Terje: Gårds- og slektshistorie for kirkegrenda sida 565. Terje Gudbrandson skriver dock i Gårds- og slektshistorie for kirkegrenda att Ahnen i stället var nöjd med att reparera de hus som redan fanns där. Detta var ett stort gårdskomplex, men på grund av dagsverken som allmogen var tvungen att utföra inkom klagomål till kungen. Allmogen menade att den stora byggnaden krävde för mycket underhåll. Residenset hade många rum och flera uthus. Det fanns även ett stall med plats för tolv hästar.
Ahnens jordbruk på Bodøgård blev så småningom mycket omfattande. Årligen gick det åt 25 tunnor utsäde, och i hans ladugård fanns det vid ett tillfälle 24 kor.Gudbrandson, Terje: Gårds- og slektshistorie for kirkegrenda sida 22. Denna mängd utsäde var många gånger större än vad som var vanligt på gårdarna i norr. Han lät även bygga en kvarn på Bodøgård.
Närmaste granne till lensherrens residens var prästen Hans Lauritzen Blix (1596–1666). Både Ahnen och Blix var driftiga män som båda ville utöka jordbruket. Tidigare hade lensherregården avskilts från prästgården utan att man var särskilt noggrann med gränsdragningen mellan egendomarna.Moe, Knut: Bodin bygdebok sidorna 228–229. Blix hade utökat jordbruket i utmarksområdena som var gemensamma för de två gårdarna i stor omfattning. Detta ledde till att möjligheterna att utvidga verksamheten på Bodøgård blev mycket begränsade. En annan omständighet var att prästen hade agerat på sätt som provocerade lensherren. Under Blix’ långa tid som sockenpräst var det endast Ahnen som kunde erbjuda jämbördig motstånd.
Förhållandet mellan Ahnen och Blix blev så småningom så ansträngt att kungen utsåg lagmannen Manderup Pedersen Schønnebøl (1603–1682) och lensherren på Vardehus, Jørgen Friis, att fastställa gränserna. Ahnen påpekade att lensherregårdens jord stod svagare än prästgårdens när det gällde rättigheter i utmarkerna, trots att de två gårdarna hade samma skyld (årlig skatt). Dessutom stod prästens sjöbodar inne på lensherrens egendom. Utfallet av dessa oenigheter blev att Blix knappt behövde avstå från några av de rättigheter han hade gjort anspråk på. Ahnen å sin sida fortsatte att bedriva jordbruket på Bodøgård med framgång inom de gränser som fastställdes. Det fanns dock vissa stora nackdelar med att «[…] Samma Residensgård är mycket trängd och inklämd av närmaste grannens egendom, så att Residensens boskap och kor inte kan komma till fäboden utan att det måste drivas över lensherrens åker och äng till skada […]».Gudbrandson, Terje: Gårds- og slektshistorie for kirkegrenda sida 567.
Förhållandet mellan Blix och Ahnen fortsatte att vara svårt även efter att gränserna hade fastställts. Bland annat anställde Ahnen en präst i Saltdalen utan att konsultera Blix. När denne dog tre år senare försökte Blix ingripa vid tillsättningen av en ny präst. Det visade sig att Blix och församlingen inte kunde enas om den nye prästen. Ahnen ingrep då och fick kungligt mandat att själv utfärda kallelsebrev till en efterträdare. Det ansträngda förhållandet mellan Ahnen och grannen Blix nämndes av diktarprästen Petter Dass (1647–1707) i några versrader i Nordlands trompet.
År 1666 dog prästen Blix. Blix hade en son som tjänstgjorde som kaplan åt sin far och som var säker på att han skulle få överta tjänsten efter honom. Sonen var skicklig som teolog och en naturlig arvtagare till pastoratet. Ahnen ville dock annorlunda – redan i mars 1666 hade han fått ett kungligt brev som gav honom kallsrätten till pastoratet. Därmed kunde Ahnen se till att få insatt prästen Brede Claussøn Stabel (1632–1676), som var gift med dottern till Ahnens godsförvaltare. Historikern Terje Gudbrandson menar att motivet bakom detta var hämnd för att Blix bokstavligen hade blockerat vägen för lensherrens jordbruk under flera år. Hämnden närdes inte bara av de konkreta omständigheterna, utan också av att prästen, med sin rikedom och ställning, hade utmanat lensherrens auktoritet i bygdens ögon under tjugo års tid. Trots allt var det lensherren som stod näst efter kungen i rang – inte prästen.
Iordningställande av kyrkor Inkomstunderlaget för prästerna och kyrkan försvagades under kristiderna under 1600-talet. Under 1640-talet blev de låga inkomsterna från tiondet (1/10-skatt på all inkomst) och försummade tjänster så omfattande att klagomålen nådde fram till kungen. Samtidigt försummades även underhållet av kyrkorna. En annan faktor var de förändrade klimatförhållandena med regniga somrar, vilket gjorde att kyrkorna ruttnade och tog skada. Dessutom var kyrkornas inventarier slitna och i dåligt skick. Ahnen tog dessa problem på allvar när han blev lensherre. Från och med 1645 började därför kyrkornas räkenskaper föras in i lensherrens räkenskaper.Elstad och Hutchinson: I amtmandens dager sidorna 85–89.