Shinran, född 1173, död 1263, var grundaren av jodo shinshu, en japansk inriktning inom det rena landets buddhism. Shinran föddes i en välbärgad familj och blev vid tidig ålder munk inom tendai, men övergav sedan tendai och blev lärjunge åt Honen, grundaren av den det rena landet-buddhistiska inriktningen jodo shu. I hela sitt liv ansåg sig Shinran vara en lärjunge åt Honen, men trots detta utvecklade Shinran sina egna idéer och skapade till slut en inriktning separat från Honens.
Shinrans lära fokuserar på Amida Buddhas 18:e löfte, som lovar återfödelse i Sukhavati om utövaren reciterar Amida Buddhas namn. Shinran betonade vikten av recitation av Amidas namn (nembutsu) och shinjin. Shinjin är enligt Shinran ett tvivellöst förlitande till Amida Buddha, som kommer helt och hållet från Amida Buddha. Utövarens egna ansträngningar och uträkningar är enligt Shinran fruktlösa, inte heller är shinjin ett resultat av utövarens egna ansträngningar, enligt Shinran, utan shinjin kommer helt och hållet från Amida. Trots detta menar Shinran att, tack vare Amidas barmhärtighet, återföds även utövare utan insikt i shinjin i närheten av Sukhavati, i det så kallade "gränslandet".
Biografi Flera biografier som beskriver Shinrans liv finns, men alla använder samma biografi som grund. Denna biografi kallas ofta för Godenshō, vilket är japanska för "biografin". Den komponerades av Shinrans barnbarnsbarn, 33 år efter Shinrans död. Biografin baserades på utdrag ur Shinrans egna texter där han berättat om sitt liv, samt på historier från människor som känt Shinran eller hört historier från hans liv.Dobbins (1990) s. 180-183
Enligt James Dobbins finns det historiskt stöd för delar av biografin, men inte hela. Vissa delar baseras på Shinrans egna texter, eller har stöd från andra historiska källor, men vissa delar har inget stöd varken i Shinrans egna texter eller i andra historiska källor. Dobbins menar att dessa delar speglar vilka historier som cirkulerade i Japan efter Shinrans död och att nutida forskare enbart kan spekulera i hur mycket ur denna biografi som faktiskt stämmer.Dobbins (1990) s. 183
Barndom Shinran föddes år 1173 till en far som hade släktskap med Fujiwaraklanen. Hans mor är okänd, men enligt traditionen hade hon släktskap med Minamotoklanen. Det saknas dock tydliga och pålitliga källor som berättar om Shinrans familjerelationer. Detta gör att det är svårt att säga hur hans tidiga liv såg ut. Enligt några källor dog hans föräldrar vid tidig ålder, vilket resulterade i att Shinran blev fostrad av hans farbröder. Enligt Alfred Bloom är det möjligt att Shinran egentligen inte hade en aristokratisk familjebakgrund, utan att de som skrev hans biografier ville förhärliga Shinrans familjebakgrund. Enligt Bloom tyder Shinrans liv och skrifter på att hans familjebakgrund var varken strikt under- eller överklass.Bloom (1968) s. 2-3
Shinrans tid som tendaimunk vid Hieiberget Det är oklart när och varför, men vid något tillfälle blev Shinran en tendaimunk vid berget Hieiberget. Enligt en teori skulle Shinran ärva en plats vid hovet från sin far, men han valde istället att bli munk i syfte att lära sig om buddhismen och rädda alla medvetna varelser från samsara. Enligt denna teori var han 9 år gammal när han blev munk och bad en av hans farbröder att följa med honom till klostret. Enligt en annan teori blev han munk efter att hans föräldrar gått bort, eftersom han då insåg existensens förgänglighet. Enligt ännu en annan teori blev han munk efter att hans döende mor önskat det. Enligt Bloom är det omöjligt att avgöra vilken teori som stämmer, men att det däremot är det inte råder någon tvekan om att Shinran var tendaimunk vid Hieiberget. Shinran hade ett flertal bröder, varav två av dessa är historiskt kända. Dessa två var också munkar, och enligt en teori var även hans far munk. Därför har många forskare sökt efter en gemensam förklaringar till varför Shinran, hans far och hans bröder blev munkar. En del menar att det fanns en familjekris som låg bakom, medan andra menar att de blev munkar till följd av instabiliteten som rådde i det japanska samhället under den senare delen av Heianperioden.Bloom (1968) s. 3-4
Även hans tid på Hieiberget är oklar. Enligt Bloom fanns det motiv för biografiskrivarna att ge en viss bild av hans tid på berget, för att ge en dramatisk bakgrund till Shinrans senare liv. Enligt några källor studerade han tendai grundligt, men ansåg efter många års studier och utövande att upplysning inte kunde nås genom tendai. Bloom menar dock att det finns risk för att de biografiska källorna överdrev Shinrans kunskap och insikt inom tendai. Däremot tyder Shinrans skrifter på en stor kunskap inom buddhismen. Flera av hans verk är antologier, där han samlade buddhistiska skrifter i syfte att stödja hans religiösa uppfattning. Det är dock oklart hur mycket av denna kunskap kommer från hans tid på Hieiberget. Flera andra teorier och legender finns om hans tid på berget.Bloom (1968) s. 4-6
I ett brev som Eshinni, Shinrans fru, skrev till hennes dotter Kakushinni skriver Eshinni att Shinran var en slags präst av relativt låg rang. Denna typ av präster kallades för dōsō och var bland annat ansvariga över ceremonier centrerade kring nembutsu, recitation av Amitabha Buddhas namn. Detta innebär att Shinran exponerades för läror relaterade till Amitabha redan innan han konverterade till det rena landets buddhism.Bloom (1968) s. 6
Enligt en källa lämnade han Hieiberget vid 29 års ålder. Det är oklart varför han lämnade berget, men alla källor är eniga om att Shinran upplevde att han inte kunde vara säker på att han skulle lyckas bli upplyst. Han ansåg att, oavsett vilka utövningsformer han försökte sig på, kunde han inte bli av med sina ofruktsamma begär. Att han hade denna åsikt styrks i ett brev från Eshinni, samt att han själv anses ha sagt "eftersom jag är en person som är inkapabel till religiöst utövande, kommer jag säkerligen till helvetet". Bloom menar därför att det inte råder någon tvivel om att Shinran kände en stor känsla av misslyckande, frustration eller otillräcklighet, som ledde till att han förkastade de vanligt ansedda utövningsformerna som ansågs leda individen till upplysning/buddhaskap.Bloom (1968) s. 7
Bloom menar att, oavsett vad som orsakade Shinrans religiösa utveckling, det är möjligt att Shinrans personlighet helt enkelt inte var förenlig med tendais strikta meditativa utövningsformer. Efter åratal av studier och helhjärtade försök till att komma längre på vägen mot upplysning upplevde Shinran frustration och inre konflikt. Hans förkastande av tendai grundar sig enligt några källor i en stark känsla av synd som hade utvecklats under hans åratal av buddhistisk träning inom tendai. Bloom menar att själva grunden i Shinrans lära tyder på att Shinrans lära var ett försök för Shinran att positivt bemöta hans syndiga natur.Bloom (1968) s. 7-8
Shinrans möte med Honen och konverterande till det rena landets buddhism När Shinran började tvivla på sin förmåga att nå upplysning till följd av hans syndfulla natur, besökte han de olika templen på Hieiberget i hopp om att hitta en lösning. Han lyckades dock inte få några bra svar i dessa tempel, och lämnade därför berget och satt själv i templet Rokkaku-dō. Enligt ett brev från Eshinni tillbringade Shinran 100 dagar i templet, och på den 95:e dagen fick Shinran en vision relaterad till Prins Shōtoku. Dagen efter sökte han upp Honen, och blev så fångad av Honens lära att han ignorerade all kritik han fick för att ha gått till Honen.Bloom (1968) s. 8
I epilogen till hans verk Kyogyoshinsho skrev Shinran att han "år 1201, övergav de svåra utövningsformerna och tog tillflykt i det Ursprungliga Löftet". Honens lära var populär bland vanligt folk, eftersom Honen lärde ut att alla människor trots deras synder kunde bli återfödda i Sukhavati om de bara reciterade Amitabha Buddhas namn i tron att de skulle återfödas i Sukhavati. Det var enligt Bloom detta som lockade Shinran och fick honom att slutligen acceptera Honens lära. Under hela sitt liv ansåg Shinran att han var en lärjunge av Honen, och menade att om Honens lära är falsk, är det omöjligt att nå upplysning. Honen och Shinran hade en nära relation.Bloom (1968) s. 9-11
En legend berättar att Shinran gifte sig med Tamashi, dottern till regenten Fujiwara Kanezane år 1201 i Yoshimizu. Enligt Bloom anser dock inga pålitliga moderna forskare att denna legend stämmer. Vidare lovade Shinran år 1204 att han skulle följa klosterreglerna, vilket Bloom menar tyder på att Shinran inte gifte sig år 1201.Bloom (1968) s. 12-14
Tiden i exil Shinrans närhet till Honen avslutades år 1207 när Honen och hans ledande lärjungar blev dömda till exil, och två andra av hans lärjungar blev halshuggna. Formellt sett var Honen och Shinran fortfarande tendaimunkar, vilket gjorde att Honen mottog stark kritik från högt uppsatta munkar inom tendai. År 1205 mottog han även kritik från präster från ett tempel i Nara, som dessutom bad hovet straffa Honen och hans följeslagare. De menade bland annat att Honen hade etablerat en ny buddhistisk inriktning utan stöd från regeringen, att Honen förkastade dygd, gjorde motstånd mot de traditionella gudarna, förvrängde sanningen om Sukhavati, feltolkade lärdomarna om Amitabha Buddha och Sukhavati, samt förvirrade nationen. Honen hade dock kontakter i hovet, såsom regenten Kanezane, som för stunden förhindrade att Honen och hans lärjungar bestraffades. Två av Honens lärjungar konverterade dock två hovdamer utan tillåtelse från den pensionerade kejsaren Go-Toba, vilket ledde till att dessa två munkar blev halshuggna år 1207. Då förlorade även Honen och hans lärjungar deras status som munkar, och blev ivägskickade till prefekturer långt borta. Shinran fick ett nytt, sekulärt namn: Fujii Zenshin. Shinran skickades till Kokubu i Echigo medan Honen skickades till Tosa i Shikoku. Efter denna händelse träffade Shinran aldrig Honen igen.Bloom (1968) s. 14-16
I en källa sägs Shinran ha sett positivt på händelseförloppet. Enligt källan menade Shinran att det var positivt att Honen och hans lärjungar blev utspridda i landet, då det innebar att de alla kunde sprida den det rena landet-buddhistiska läran vidare.Bloom (1968) s. 17
Som munk i huvudstaden hade Shinran levt ett bekvämt liv. I detta tillfälle, då han hade blivit ivägskickad och blivit av med sin munktitel, var han dock en lekman utan erfarenhet i det sekulära livet. Han sägs ha tänkt för sig själv att han var "varken präst eller lekman". Kort efter att han anlänt i Kokubu i Echigo gifte han sig med Eshinni, och Shinran fick sex barn med henne. Deras yngsta dotter var Kakushinni, som Eshinni skrev många brev till, och som vårdade Shinran under slutet av hans liv.Bloom (1968) s. 18-21
Efter tiden i exil År 1211 blev Honens exil upphävd. Året efter återvände han till Kyoto och dog. Shinran stannade dock kvar i Echigo, men en källa menar att Shinran besökte Honens grav i Kyoto efter Honens död. En del nutida forskare ifrågasätter dock denna uppgift med tanke på Shinrans familjesituation, som torde gjort det svårt att göra en sådan resa.Bloom (1968) s. 21
Shinrans exil blev också upphävd, men det dröjde två år innan han flyttade från Echigo. En källa anger att han stannade delvis för att predika, men Bloom menar att det är osannolikt med tanke på att han hade ytterst få lärjungar under denna tid. Istället menar Bloom att dröjsmålet troligen berodde på Shirans familjesituation. Han flyttade tillsammans med sin familj till Kanto, år 1213.Bloom (1968) s. 22
En källa menar att anledningen till att Shinran och hans familj flyttade till Kanto var en stark vilja hos Shinran att sprida sin lära till det vanliga folket i östra Japan. Omkring denna tid refererade Shinran till sig själv som Gutoku,Bloom (1968) s. 23 som betyder "dum, ignorant, stubb-hårig eller 'munk som inte håller sina munklöften'"Bloom & Habito (2007) s. 48