Huset Nemanjić, eller Nemanjićdynastin (serbisk kyrilliska: Династија Немањић; latinska: Dinastija Nemanjić), var en serbisk storfurste-, kunga- och tsardynasti som regerade i Storfurstendömet Serbien, Kungariket Serbien och Serbiska tsardömet under åren 1166–1371.
När Nemanjićdynastin regerade, blev Serbien en stormakt och omfattade stora delar av Balkanhalvön samt gjorde den Serbisk-ortodoxa kyrkan autokefal med Helige Sava (Rastko Nemanjić) som ärkebiskop. Därmed anses dynastin vara den mest betydelsefulla i Serbiens historia, om inte den viktigaste.
Ätten grundades av Stefan Nemanja år 1166, som var storfurste av Serbien (Raška) under åren 1166–1199 och är ett helgon inom den Östortodoxa kyrkan. Han tillhörde Vukanovićdynastin, vilket gör Vukanovićdynastin till ett ''föräldrahus'' till Nemanjićdynastin.
Dynastins styre upphörde år 1371 när Serbiens siste tsar, Stefan Uroš V, dog barnlös vilket också ledde till att Serbiska tsardömet upplöstes samma år. Dynastin dog ut år 1421, då när Jovan Uroš som den siste manlige ättlingen till dynastin dog.
Ätten hade tolv regenter och omfattade två grenar: en med härstammning från Stefan Nemanjas äldste son, Vukan, och den kungliga grenen med härstammning från Nemanjas mellersta son, Stefan den förstkrönte (Stefan II). Den yngste sonen, Helige Sava, fick inga barn.
Förutom tsar Stefan Uroš IV, har alla regenter från dynastin blivit förklarade som helgon inom den Östortodoxa kyrkan. På mosaiker och fresker brukar dock Dušan avbildas med en gloria. Ätten hade Helige Stefan, kristendomens första martyr efter Jesus Kristus, som skyddshelgon.
Historia
Grundandet, Stefan Nemanja och Serbiens uppgång
Stefan Nemanja var Nemanjićdynastins grundare. Han var en av storfurstena av Raška (1166–1199), tillhörde Vukanovićdynastin och var även en ättling till Vojislavljevićdynastin. Under hans regeringstid enade han alla serbiska områden och skapade en enad och självständig stat. Han var gift med furstinna Anastasia och hade två döttrar samt tre söner. Sönerna var Vukan, Stefan och Rastko.
Efter att Nemanja antagit namnet Stefan (som betyder "krönt" på grekiska), kom detta namn att få en särskild betydelse inom den serbiska monarkin, där alla efterföljande monarker av Nemanjićätten använde Stefan som en del av sina regentnamn. Namnet kom så småningom att förknippas så starkt med den serbiska monarkin att även medlemmar av andra ätter som gjorde anspråk på den serbiska tronen antog namnet.
Nemanjas tredje son, Rastko, kom också att spela en avgörande roll i Serbiens historia. Han blev år 1219 den förste ärkebiskopen av den självständiga och autokefala Serbisk-ortodoxa kyrkan. Han är mer känd under sitt helgonnamn, Helige Sava.
Stefan Nemanja, som var den yngste sonen till storfurst Tihomir, gjorde år 1166 eller år 1167 uppror mot honom och drev honom och sina andra bröder från makten. Efter att hans bröder med stöd från Östromerska riket försökt återta kontrollen, besegrades de i slaget vid Pantin i nuvarande omstridda Kosovo och erkände därefter Nemanja som härskare.
Under de följande tre decennierna, förde Nemanja flera framgångsrika krig mot Östromerska riket där han utvidgade Serbiens territorium betydligt. Bland de områden som införlivades eller kom under hans kontroll fanns bland annat regionen Neretva, Zahumlje, Travunia och delar av Kosovo och Metohija. Han erövrade även under en kortare period Niš, där han mötte den tysk-romerske kejsaren Fredrik I Barbarossa, som vid denna tid ledde det tredje korståget. Barbarossa föreslog en allians med Nemanja mot det Östromerska riket.
Serbisk-ortodoxa kyrkan och Kungariket Serbien
I samförstånd med Östromerska rikets kejsare, efterträddes Nemanja av sin mellanson Stefan II. Hans äldre bror Vukan motsatte sig tronföljden, men Stefan lyckades behålla makten. Han utnyttjade den politiska situationen på Balkan efter att Osmanska riket erövrade och plundrade Konstantinopel år 1204 och fortsatte att utvidga Serbien. Bland annat erövrade han Prizren, Vranje och Niš.
Den 4 januari 1217 mottog Stefan en kungakrona av påve Honorius III, varigenom Serbien upphöjdes till ett kungarike. Två år senare fick hans yngre bror, Rastko, tillstånd av den ekumeniske patriarken i Nicaea att upprätta ett självständigt serbiskt ärkebiskopsdöme med säte i Žiča. Rastko blev dess första ärkebiskop och bidrog därmed till att den Serbisk-ortodoxa kyrkan erhöll autokefali, vilket lade grunden för kyrkans fortsatta utveckling.
Stefan efterträddes av sina söner, Radoslav och Vladislav. Båda regerade under starkt inflytande från sina mäktiga svärfäder, despoten av Epirus respektive kejsaren av Bulgarien. Därefter besteg Stefans yngste son, Uroš I, tronen och regerade under åren 1242–1276.
Uroš I, Stefan Dragutin och Stefan Uroš II
Även om Uroš I inte lyckades med att utvidga Serbiens territorium i någon större omfattning, lyckades han däremot att stärka landets ekonomi. Han lät bland annat tyska (''saxer'') gruvarbetare från Transsylvanien att bosätta sig i Serbien, där de började exploatera landets rika silver- och blyfyndigheter. Gruvnäringen gav Serbien betydande inkomster och skapade en stabil ekonomisk grund för de territoriella erövringar, som senare skulle genomföras av Uroš efterträdare.
Uroš var gift med drottning Helena av Anjou, som kom att spela en betydande roll i det medeltida Serbien. Under hans regeringstid byggdes bland annat Sopoćaniklostret i närheten av nuvarande Novi Pazar, som senare kom att upptas på UNESCO:s världsarvslista.
På grund av misslyckade krig och missnöje i Serbien, blev Uroš avsatt år 1276 av sin äldste son Stefan Dragutin. Han fick dock överlämna makten till sin yngre bror Stefan Milutin år 1282, som var en av de viktigaste serbiska härskarna.
Under de följande åren expanderade Milutin Serbien söderut. Han erövrade stora delar av det som i dag utgör norra Makedonien, där Skopje blev ett viktigt centrum och senare en av rikets främsta städer. Han utvidgade även in i dagens norra Albanien och lyckades under en kortare period ta kontroll över Durrës. Milutin fortsatte därefter sin expansion norrut och erövrade Braničevo. Området överlämnades till Dragutin, som genom sina förbindelser med Huset Árpád hade fått kontroll över Mačva, Belgrad och delar av norra Bosnien.
Efter flera år av krig, slöt Milutin fred med Östromeraka riket år 1299. Genom överenskommelsen erkände kejsare Andronikos II Milutins territoriella erövringar. Som en del av fredsuppgörelsen, giftes Milutin med kejsarens dotter Simonida, vilket stärkte de politiska och dynastiska banden mellan länderna.
I början av 1300-talet präglades Serbien av ett inbördeskrig mellan Milutin och Dragutin om rätten att efterträda tronen, vilket slutade med återgick till Dezeva-avtalet, där Dragutin kapitulerade till Milutin år 1282 och enligt vilken Dragutins son Vladislav borde efterträda honom. År 1314 försökte Milutins son, Stefan, att avsätta sin far men blev tillfångatagen där han blev blind och skickades till Konstantinopel.
Efter Dragutins död år 1316, tillfångatog Milutin hans son och arvtagare Vladislav och ockuperade hans landområden, varefter han förde ett treårigt krig mot kung Karl I Robert av Ungern, där han förlorade Belgrad men behöll Mačva och Braničevo.
Efter Milutins död år 1321, bröt ett nytt inbördeskrig ut mellan hans söner Konstantin och Stefan. Konflikten kom även att involvera Vladislav, som efter Konstantins död gjorde anspråk på tronen. Stefan lyckades besegra Vladislav och tog själv över den serbiska tronen. Han skulle därefter regera som Stefan Uroš III under åren 1321–1331.
Stefan Uroš III
Stefan Uroš III (känd som Stefan Dečanski efter att han grundade Visoki Dečaniklostret) fortsatte att expandera Serbien söderut på Östromerska rikets bekostnad. Han lyckades däremot inte att återta de områden längs Adriatiska havet, från Cetina till Dubrovnik, som hade brutit sig loss efter Milutins död. Dessa områden kom senare att erövras av ban Stefan II av Bosnien.
Den 28 juli 1330 besegrade Stefan tillsammans med sonen Stefan Dušan och adelsmannen Jovan Oliver, den bulgariska armén under ledning av tsar Mikael Asen III i slaget vid Velbazhd som ägde rum i dagens Kjustendil i västra Bulgarien. Segern ledde till försvagandet av alliansen mellan Bulgarien och Östrom, som hade bildats mot Serbien och stärkte samtidigt Stefans ställning på Balkan.
Redan året därpå utnyttjade hans son, Stefan Dušan, missnöjet bland adeln och gjorde uppror mot sin far. Dečanski besegrades, tillfångatogs och fängslades i fästningen Zvečan, där han avled senare samma år.
Serbiska tsardömet och Stefan Uroš IV
Efter faderns död övertog Dušan den serbiska tronen år 1331 och blev kung samma år. Under hans regering skulle Serbien komma att expandera kraftigt och nå sin största territoriella utbredning någonsin.
Under de följande decennierna fortsatte Dušan att föra krig mot Bysans och utnyttjade de bysantinska inbördeskrigen för att utvidga Serbien. Han erövrade dagens Albanien, Makedonien och stora delar av det grekiska fastlandet. År 1346 kröntes han till tsar och upphöjde samtidigt det serbiska ärkebiskopsdömet till ett patriarkat. Därmed förvandlades det serbiska kungariket till ett tsardöme.
Dušan lät även sin son, Stefan Uroš, krönas till kung och gav honom nominellt styre över de serbiska områdena (medregent). Själv behöll Dušan den övergripande makten över hela landet och tog särskilt ansvar för de områden som tidigare hade tillhört Bysans.
År 1349 antogs Dušans lagbok, som senare utvidgades och reviderades år 1354. Lagboken blev ett av de viktigaste rättsliga verken i det medeltida Serbien och reglerade bland annat rikets förvaltning, kyrka, samhälle och rättsväsende.
Dušan hade långtgående ambitioner och försökte även erövra Konstantinopel och etablera sig som den ledande kejsaren i den bysantinska världen. Dessa planer hann dock aldrig förverkligas. År 1355 dog Dušan plötsligt, endast 47 år gammal.
Han efterträddes av sin son, Stefan Uroš V. Till skillnad från sin far hade Uroš svårt att hålla samman det vidsträckta riket. De mäktiga serbiska adelsmännen blev alltmer självständiga och den centrala kungamakten försvagades.
År 1365 utsåg de serbiska stormännen Vukašin Mrnjavčević till medregent med titeln kung. Mrnjavčević kom därmed att dela makten med Uroš, även om tsaren formellt fortfarande stod över honom. Vukašin föll senare i slaget vid Maritsa år 1371, där de serbiska styrkorna besegrades av Osmanska riket. Nederlaget blev ett viktigt steg i osmanernas fortsatta expansion på Balkan och det Serbiska tsardömet upplöstes.
Slutet på Nemanjićdynastin och Stefan Uroš V
Tsar Stefan Uroš V:s död år 1371 markerade slutet på Nemanjićdynastin och Serbiska tsardömet. Eftersom han varken hade barn eller andra arvingar, lämnades landet utan en självklar efterträdare och de regionala stormännen tog gradvis över den faktiska makten i sina respektive områden. Därmed fullbordades den process av politisk och feodal fragmentering som hade pågått under de sista åren av Dušans och Uroš V regeringstid.
De regionala härskarna styrde i praktiken som självständiga furstar och använde olika titlar, som bland annat despot och knez. De formella banden till det tidigare tsardömet blev svagare, samtidigt som stormännen ofta konkurrerade och krigade mot varandra för att utvidga sina territorier.
De tidigare serbiska områdena delades därför upp mellan flera mäktiga regionala härskare. Kung Marko, son till kung Vukašin, gjorde anspråk på den kungliga titeln och behärskade områden i den sydvästra delen av det tidigare tsardömet. Bröderna Konstantin och Jovan Dejanović, som var släktingar till tsar Dušan, kontrollerade stora delar av de sydöstra områdena.