miniatyr|Detalj av väggmålning med religiöst motiv från Kristofers i Järvsö, av hälsingemålaren Anders Ädel (1854).|315x315px Hälsingemålning är ett dekorativt allmogemåleri med rötter i Hälsingland. Sedan 1500-talet har målningarna utgjort inredningsdekoren i hälsingegårdarna och särskilt deras feststugor. Inredningsmåleriet är i regel utfört med limfärg och ofta på grov linneväv. Utöver väggdekoren har möbelmåleriet en central roll. Efter att ha huvudsakligen hållit sig till religiösa teman blev valet av motiv något mer varierat under 1700- och 1800-talen. Det är också från den tidsperioden man har kunnat koppla ihop olika målare med deras verk och stiluttryck. Under 1800-talet kom stilen för första gången att influeras av klassiskt skolade målare, liksom ett flertal dalmålare. Det blev även vanligt att schablonmåla väggar som ett alternativ till den dyra nymodigheten tryckta tapeter.
Majoriteten av det bevarade måleriet har återfunnits i området kring Dellensjöarna, samt Ljusnans och Voxnans dalgångar. Måleriets spridning har gjort att Hälsingland betraktats som ett av Sveriges mest framstående områden för folkkonst. Särskilt under den framstående perioden 1800–1870 fick inredningsmåleriet en central roll som betonats när hälsingegårdarna erkändes som världsarv.
Historik Bakgrund Som förklaring till den rika förekomsten av dekorationsmåleri hos allmogen i Hälsingland har ofta framhållits de ekonomiska förutsättningarna. Den goda tillgången på odlingsmark med extrainkomster från linodling, linneproduktion och skogens timmer räknas dit. Uppförandet av väldekorerade hälsingegårdar har ofta kopplats till sådana faktorer, men samtidigt har studier i andra landskap visat att ett rikt inredningsmåleri inte nödvändigtvis kräver ekonomiskt välstånd. Just linets roll som förutsättning för inredningsmåleriets framväxt har även kommit att ifrågasättas och nyanseras.
Det äldsta måleriet Av det tidiga måleriet från 1500-talet finns ett flertal bevarade fragment med dekorationsmålning på väv. Faktum är att en oproportionerligt stor mängd av det gamla nordiska bonadsmåleriet från 1600-talet och tidigare har påträffats i just Hälsingland. Det beror huvudsakligen på det fynd av 80 kvadratmeter målad väv som gjordes 1964 när man på Hans-Ers i Alfta bröt upp mangårdsbyggnadens golv för reparation. Fyndet består av flera bonader i olika snitt av okänt ursprung. En av de framstående bonadernas framsida återberättar Esters bok med figurer i 1500-talsklädsel. På dess baksida finns ett äldre mönster, eventuellt från 1400-talets slut. Ett annat verk från 1500-talets mitt skildrar symboliska kvinnogestalter som barmhärtigheten, försiktigheten och rättvisan. Bönder i Hälsingland prydde redan mot slutet av 1500-talet sina hem med dekorationsmålade möbler, trots att allmogen i resten av landet i princip saknade målade möbler. Målartjänster tycks ha varit eftertraktade i landskapet eftersom man i dokument från 1500 till 1601 har påträffat minst ett tjugotal personer omnämnda som målare.
1600- och 1700-talets inredningsmåleri Mycket av 1600-talets måleri har gått förlorat i senare renoveringar, men några brottstycken finns bevarade. Dessa uppvisar stora likheter i såväl val av motiv som utförande. De dominerande färgerna i 1600-talets inredningsmåleri var grått, svart och rött. På en gård i Ljusdals socken fann man återigen ett bibliskt motiv, här målat med limfärg på linneväv. Enligt textfragment på väven handlar det om kung Salomo, men figurernas klädsel är i svenskt sent 1500-talssnitt. Ofta målade man direkt på timret. För att få till en jämn yta fyllde man mellanrummen i timringen med väggmossa eller lindrev och täckte med linneremsor. Efter att väggytan täckts med vit limfärg kunde själva dekorationsmåleriet ta form. För flera av landskapets prästgårdar finns från samma period skriftliga bevis för att målade bonader användes som väggdekoration. mini|Ryttare av Erik Ersson, målad 1768.|210x210px Temat med bibliska motiv fortsatte under 1700-talet, men utöver människofigurerna blev också hästar ett återkommande motiv, vilket uppmärksammats av såväl samtida kännare som Olof Broman som i modern tid. I de målade rummen dekorarade man hela interiören inklusive väggar och tak. För båda ytorna var den vanliga grunderingen fortsatt vit limfärg. Väggmåleriet delades in i fält inramade av målade kolonner eller vinrankor. Utöver figurmåleriet förekom buketter med blommor och frukter i ståtliga urnor som motiv för väggfälten. Även taken dekorerades med rankor, eller med lagerkransar och blomsterrosetter. Det blev under 1700-talet allt vanligare att sätta upp linneväv på väggarna som underlag, istället för att måla direkt på väggträt.
Under stora delar av 1700-talet var färgskalan fortsatt begränsad till de pigment som naturligt kunde tillsättas limfärgen. Sot eller kol för svart, kalk eller krita för vitt, järnhaltig jord för rött och från särskilda jordlager kunde man också framställa en gul nyans. Vid mitten av 1700-talet introducerades det exklusiva pigmentet berlinerblått som fortsatte vara populärt under 1800-talet. Från mitten av 1700-talet och framåt har det också varit möjligt att koppla olika till namnet kända målare med deras inredningsarbeten. Bland andra Gustaf Reuter, korpral vid Delsbo kompani och Erik "Snickarmålarn" Ersson från Källeräng i Delsbo socken.
Inredningsmåleriets höjdpunkt under 1800-talet Under 1800-talet påverkades måleriets utformning i högre utsträckning av klassiskt skolade målare som genomgått formell utbildning. Bland annat Jonas Wallström och Olof Hofrén som båda utförde landskapsmåleri på frihand och målade kolonner med kapitäl, där särskilt Hofréns följer det klassiska snittet. Det figurativa måleriet rörde sig i allmänhet bort från de tidigare så förhärskande religiösa motiven samtidigt som det blev populärt att måla hälsingegårdarnas farstur med marmorimitationer utförda med limfärg.miniatyr|Väggmålning i Jon-Lars i Alfta i karaktäristiskt blått (mitten av 1800-talet).|vänster|210x210pxI början av 1770-talet drabbades Dalarna av missväxt, vilket fick landskapets målare att söka sig österut på arbetsvandringar i mer välbeställda trakter. Flera dalmålare var aktiva i Gästrikland från 1770-talet och under 1800-talet blev deras färgglada måleri efterfrågat i Hälsingland. När papperstillgången ökade under 1800-talet kunde målarna arbeta hemifrån i Dalarna och sedan låta transportera de färdigmålade produkterna till köparna, vilket underlättade spridningen. De dalmålare som var aktiva i Hälsingland kom att anpassa sitt val av motiv och färgpalett efter de hälsingska kundernas förväntningar. Dalmålarna signerade i regel sina alster. Detta har gjort att de tidigare trotts ha en mer dominerande ställning än vad som var fallet, jämfört med de infödda målarna som sällan signerade sina arbeten. Omkring sekelskiftet 1800 började dekorationsmåleriet kompletteras med tapeter. Dessa var blocktryckta tapeter eller i mer sällsynta fall valsade tryckta tapeter. I hälsingegårdarna nöjde man sig i början med att tapetsera ett rum, vanligen parstugans mindre mellankammare och sedvanan var under århundradets början inte särskilt utbredd. Det schablonmåleri som gjorde entré i Hälsingland under 1830-talet med Jonas Wallström som föregångsfigur anses vara inspirerat av tryckta papperstapeter. Schablonmåleriet blev på den tiden en billigare lösning att få till ett likartat resultat. Både mönstren som skapades i det hälsingska schablonmåleriet och sättet de kombinerades med måleri på frihand var förhållandevis avancerat jämfört med andra traditioner i det svenska allmogemåleriet.mini|Dalmålaren Bäck Anders Hanssons arbeten på Fågelsjö Gammelgård (1856).|210x210pxNär tillgången på tapeter ökade under 1840- och 1850-talet blev tapetserandet utbrett och det blev vanligare att pryda fler än ett rum med tapeter. Under perioden ökade samtidigt efterfrågan på dekorationsmåleri. Först efter mitten av 1800-talet började de tryckta tapeterna tränga ut måleriet. Att dekorera väggarna med tavlor istället blev också mer vanligt efter hand. Införandet av vedspisen under 1860-talet bidrog till att man även började tapetsera stugornas kök. Sjunkande priser på tapeter medförde att även de obesuttna hade råd med tapeter från och med 1870-talet. I ett större perspektiv ledde den tilltagande industrialiseringen och modernismens inflytande till en utträngning av de gamla kulturyttringarna. Mot slutet av 1800-talet hade inredningsmåleriet gradvis förändrats och degenererat som folklig tradition.
Hälsingemålare De flesta hälsingemålarna och de olika interiörernas upphovsmän är idag okända som resultat av kutymen att inte signera sina verk. Ett antal av 1700- och 1800-talets målare är dock kända till namnet. Bristen på signaturer har lett till att flera tidiga attribueringar senare blivit ifrågasatta för att ha vilat på tveksam grund och i för hög grad ha tillskrivit inredningarna redan välkända upphovsmän. I forskningen har man även kunnat påvisa många fall där olika målare samarbetat, vilket ytterligare komplicerar attribueringsbedömningen.
Flera av de kända målarna var soldater, eller i alla fall av soldatfamilj. Fram till 1846 gällde skråtvång, men bara för de målare som var verksamma i städerna. På landsbygden hade sockenstämman befogenhet att utnämna egna sockenhantverkare. Av kyrkböckerna att döma hade målarna det svårt ekonomiskt och flera dog fattiga. De flesta till namnen kända målarna är män, det finns dock dokumenterade exempel på kvinnliga insatser som när Gustaf Reuters hustru och son tog över måleriarbeten i Delsbo kyrka 1741 när han gjorde krigstjänst. Några av de vandrande dalmålarnas hustrur ska också ha deltagit i arbetet, däribland Bäck Anders Hanssons hustru Anna Hansdotter.
Målaryrket gick ofta i arv inom familjen, men kunskaperna kunde också förvärvas genom att till exempel gifta in sig i en målarsläkt. Vissa motiv som akantusrankor och tekniker som marmorering förefaller ha inspirerats av högreståndsmiljöns och kyrkorummens måleriarbeten. Flera av kyrkomålarna hade i sin tur fått inspiration till dessa motiv under arbetsvandringar på kontinenten. Målarna umgicks, samarbetade med och lärde av varandra när de utförde sitt värv. På så sätt och i samklang med kundernas förväntningar skapades för de olika socknarna egna stildrag och varianter av interiörmåleriet. Dessa har i efterhand kommit att beskrivas med klassiska konstvetenskapliga termer som Arbrå sockens Karl Johanstil, Gustaviansk stil i Ljusdals socken samt barock i Forsa och Delsbos socknar. Enskilda lokala målare eller grupper av målare kunde bli stilbildande och sätta sin prägel på socknens måleri under en längre tid framöver. Vandrande målare kunde sedan inspireras av lokala egenheter och föra dem vidare till nya bygder på sina arbetsvandringar.
Gustaf Reuter (1699–1783) mini|Karl XII av Gustaf Reuter (1746).|323x323px
Reuter var upphovsman till det stiliserade inredningsmåleri som växte fram kring Dellensjöarna i mitten av 1700-talet. Han var soldat vid Delsbo kompani och deltog i flera fälttåg. Måleriet präglas av barock med inslag från renässans. Motiven var ofta ryttare som kunde vara bibliska gestalter, men lika gärna härförare där Karl XII var ett återkommande motiv. Väggfälten är uppbyggda på samma sätt avgränsade av målade bårder med rankor, draperier, blommor och frukter. Gult, rött och brunt dominerar i kompositionerna och figurernas konturer är markerade med svarta linjer. Under sin karriär samlade Reuter en stor mängd yngre målare som tillsammans bildade "Delsboskolan", en stilriktning som förvaltade de stilval som han hade gjort. Reuter hade till skillnad från många andra vanan att signera sina verk, vilket gjort det enklare att avgöra vad som är hans egen och hans lärjungars produktion. Bevarade målningar av Reuter finns i Delsbo Forngård, Bjuråkers forngård, Hälsinglands museum i Hudiksvall, Ljusdalsbygdens museum i Ljusdal och i Delsbogården på Skansen.
Paul Hallberg (1734–1789)