Stockholms skärgård är en skärgård i östra Mellansverige, belägen längs större delen av Stockholms läns kust. Den räknas som Sveriges största skärgård och den näst största i Östersjön, efter Skärgårdshavet i sydvästra Finland. Området saknar formell avgränsning, men brukar anses sträcka sig från Arholma i norra delen av länet, cirka 150 kilometer (80 nautiska mil) utefter Upplands och Södermanlands kuster till Landsort i söder och i väst-östlig riktning från Stockholms fastland cirka 80 kilometer (43 nautiska mil) österut till i höjd med Svenska Högarna. Skärgården utanför Stockholm brukar delas upp i två huvuddelar, den norra delen med Vaxholm som centralort i söder och Norrtälje i norr, respektive den södra delen med Dalarö som centralort i norr och Nynäshamn i söder. Skärgården mellan Vaxholm och Dalarö och österut brukar benämnas den mellersta skärgården.
Stockholms skärgård har mellan Björkö-Arholma och Öja-Landsort befunnits ha något över 24 000 öar, holmar och skär och täcker cirka 1 700 km² varav cirka 530 km² är land. Det finns omkring 10 000 bofasta och 50 000 fritidshus i skärgården. Bofast befolkning finns på alla större öar närmast kusten som har fast bro- eller färjeförbindelser med vägfärja som exempelvis Vaxholm, Ingarö, Värmdö, Yxlan, Blidö, Ljusterö och Väddö men också på många av de större öarna längre ut från kusten som exempelvis Ingmarsö, Möja, Runmarö, Nämdö, Ornö och Utö som trafikeras av passagerarfartyg med fastställda turlistor.
Cirka 15 procent av markarealen i Stockholms skärgård ägs eller förvaltas av Skärgårdsstiftelsen. Övrig mark ägs till största delen av privata fastighetsägare, i viss mån av olika företag som bedriver verksamhet inom turistnäringen, så även de fiskevatten på inre vatten som tillhör fastigheterna där enbart fastighetsägaren har rätt att bedriva nätfiske.
Stockholm Archipelago Trail är en 270 kilometer lång vandringsled, som binder ihop flera öar mellan Arholma och Landsort.
Historik Se även historiebeskrivningar för enskilda öar. miniatyr|Vaxholms fästning som stod klar 1863. miniatyr|Skärgården med Baggensstäket skildrad av Olaus Magnus 1555. miniatyr|Bolby, Ljusterö på tidigt 1900-tal. miniatyr|Gistvall på Hallonstenarna utanför Ljusterö. Foto: Alf Nordström, 1962. miniatyr|Södra Ingmarsö vintertid. Foto: Mars 2010.
Stockholms skärgård har sedan lång tid tillbaka haft betydelse som kommersiell och militär inseglingsled till Stockholm. Under Gustav Vasas tid som regent (1523–1560) i Sverige beslutades att befästa Vaxholmen för att skydda Stockholms inlopp sjövägen via Kodjupet och Vaxholmen mot fientliga angrepp och 1549 stod den första försvarsanläggningen klar som vid den tiden bestod av ett enkelt blockhus i trä som senare förstärktes med ett torn i sten under Johan III:s tid. Det andra inloppet, Oxdjupet, mellan Rindö och Värmdö som idag är huvudled mot Stockholm, skyddades från 1500-talet med bomstängsel och värn. 1735 färdigställdes den kraftigt bestyckade Fredriksborgs fästning på Värmdösidan vilken kom att räknas som landets starkaste fästning. Denna skyddade Oxdjupet tills detta 1839 hade försänkts. Försänkningen togs bort efter 1877 då det bepansrade Oskar-Fredriksborgs fort stod klart på Rindösidan.
Befästningen på Vaxholmen byggdes ut i olika omgångar under flera hundra år och fick sitt nuvarande utseende efter en total ombyggnad som stod klar först 1863. 1889 fick fästningen en egen fast bemanning, som 1902 ombildades till Vaxholms kustartilleriregemente, beläget på Rindö. 2005 flyttade regementet till Berga örlogsbas och bytte då namn till Första amfibieregementet.
Under 1600-talet kartlades Stockholms skärgård av kartografen Carl Gripenhielm. År 1719 drabbades Stockholms skärgård liksom stora delar av ostkusten svårt av rysshärjningarna där många skärgårdsbyar plundrades och brändes ner. Slaget vid Stäket är i sammanhanget ett av de mest kända drabbningarna från denna tid. Stockholms skärgård som fick en mer betydande bofast befolkning först från slutet av 1400-talet, hade vid tiden för rysshärjningarna på 1700-talet en befolkning på totalt cirka 3 000 personer.
Efter andra världskriget och in mot 1950-talet skedde en successiv utflyttning från skärgården in till de närmaste fastlandsorterna som erbjöd ett större utbud av arbetstillfällen. Utflyttningen berodde också till stor del på att den obligatoriska skolgången successivt byggdes ut där många blev tvungna att söka sig till fastlandet där skolorna fanns för högre studier efter den grundläggande folkskolan. Fisket var länge en betydande näring men minskade gradvis i betydelse och utgör idag en mycket liten del av skärgårdsnäringarna. Under senare delen av 1900-talet, från omkring 1960 och framåt har Stockholms skärgård utvecklats till att främst få rollen som sommarviste för fastlandsbor från i huvudsak stockholmstrakten, med hyrda eller egna sommarhus och som friluftsområde för fritidsbåtar med övernattningsmöjlighet i likhet med camping på fastlandssidan. Utvecklingen har lett till ett starkt säsongsbetonat behov av arbetskraft inom olika servicenäringar i skärgården.
Skärgårdsbornas levnadsvillkor Stockholms skärgård har i alla tider haft karaktären av småjordbruk kombinerat med fiske för det egna hushållet, till skillnad från Göteborgs skärgård som mer har haft karaktären av renodlade fiskesamhällen. Dessa tydliga skillnader i levnadsvillkor och utkomstmöjligheter har medfört stora skillnader i kultur och utveckling i de båda typerna av skärgårdssamhällen.
Ända fram till början av 1900-talet präglades skärgårdsbornas levnadsvillkor av ekonomisk knapphet i jämförelse med levnadsvillkoren på fastlandet. På de mindre gårdarna med små jordbruksarealer fanns det ett begränsat utrymme för försäljning av jordbruksprodukter. Det som producerades gick för det mesta åt i det egna hushållet och för foder till gårdens djur under vinterhalvåret. Fisket svarade för en betydande del av hushållningen men även som inkomstkälla, där man på de större öarna med en stor befolkning ofta fiskade i arbetslag med gemensamt ägda större fiskeredskap för att effektivisera fisket, vilket främst gällde strömmingsfisket på vår och höst. Strömmingsfisket, och fisket i allmänhet, som redan på 1400-talet utvecklades som en av skärgårdsbornas huvudnäringar för främst de bofasta i den mellersta delen av skärgården som hade en begränsad tillgång till jordbrukarealer, bedrevs även som stordrift runt en del av de yttersta skären på de fria fiskevattnen, så kallade kronovatten, som tillhörde staten. Som betydelsefulla ”Fiskehamnar eller Fiskeskiär” nämns 1744; Håkanskär, Vattungarna, Norrskär, Tyfskär, Karlskär, Långskär, Skärf, Svenska Högarna, Gillöga, Kubbarna, Nassa, Björkskär, Horssten, Grönskär, Brand och Bytta.
Trängseln på dessa fiskeställen var tidvis stor och ordningen måste upprätthållas med noggranna föreskrifter. Ett ”Hamneskrå” upprättades redan 1448 av Karl Knutsson (Bonde) (cirka 1409–1470) och Huvudskärslagen 1450 av Erengisle Nilsson d.y. Dessa ersattes 1669 av en ”Hamnerätt”, och senare av Kungl. Maj:ts förnyade ”Hamnordning” år 1726. Enligt dessa förordningar skulle det finnas en hamnfogde vid varje fiskehamn, som reglerade fördelningen av fiskevattnen, tilldelning av hamnplats, och tomt för fiskebod och sjöbod samt plats för nättorkning. Ingen fick börja fisket på morgonen, innan hamnfogden med en ringklocka givit startsignal. På kvällen fick heller inte nätläggningen börja förrän efter en sådan startsignal. Hamnfogden avgjorde också tvister mellan fiskelagen. Det intensiva säsongsfisket ute på öarna i ytterskärgården med stora avstånd in till de fasta boplatserna, medförde att många bodde ute vid fiskelägena längre tider varför kyrkan ansåg att det fanns behov av att bygga kapell på de mest befolkade öarna, som Horssten, Gillöga och Svenska Högarna. Prästerna från de närmaste kyrkorna hade skyldighet att infinna sig under fisketiden och ”sacra ibidem peragere” och fiskelagen måste infinna sig till de gudstjänster som hölls. På Horssten fanns det också en krog. På vissa öar anlades också kyrkogårdar genom att de var alltför långt för att ro i land de avlidna. Avsaknaden av tillräckligt med jord på de kala klipporna gjorde att man byggde en låg stenmur omkring graven som fylldes med jord. Rester av sådana kyrkogårdar finns bland annat på Horssten och Svenska Högarna.
Längst ut i skärgården med tunna jordlager som bara räckte till mindre trädgårdsland för exempelvis potatisodling och ett fåtal betesdjur, svarade fisket och jakt på säl och sjöfågel för de huvudsakliga inkomstkällorna. Rester av gömslen för fågeljakt i form av stenrösen kan fortfarande påträffas på många av öarna i den yttre skärgården. Innan man började använda skjutvapen, ofta i kombination med vettar (fågelattrapper), för jakt på sjöfågel, använde man stora nät som spändes upp mellan höga stolpar där man visste att de lågtflygande fågelsträcken drog fram, som exempelvis ejder. Man plockade också fågelägg ute på öarna vilket dock, liksom fångst med fågelnät, ganska snart förbjöds genom att det utvecklades till ett allvarligt hot mot hela fågelbeståndet i skärgården.
De som saknade jordbruksmark var oftast specialiserade på enbart fiske eller olika typ av hantverk som båt- eller husbyggnation. Obebodda öar med bra ängsmarker längre in i skärgården som ingick i ägorna, användes ofta som betesöar för boskap som man transporterade ut med båtar och åkte ut och mjölkade på plats. Man slog också ofta det höga gräset på öar som inte betades och fraktade hem det i båtar till gården som foder åt djuren. Många av de öar i skärgården som kallas "Ängsholmen" eller "Ängsholmarna" har sitt ursprung i användning som betesöar eller öar dit man rodde ut, slog gräset och höll efter sly.
Hushållen i skärgården var ofta helt självförsörjande och det mesta tillverkades på den egna gården eller lokalt på någon av de närmaste större öarna. Besöken in till närmaste större ort på fastlandet var sällsynta där det oftast handlade om att sälja insaltad fisk, sälskinn och hantverksvaror som man hade tillverkat under de mörka vintermånaderna och fylla på sina förråd av basvaror som inte kunde införskaffas ute på öarna. Isoleringen mot fastlandslivet blev speciellt påtaglig under vintermånaderna där det främst handlade om att överleva och spara på de förråd man hade bunkrat upp. Isbildningen i skärgården vintertid, som under århundraden har varierat kraftigt, hade förr i tiden en helt avgörande betydelse för möjligheten att överleva och förflytta sig mellan öar och in till fastlandet. Vintermånader, höst och vår med dålig is som varken bar eller brast när man inte hade tillgång till isbrytande båtar, var speciellt svåra och skapade lätt kritiska situationer vid behov av att tillkalla en läkare.
Den regelbundna mötesplatsen blev ofta kyrkan på söndagarna för de som kunde ta sig dit beroende av väder och isförhållanden. Kyrkan användes också för sockenstämmorna om det inte fanns en särskild bygdegård, där man diskuterade allt som hänt och planerade för beslutade åtgärder inom socknen.
Skolan i skärgården Genom den allmänna skolplikten, införd i Sverige 1842 som ersättning för den av kyrkan tidigare bedrivna grundläggande läsundervisningen, kom många mindre skolor i slutet på 1800-talet att inom en 5–10-årsperiod byggas på de större öarna ute i skärgården. Ofta svarade en eller högst två lärare för undervisningen i samtliga ämnen i den grundläggande 4-åriga skolan och från 1882 den 6-åriga obligatoriska folkskolan. Skolbyggnaden uppfördes för det mesta som en kombinerad skola och bostad för lärarens familj som oftast kom från fastlandet och i de flesta fall inte hade en familjebakgrund som skärgårdsbo.