miniatyr|Romersk bronsstatyett (av Venus Genetrix-typ) funnen på Öland Romersk järnålder har fått sitt namn utifrån att från år 1 till cirka 400 e.Kr. har ett kraftigt inflytande från det romerska riket gjort sig gällande i Nordeuropa utanför Roms gränser.
Det Romerska rikets expansion och germanstammarnas spridning gjorde att kontakterna dem emellan ökade väsentligt de närmaste århundradena efter Kristus. Bland annat sände romarna expeditioner till norr, och i sin år 98 e.Kr. skrivna Germania omtalar Tacitus för första gången i bevarad skrift svearnas, egentligen svionernas, stam. Tacitus berättar vidare om svearnas skepp, och att allmogen inte hade rätt att bära vapen i fredstid.
Flera viktiga kulturelement kom till det dåvarande Sverige under denna tid, till exempel bättre redskap för bland annat jordbruk, och inte minst den äldre 24-typiga futharken som troligen påverkats av alfabeten i medelhavsområdet.Snædal, Thorgunn; Åhlén, Marit. "Svenska runor". Riksantikvarieämbetet. sid. 11. Läst 26 mars 2023.
Många av de äldsta runinskrifterna har hittats i Skandinavien, bland annat världens äldsta futhark på Kylverstenen från Gotland.
Romersk import till Sverige Forskningshistorik I Hans Jürgen Eggers sammanställning 1951 Der römischen Import im freien Germanien katalogiseras all romersk import i Norden. Han diskuterar också handelsvägarna dels i romerska riket och utanför. Han menar att exakta handelsvägar inte kan påvisas av materialet, men att handelsvägar över vatten har varit vanligast i norra Europa och även till viss del i Centraleuropa (Eggers 1951: 64-70).
Ulla Lund Hansens doktorsavhandling 1987 Römischer Import im Norden. Wahrenaustausch zwischen dem Römischen Reich und dem freien Germanien während der Kaiserzeit unter besonderer Berücksichtigung Nordeuropas behandlar romersk import i Norden och att kontakterna mellan det romerska riket och Skandinavien är av stor betydelse för att förstå den romerska järnåldern i Norden men också i hela norra Europa. Analysen av de kronologiska ramarna för importens uppträdande i Norden är grundlig. De kronologiska resultaten tillämpas på det historiska förloppet och den kulturhistoriska utvecklingen i Norden skildras för de fyra hundra åren som följer efter Kristi födelse. Genom analys av gravar och föremål kunde hon koppla samman fynden med händelser inom Rom.
Hennes kronologi grundas på analyser av slutna fynd i det danska materialet från romersk järnålder. Mest omfattande är undersökningen av hur utbytet av föremål mellan det romerska imperiet och det fria Germanien kan ha sett ut, samt de faktorer som ledde till behovet av detta utbytet. Hon undersöker den romerska importens spridning i Norden samt analyserar de politiska förhållandena inom det romerska riket. Hon drar slutsatsen att Roms expansion till Rhen påverkade samhällena i de nya romerska provinserna liksom de germanska folken norr om limes. Den materiella kulturen i områdena ändrades under romersk järnålder.
Föremål med romerskt ursprung hittas ofta i Skandinavien i gravar och sammanhang av en högre social status med andra prestigeföremål. Utbytet var en del av strukturen i de hierarkiska samhällena. Utbytet av föremål gick till en överklass med högre social status. Detta är en förutsättning för att detta utbyte kommer till stånd. Det danska området hade närmare kontakter med Rom och det avspeglas i en högre koncentration av romerska föremål. Under den yngre romerska järnåldern ledde Själland utbyteskontakterna i provinserna vid Rhen och var centralt för inflödet av romerska föremål i Skandinavien.
Under perioden C2, 250-300 e.Kr. minskade importen till Danmark då Rom drabbades av politiska oroligheter. Centrum för romerska föremål flyttades då till sydöstra Fyn och Jylland. I Sverige har fynd hittats i Skåne, på Öland och Gotland. Efter det romerska rikets delning i slutet av 300-talet e.Kr. avtog importen av romerska föremål och den frankiska kulturen i dagens Frankrike blev den som främst påverkar de skandinaviska områdena. Hennes verk om den romerska järnåldern har påverkat efterkommande forskning av perioden.
Serien Corpus der römischen Funde im europäischen Barbaricum är under utgivning. I denna serie har sju band utkommit 1994-2009 som behandlar norra Tyskland. Andra serier som behandlar Polen, Ungern och Litauen är också delvis utgivna och andra områden som dagens Moldavien, Skottland är under utarbetning. Denna serie kommer inte att behandla Skandinavien då man ansåg att Lund Hansens studie redan hade behandlat området på ett uttömmande sätt.
Lotte Hedeager analyserade också den romerska importen i sin avhandling Danmarks jernalder: mellem stamme og stat. Romerska varor såg hon som en närvaro av en prestigevaruekonomi, som hade avgörande betydelse för Nordeuropas förvandling från ett stamsamhälle till en primitiv stat. Romerska föremål sågs som lyxvaror, de användes och bytte ägare inom den sociala eliten. De var symboler för makten i samhället och användes i byggande av allianser och politisk kontroll. Denna politiska tolkning som Hedeager gjorde i sin avhandling har utövat ett stort inflytande på den vetenskapliga synen bland skandinaviska forskare på den romerska importen och rekonstruktionen av det politiska systemet under den aktuella perioden.
Tidigare trodde forskare som Gunnar Ekholm och Hans Jürgen Eggers att det var regelrätt handel men det har senare forskare övergivit. Varuutbytet var av annan natur, vars syfte snarare har varit politisk påverkan.
Terra sigillata-fynd i Sverige Begreppet terra sigillata 'beseglad lera' myntades av forskaren Hans Dragendorff och avsåg keramikkärl tillverkade i fina leror i formar, där hög bränntemperatur gav en röd yta på kärlen. Latinska participet »sigillatus» anger att kärlen är dekorerade med små figurer. Kärlen har dekoration i relief, men odekorerade kärl förekommer (tyska Glatte Sigillata). Slät terra sigillata var vanligare än den dekorerade. Kärltypen började tillverkas sista århundradet f.Kr, främst i Arezzo i Italien. Arretinsk keramik har matt röd yta medan de galliska kärlen oftast har en blank yta. Arezzo var främsta produktionsorten fram till ca 50 e.Kr. Produktionen flyttades sen till södra Gallien med verkstäder i La Graufesenque, Montans och Banassac. Senare verkstäder i centrala Gallien dominerade i början av 100-talet. Viktiga verkstadsplatser låg i bl.a. Lezoux, Vichy och S:t Rémy. Viktiga fabriker var också Trier, Rheinzabern och Westerndorf, terra sigillata producerades här till mitten av 200-talet. Fynd av terra sigillata har ofta gjorts i elitära miljöer med andra exklusiva föremål. Keramiken visar på hög status. Vitteneboplatsen i Västergötland har gett ett fynd och samtidigt är det platsen för en av landets största guldskatter.
Stavars hus Burs socken, Kroneborg Hardeberga och Stångebro i Linköping Det första fyndet av terra sigillata i Sverige hittades vid Stavars hus i Burs socken på sydöstra Gotland i slutet av 1920-talet. Stavars hus är den största husgrunden från romersk järnålder på Gotland. Långhuset är 67 meter långt. Långhusets norra halva har varit bostaden. Fynden bestod av handkvarnar, sländtrissor, vävtyngder, lersilar, kokkärl och köksutrustning. Benhantverk som polerade skaft, prylar, nålar, halvfabrikat och smeden hade efterlämnat slagg, slip- och brynstenar, knivar av järn, beslag och nitar. En ring, en armborstfibula och hängsmycken från 100-talets slut. Man fann även romerska importfynd som bland annat glasbägare och 39 skärvor av ett terra sigillata-kärl, förmodligen producerat i Westerndorf.
Både fyndet och boplatsen är daterade till yngre romersk järnålder. Terra sigillata-kärlet hittades på en avfallsplats.Dagmar Selling, 1938. Terra sigillatafynd i det fria Germanien. Kulturhistoriska studier tillägnade Nils. Åberg. (s. 101-114) Ett par mosaikpärlor som möjligtvis är gjorda i Egypten hittades också, samt 27 silvermynt varav 20 denarer daterade till Trajanus, Hadrianus, Antonius Pius, Marcus Aurelius, Lucius Verus, Lucilla Verus hustru, och Crispina, Commodus hustru. Man hittade också 7 arabiska mynt som är mycket yngre, från vikingatiden. De flesta mynten hittades på eller i stenmurarna, på två ställen hittades några mynt undanstoppade tillsammans med smycken från 100-talet e.Kr. Mynten har gömts i muren strax efter präglingen.
På boplatsen Kroneborg i Hardeberga socken hittades två terra sigillata-skärvor från två olika kärl, båda skärvorna är daterade till äldre romersk järnålder. Skärvorna hittades i en avfallsgrop.Carin Bunte, 1960. Ein Terra sigillata Fund von Kroneborg, Schonen. Meddelanden från Lunds universitets historiska museum. (s. 216-222)
I Gamla Stångebro i Linköping hittades i ett gravröse från vendeltid ett inkomplett kärl. Kärlet var 400 år gammalt när det blev gravgåva, kärlet var stämplat i bottnen och är det enda fyndet i Sverige med stämpel. Kärlet är producerat i Lezoux och kan dateras till 160-180 e.Kr. Fem gravhögar från äldre järnålder omger gravröset. Kärlets sena deponering som gravgåva har förmodligen en särskild orsak som är okänd för eftervärlden.
Vittene och Söderåkra I Vittene i Norra Björke socken i Västergötland hittades på en boplats flera skärvor som kunnat tidfästas till yngre romersk järnålder, de hittades vid en härd. På boplatsen har ett stort guldfynd gjorts. Platsen har tolkats som en plats där hantverk bedrivits. Boplatsen har längre kontinuitet från förromersk järnålder till vendeltid.Tina Fors & Anna Lena Gerdin, Vittene En verkstadsplats från järnåldern 2009 sid 9 f och 160 f
Slutligen hittades år 2007, i Söderåkra i Torsås kommun, i en rotvälta på ett järnåldersgravfält en mynningsskärva, svårbestämd men möjligen tillverkad i Rheinzabern på 100-talet e.Kr. Nära platsen finns en boplats med fynd av denarer från Hadrianus tid. I Söderåkra socken har också hittats två ormhuvudhalsringar i guld. I hela Småland finns totalt 13 guldfynd från romersk järnålder.
Huslämningar från romersk järnålder Stolphusens bärande stolprad i husets mitt och bär mesulan kallas för mesulakonstruktion och hus med mesula kallas tvåskeppiga medan enskeppiga hus saknar takbärande stolpar och bärs av väggarna. Treskeppiga långhus har istället en sidsulakonstruktion. De har två rader med takbärande stolpar. Stolparnas placering i förhållande till mittlinjen avgör om konstruktionen kallas under- eller överbalanserad. Stolprader placerade mitt emellan husets mittlinje och ytterväggen är balanserad. I Norden började man bygg underbalanserade hus omkring 200-talet e.Kr. d.v.s. mitt i romersk järnålder.
Husen under romersk järnålder utvecklas på samma sätt som under förromersk tid. Tesch undersökningar från Ystadsområdet (1993:183) beskriver att ett typiskt hus från äldre romersk järnålder är 22 meter långt och cirka 6 meter brett. Husen får färre bockpar, sex blir fem. Avståndet mellan bockparen växer naturligt av detta. Väggarnas konstruktion lämnar färre arkeologiska spår vilket tyder på svagare konstruktion. Det kända husmaterialet som Mats Larsson behandlar 1995 är relativt litet. Materialet hämtades från Skåne, Halland och Östergötland. Flera typer av hus fanns beskrivna från romersk järnålder: långhus av olika storlek, dessutom så kallade grophus samt mindre lador.
Skåne