Arbetsterapi är den vetenskap som studerar människans förmåga att utföra arbetssysslor eller andra aktiviteter i vardagliga livet, framför allt vid skada, sjukdom eller annan funktionsnedsättning. Syftet är att hjälpa individer att återfå önskad aktivitetsförmåga och också att arbeta med förebyggande åtgärder. De arbetsterapeutiska insatserna fokuserar på att ta vara på de förmågor som individen besitter och utifrån detta finna ett alternativt tillvägagångssätt, träna för att återfå förmåga helt eller delvis och ge råd vid anpassning av den fysiska miljön.
Arbetsterapins historia miniatyr|stående|Philippe Pinel, som grundlade den moderna arbetsterapin.
Arbetsterapi har förekommit i olika former under människans historia. Till exempel rekommenderade den grekiska filosofen Kelsos de patienter som led av depression att sysselsätta sig mer.Quiroga, A. M., PhD (1995) De skulle bland annat integrera sig mer med andra människor och engagera sig i aktiviteter som de fann meningsfulla.
På 1700-talet beskrev fransmannen Philippe Pinel en metod för att behandla och utveckla folk med någon form av psykisk nedsättning, han kallade det för Moral Treatment and Occupation (MTO). Han menade att man skulle behandla patienterna efter deras känslor och att man skulle öka deras egen förmåga till de vardagliga aktiviteterna som till exempel städa, jobba och handla i affären. Denna metod är likartad metoder som används ännu. Gibson D & Diasio K.(1985)
Under slutet av 1800-talet fanns i USA en sjuksköterska vid namn Susan Tracy som började specialisera sig på aktivitetsträning som en form av behandling till patienter med lätta och svåra fysiska och psykiska nedsättningar. Hon insåg vikten av denna metod som en form av behandling och utbildade därför andra sjuksköterskor till vad hon kallade "Occupational nurse".
Arbetsterapi var under denna tid inte evidensbaserad profession utan byggde på egna observationer och erfarenheter, men under 1930-talet ökade behovet av professionalisering och det första arbetsterapeutiska förbundet, The National Society for the Promotion of Occupational Therapy (NSPOT) startades.
Arbetsterapi som profession har gått från att vara mera avsides då arbetsterapeuterna var verksamma i klienternas hem eller institutioner till att jobba med andra yrkesgrupper såsom arkitekter, geografer och designers för att skapa nya förutsättningar i miljön. Detta leder till att de olika yrkesgrupperna lär av varandra och även från andra vårdyrken.
Arbetsterapins historia i Sverige I Sverige utvecklades arbetsterapi senare än länder som USA, Storbritannien och Kanada. 1944 hölls första utbildningen i Sverige. Den hölls av grevinnan Estelle Bernadotte af Wisborg som hade fattat ett personligt intresse för arbetsterapi under en av sina många resor till USA. Denna utbildning hölls under en vecka där Röda korset stod som utbildare tillsammans med grevinnan. Efter denna kurs startades en förening som gavs namnet Arbets- och sysselsättningsterapi. 1953 inträdde Sverige arbetsterapeuter i en världsorganisation WFOT (World Federation of Occupational Therapists), vilket underlättade att få yrket erkänt. Organisationen användes även för att uppmuntra samarbete och spridning av nya behandlingsmetoder och information mellan olika länder. I ett senare sked beslutade Sveriges riksdag att göra arbetsterapeututbildningen till en fullskalig universitetsutbildning med en 3-årig högskoleutbildning. Arbetsterapeuterna fick möjligheten att ta sin legitimation 1999.
2014 finns i Sverige ungefär 11 000 legitimerade arbetsterapeuter. Av dessa beräknas 80% ha kommun eller landsting som arbetsgivare. I vanligaste fallen är arbetsterapeuter anställda inom bland annat sjukhus eller vårdcentral. Där arbetar man främst med rehabilitering. Vissa har kriminalvården eller arbetsförmedlingen som arbetsplats, medan andra forskar eller undervisar. Andra arbetar inom den privata sektorn antingen som konsulter, med ergonomi eller exempelvis hjälpmedel.
Tillämpningsprocessen En arbetsterapeut arbetar med att tillämpa arbetsterapins teori i praktisk tillämpning för de personer som är i behov av detta. Arbetsterapeuter jobbar alltså för att möjliggöra aktivitet, att alla ska kunna göra det de vill och behöver kunna göra. I Sverige krävs legitimation för att utöva arbetet. Personer som på grund av en skada, funktionsnedsättning eller sjukdom inte kan sköta personlig vård, skola, arbete, fritid eller sitt boende har i Sverige rätt att få hjälp av en arbetsterapeut enligt Hälso- och sjukvårdslagen. Arbetsterapins syfte är dock att individen i första hand skall kunna klara sig så självständigt som möjligt med hjälp av sin egen kapacitet.
Arbetsterapeuter arbetar bland annat med: bedömning av aktivitetsförmågan, genomförande av insatser och utvärdering. Turner A. (1987). The practice of occupational therapy: an introduction of treatment of physical dysfunction. Edinburgh: Churchill Livingstone. Stor vikt läggs på att arbeta klientcentrerat, att se personen i första hand för att ta reda på vilka resurser och begränsningar som finns för att klienten/patienten ska kunna leva ett meningsfullt liv och vilken intervention som behövs för att uppnå detta.
Med intervention siktar arbetsterapeuten på att hitta strategier för klienten/patienten att utöva aktiviteter för att återställa eller förbättra de funktioner som behövs för att utföra aktiviteten effektivt. Strategier kan vara att hitta ett annat sätt att utföra aktiviteter eller kompensatoriska åtgärder som hjälpmedel och teknik som gör det lättare. Om de interventioner som genomförts har lyckats så finns det två alternativ på hur arbetsterapeuten kan gå vidare: antingen avslutas den arbetsterapeutiska processen tillsammans med klienten/patienten eller så sätts ett nytt mål och en ny intervention genomförs om det är så att klienten/patienten har behov av detta.
Efter en behovsbedömning kan arbetsterapeuten förskriva hjälpmedel som kan kompensera eller stödja olika aktiviteter i vardagen, detta varierar över landet och beroende på vilket landsting man arbetar i så ser utbudet olika ut för vad arbetsterapeuten har möjlighet till att förskriva. Arbetshjälpmedel är de hjälpmedel som förskrivs för användning i arbetssammanhang och ansvaret ligger inom det området på arbetsgivare, arbetsförmedlingen samt försäkringskassan.
Bedömning av aktivitetsförmåga För att identifiera de faktorer i miljön, kroppsfunktioner och personliga faktorer som påverkar patientens/klientens utförande i en aktivitet så kan en aktivitetsanalys göras för att kunna se hur denna aktivitet kan anpassas på ett sätt som främjar patientens/klientens utförande.
Aktivitetsanalysen tar upp de typiska kraven från en specifik aktivitet: Vilka kroppsfunktioner som behövs, hur den fysiska/sociala miljön ser ut och vad den ställer för krav, vilka färdigheter som krävs av personen för att kunna genomföra aktiviteten som till exempel att genomföra alla steg som ingår i aktiviteten och i den ordning om de ska genomföras i.Cynkin, S. (1995). Activities. In C. B. Royeen (Ed.). The practice of the future: Putting occupation back into therapy: AOTA selfs-study series (Module 7; pp. 1-52). Rockville, MD: American Occupational Therapy Association"> Det är arbetsterapeutens roll att finna de svårigheter eller begränsningar en person har i sitt aktivitetsutförande och föreslå alternativa hjälpmedel eller anpassa aktiviteter för att underlätta för personen. Aktivitetsanalysen utgår ofta från Occupational Therapy Practice Framework (OTPF). OTPF kartlägger de motoriska färdigheterna, processfärdigheterna samt kommunikation och social interaktion.
Man kan även som arbetsterapeut göra en utförandeanalys för att bedöma kvalitén på utförandet av en aktivitet som patienten/klienten har prioriterat som viktig i vardagen.Fisher, A. G. (2009). Occupational Therapy Intervention Process Model: A model for planning and implementing top-down, client-centered and occupational based interventions. Ft. Collins, CO: Three star press. Ett standardiserat bedömningsinstrument för utförandeanalys är The Assesment Of Motor Process Skills (AMPS).Fisher, A. G. (2006). Assesment of Motor and Process skills. Development, standardization, and administration manuel Ft. Collins, CO: Three star press.
AMPS används i syfte att bedöma personens förmåga samt kvalitet på utförandet av personliga och instrumentella uppgifter i det dagliga livet. För att bedöma sociala interaktionsfärdigheter kan instrumenten the Assesment of Communications and Interaction SkillForsyth K., Salamy M., Simon S., & Kielhofner G. (1998). The Assesment of Communication and Interaction Skill (ACIS) (Version 4.0). Chicago, University of Illinos at Chicago Model of Human Occupation Clearinghouse. och the Evaluation of Social Interaction (ESI)Fisher, A. G. & Griswold, L. A. (2010). Evaluation of Social Interaction (2nd ed.). Ft. Collins, CO: Three star press.användas.Fisher, A. G. & Nyman, A. (2007). OTIPM: En modell för ett professionellt resonemang som främjar bästa praxis i arbetsterapi. Nacka: Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter.. Arbetsterapeuten behöver dock inte använda ovanstående standardiserade instrument för att kunna göra en utförandeanalys Fisher, A. G. & Nyman, A. (2007). OTIPM: En modell för ett professionellt resonemang som främjar bästa praxis i arbetsterapi. Nacka: Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter.
Arbetsterapeuten är dock inte beroende av att använda sig av detta standardiserade instrument utan kan själv utföra en icke-standardiserad bedömning av aktiviteten som utförs. Vid en kvalitetsbedömning av en aktivitet bedömer arbetsterapeuten kvalitetsindikationer i bedömningen av fyra aspekterFisher, A. G. (2009). Occupational Therapy Intervention Process Model: A model for planing and implenting top-down, client-centered and occupational based interventions. Ft. Collins, CO: Three star press.. Den första är hur stor ansträngning den valda aktiviteten utgjorde för klienten: om den fysiska ansträngningen var liten, måttlig eller uttalad. Hur effektivt klienten utförde aktiviteten: Om aktiviteten utfördes i logisk ordningsföljd eller med en liten, måttlig eller uttalad ineffektivitet. Om det finns någon säkerhetsrisk i aktiviteten: antingen risk för personskada eller om det fanns risk för skada i den fysiska miljön och om säkerhetsrisken var liten, måttlig eller uttalad. Den fjärde delen man tittar på är om klienten utförde aktiviteten oberoende: Om personen klarade aktiviteten individuellt eller om det fanns behov av verbal eller fysisk assistans och om det var i liten, måttlig eller uttalad grad.
Efter att arbetsterapeuten har bedömt behov och aktivitetsförmåga är nästa steg att utvärdera och sammanställa bedömningen av utförandet. Det brukar oftast inte vara mer än tio färdigheter som man lyfter fram för att beskriva hur utförandet gick. Fisher, A. G. & Nyman, A. (2007). OTIPM: En modell för ett professionellt resonemang som främjar bästa praxis i arbetsterapi. Nacka: Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter. Efter att arbetsterapeuten prioriterat dessa tio motoriska, process eller sociala färdigheter sammanförs färdigheterna som har ett samband till grupper. Det blir som oftast tre till fem grupper av färdigheter som på bästa sätt förklarar vad klienten har för problem att utföra. Det här steget hjälper till att beskriva klientens utförande och förklara resultaten av bedömningen till andra yrkes professioner och till anhöriga. Det är även ett viktigt stöd inför framtida planering av interventioner.
Det finns många olika sorters bedömningsinstrument inom arbetsterapi. Valet av instrument kan bero på vilken diagnos klienten har eller vilket syfte som användandet av instrumentet har och vad man vill få för information utifrån det. Det kan också vara så att en extrautbildning (AMPS t.ex) krävs för att använda vissa sorters instrument.