Komodovaran (Varanus komodoensis) är en art i ödlefamiljen varaner. Den finns på ön Komodo och några andra angränsande öar i Indonesien. Arten är världens största nu levande ödla med en normallängd på 2–3 meter och en vikt på omkring 70 kg. Dess storlek beror bland annat på långsam ämnesomsättning och på att arten lever på en isolerad ö där det saknas köttätande däggdjur som konkurrerar om samma ekologiska nisch. Komodovaranen är alltså en toppkonsument och dominerar följaktligen det ekosystem som den lever i. Även om komodovaraner vanligtvis är asätare är det också mycket vanligt att de jagar och anfaller andra byten, som ryggradslösa djur, fåglar och däggdjur.

Parningen äger rum från maj till augusti och äggen läggs i september. De cirka tjugo äggen läggs i bon som byggts av storfothöns (Megapodiidae) och som sedan övergivits. Äggen ruvas i sju till åtta månader och kläcks i april, då tillgången till insekter är som störst. Unga komodovaraner är sårbara och vistas därför uppe i träden, på säkert avstånd från rovdjur och de vuxna komodovaranerna, som utövar kannibalism. Det tar tre till fem år för ungarna att bli fullvuxna och de kan bli upp till 50 år gamla. Komodovaranen kan utföra partenogenes (jungfrufödsel), vilket betyder att fullt livsdugliga ägg läggs utan att först blivit befruktade.

Komodovaranen upptäcktes av forskare från västvärlden först år 1910. Ödlornas storlek och rykte gjorde dem tidigt till populära zoodjur. I vilt tillstånd har deras utbredning minskat på grund av mänsklig inverkan på deras levnadsmiljö, och de listas idag som sårbara av IUCN. De är skyddade under indonesisk lag, och en nationalpark, Komodo nationalpark, grundades för att gynna skyddsåtgärder.

För urbefolkningen på Komodo är komodovaranen känd som ora, buaja durat ('landkrokodil') eller biawak raksasa ('stor väktare').

Evolution Komodovaranens utvecklingslinje härstammar ur släktet Varanus som hade sitt ursprung i Asien för cirka 40 miljoner år sedan och som senare koloniserade Australien. För cirka 15 miljoner år sedan skedde en kollision mellan Australien och Sydostasien, på grund av tektonisk aktivitet, vilket resulterade i att varanerna koloniserade vad som idag är den indonesiska övärlden och sedermera utökade sitt utbredningsområde så långt österut som till ön Timor. Komodovaranen antas ha skiljt ur sig evolutionärt från sina australiensiska förfäder för cirka 4 miljoner år sedan. Den dramatiska sänkningen av havsvattennivån under den senaste istiden, för cirka 20.000 år sedan, ledde till att stora områden torrlades. Dessa områden koloniserades av komodovaranen och när sedan vattennivån återigen steg isolerades den på de öar där arten idag förekommer.

Beskrivning miniatyr|höger|Närbild på komodovaranens skinn. I vilt tillstånd väger en fullvuxen komodovaran runt 70 kilo, men i fångenskap väger de något mer. Det största bekräftade exemplaret var 3,13 meter långt och vägde 166 kilo, osmält mat inräknad. Komodovaranen har en svans som är lika lång som dess kropp och den har ett 60-tal sågtandade tänder som ofta lossnar och växer ut på nytt och som kan bli upp till 2,5 centimeter långa. Dess saliv är ofta blodblandad eftersom tänderna nästan är helt täckta av tandkött som naturligt slits sönder då varanen äter. Detta skapar en idealisk levnadsmiljö för de smittofarliga bakterier som lever i dess mun. Komodovaranen har dessutom en lång, gul, djupt kluven tunga.

Sinnen Komodovaranen har inte något väl utvecklat hörselsinne och trots dess synliga öronhål kan den endast höra ljud på mellan 400 och 2 000 hertz. Detta låga ljudomfång gjorde att man tidigare trodde att komodovaranen var helt döv då studier visat att varanen i vilt tillstånd inte reagerade på viskningar, höjda röster eller rop. Detta kom emellertid att ifrågasättas när djurskötaren Joan Proctor vid London Zoo lyckades träna en infångad individ att komma ut och äta då hon ropade, trots att komodovaranen inte såg henne.

Komodovaranen kan se så långt som 300 meter, men eftersom dess näthinna endast består av tappar så har den dåligt mörkerseende. Den kan urskilja färger, men har en dålig förmåga att se stillastående objekt.

miniatyr|vänster|150px|En komodovaran gassar sig i solen i Disney's Animal Kingdom.

Likt många andra reptiler använder komodovaranen sin tunga för att upptäcka smak- och luktstimuli med hjälp av det vomeronasala organet, ett sinne som underlättar navigering i mörker. Vid bra vindförhållanden kan komodovaranen, som svänger sitt huvud från sida till sida då den går, upptäcka kadaver på 4–9,5 kilometers avstånd. Dess näsborrar används inte för att känna lukt i någon större utsträckning då arten saknar diafragma, vilket är en förutsättning för att kunna dra in luft via dessa luftvägar. Den har endast ett fåtal smaklökar i bakre delen av strupen.

Komodovaranens fjäll, av vilka en del förstärks av ben, har känselplattor kopplade till nervsystemet vilket underlättar möjligheten till känsel. Fjällen runt öron, läppar, haka och fotsulor kan ha tre eller fler sådana sensoriska plattor var.

Ekologi miniatyr|höger|Närbild på en komodovarans fot och svans. Komodovaranen föredrar varma och torra biotoper och lever vanligtvis i torra öppna gräsmarker och savanner på lägre höjder. Eftersom varanen är ektoterm – med andra ord regleras dess kroppstemperatur endast av yttre faktorer som exempelvis solen – är den mest aktiv på dagtid, även om den påvisat vissa nattliga aktiviteter. Komodovaraner lever huvudsakligen ensamma och går ihop endast för att para sig och äta. De kan under kortare perioder springa i hastigheter upp emot 20 km/h, dyka ned till 4,5 meters djup och klättra i träd då de är unga med hjälp av sina starka klor. För att fånga byten som befinner sig högt upp kan komodovaranen stå på sina bakben, med svansen som stöd. I takt med att komodovaranen växer används klorna mer som vapen och mindre för att klättra, eftersom dess stora storlek gör det opraktiskt att befinna sig uppe i träden.

Som skydd för exempelvis nattkylan gräver komodovaranen 1–3 meter breda hålor i marken med hjälp av sina kraftiga framfötter och klor. Tack vare sin storlek och vanan att sova i dessa bon kan komodovaranen bevara kroppsvärme under natten, något som minimerar tiden det tar att värma upp sig morgonen därpå. Komodovaranen jagar på eftermiddagen, men stannar i skuggan under de varmaste delarna av dagen. Dessa speciella viloställen är ofta belägna vid strandkanter med svala havsvindar; dessa märks sedan upp med spillning och rensas från vegetation. De tjänar även som en strategisk plats att anfalla hjort.

Föda miniatyr|stående|Komodovaraner på Rinca. Komodovaraner är köttätare och även om de huvudsakligen äter kadaver, så händer det ofta att de anfaller levande bytesdjur genom bakhåll. Då ett lämpligt byte närmar sig varanens bakhållsplats anfaller den djuret genom att snabbt attackera undersidan av dess strupe. Den lyckas hitta sina byten med hjälp av sitt välutvecklade luktsinne, vilket kan upptäcka ett dött eller döende djur på sträckor upp till 9,5 kilometer.

Komodovaranen äter genom att slita loss stora köttstycken och svälja dem hela samtidigt som den håller ned kadavret med frambenen. För mindre byten, upp till en gets storlek, tillåter varanens löst sammanhållna käkar, flexibla skallben och expanderbara mage att bytet sväljs helt. Växtinnehållet som finns i magen och inälvorna på bytesdjuret undviks vanligtvis. De stora mängder röd saliv som komodovaranen producerar hjälper till att smörja maten men sväljprocessen är ändå en väldigt långsam process (15–20 minuter för att svälja en get). Komodovaranen kan försöka snabba på processen genom att trycka kadavret mot ett träd för att på så vis tvinga ned det i halsen, något som ibland kan vara så våldsamt att trädet slits sönder. För att förhindra kvävning under sväljprocessen andas varanen med hjälp av ett litet rör under tungan som är förbundet med lungorna. Efter att ha ätit upp till 80 % av sin kroppsvikt under en måltid, släpar den sig till ett soligt läge för att snabba på matsmältningen eftersom maten kan ruttna och förgifta varanen om den ligger osmält för länge. På grund av deras långsamma metabolism kan stora komodovaraner överleva på så lite som 12 måltider per år. Efter matsmältningen kräks komodovaranen upp en massa av horn, hår och tänder som är täckt med illaluktande slem. Efteråt gnider komodovaranen sitt ansikte mot jord eller buskar för att få bort slemmet, något som antyder att djuret, likt människor, ogillar lukten av sina egna utsöndringar.

miniatyr|vänster|Ung komodovaran fotograferad på Rinca då den äter på ett kadaver av en vattenbuffel.

De största djuren äter vanligtvis först, medan de mindre följer en hierarki. Den största hanen hävdar sin dominans och de mindre hanarna visar sin underkastelse genom kroppsspråk och mullrande väsningar. Varaner av samma storlek kan göra upp genom att "brottas". Förlorarna retirerar vanligtvis, men det händer att de dödas och äts upp av segraren.

Komodovaranens föda är varierande och består av ryggradslösa djur, andra reptiler (däribland mindre komodovaraner), fåglar, fågelägg, smådjur, apor, vildsvin, getter, hjortar, hästar och vattenbufflar. Yngre komodovaraner äter insekter, ägg, geckoödlor och andra mindre djur. Det har hänt att komodovaraner har ätit människor och människokroppar genom att gräva upp kroppar från grunda gravar. Denna vana fick invånarna på Komodo att flytta sina gravar från sandjord till lermark och lägga stenar ovanpå. Enligt evolutionsbiologen Jared Diamond kan komodovaranen även ha livnärt sig på en nu utdöd dvärgelefant av släktet Stegodon som en gång levde på Flores. Komodovaranen har ibland även setts skrämma dräktiga hjortar för att framkalla missfall vars kvarlevor de sedan äter, en teknik som även observerats hos större afrikanska rovdjur.

Eftersom komodovaranen saknar diafragma kan den inte suga upp vatten då den dricker, den kan inte heller lapa vatten med hjälp av tungan. Istället dricker den genom att ta en munfull vatten och sedan luta huvudet bakåt och låta vattnet rinna ned i halsen.

Gift och bakterier miniatyr|En sovande komodovaran. Lägg märke till de stora böjda klorna som används för att slåss och äta. I slutet av 2005 drog några forskare vid Melbournes universitet slutsatsen att jättevaranen (Varanus giganteus), andra varanarter och agamer kan vara något giftiga. Tidigare har man trott att bett från dessa ödlor ledde till infektion på grund av bakterierna i ödlornas munnar, men forskarlaget visade att de direkta effekterna orsakades av förgiftning. Bett på mänskliga fingrar av en lacevaran (Varanus varius), en komodovaran, och en individ av arten Varanus scalaris observerades, och alla visade liknande resultat på människor: snabb svullnad inom några minuter, lokal störning av blodkoagulation, skärande smärta upp till armbågen, med vissa symptom som varar i flera timmar.

Senare forskning av Bryan Fry med bl.a. MR-skanning har visat att komodovaranen har 6 giftkörtlar i vardera underkäke. Dessa producerar ett gift som liknar ormgift.

Komodovaraner har även giftiga bakterier i sin saliv, av vilka över 28 gramnegativa och 29 grampositiva släkten har isolerats. Dessa bakterier orsakar sepsis hos komodovaranens offer, så till vida att om bytesdjuret kommer undan så kommer det vanligtvis ändå duka under inom en vecka som en konsekvens av infektionen. Människor har 9 timmar på sig att komma till sjukhus. Utifrån laboratoriestudier på råttor har man kommit fram till att den farligaste bakterien i komodovaranens saliv är en ytterst dödlig form av Pasteurella multocida. Eftersom komodovaranen tycks vara immun mot sina egna mikrober har mycket forskning utförts i hopp om att finna den antibakteriella molekylen, för att på så vis kunna använda den inom mänsklig medicin.

Fortplantning