Herman Diedrich Spöring (19 oktober 1701 – 17 juni 1747) var en svensk-finländsk läkare, professor och naturvetare, verksam vid Kungliga Akademien i Åbo. Han är främst känd för att ha moderniserat den medicinska undervisningen i Finland och för att som den förste i Norden ha beskrivit variolisation — en tidig form av koppympning — i tryck. Under sina närmare tjugo år som Åbos ende akademiskt utbildade läkare lade han grunden för klinisk medicin, anatomisk undervisning och naturvetenskapliga samlingar vid akademin.

Biografi

Uppväxt och utbildning Herman Spöring var son till rektorn vid Tyska skolan i Stockholm Eberhard Christian Spöring och Elisabet Benedicta Burmeister och från 1732 gift med Hedvig Ulrica Meurman samt far till Herman Spöring. Han studerade i Tyska skolan och intresserade sig tidigt för botanik, men även målarkonst och musik, liksom franska, engelska och italienska. Spöring blev vid 17 års ålder student vid Uppsala universitet och inackorderades hos Olof Celsius den äldre, som uppmuntrade hans redan väckta intresse för botaniken. Bland hans lärare märks medicinprofessorerna Rudbeck och Roberg. Han hörde även föreläsningar i Stockholm, vilka hölls av Bromell, hos vilken han var anställd som informator för barnen. Han ägde hos denne fritt tillträde till ett rikt bibliotek och betydande naturalhistoriska samlingar. Vid denna tid åtnjöt den medicinska undervisningen i Leiden högt anseende och Spöring skyndade sig dit år 1723 for att där dra nytta av Boerhaaves och Gravesandes med fleras föreläsningar. Där uppehöll han sig i två år, varefter han under en resa genom Tyskland besåg dess bergverk. Härefter besöktes Paris, där han i närmare ett år vidare övade sig i anatomin. Återvägen togs genom Holland, där han i Amsterdam bland annat avtecknade det anmärkningsvärdaste i Sebas naturaliekabinett. I Harderwijk försvarade han den 18 maj 1726 sina teser och promoverades till medicine doktor.

Professuren i Åbo Efter fyra års frånvaro återkom han år 1727 till Sverige och utnämndes följande år till den sedan den 30 juni 1726 lediga medicinprofessuren vid universitetet i Åbo. När han tillträdde sin professur höll han ett anförande om den moderna naturfilosofins betydelse för medicinen. Han tog tydligt ställning för den europeiska vetenskapliga traditionen. Bland hans likasinnade vid akademin återfanns naturforskarna Johan Browallius och Carl Fredrik Mennander, fysikern Jakob Gadolin samt matematikern Nils Hasselbom. Tillsammans med Browallius och Mennander bidrog Spöring till att inleda en ny epok vid akademin, med målet att främja den så kallade nyttovetenskapen. Under de 19 år Spöring kvarstod i denna tjänst utvecklade han ett särdeles nit för den medicinska vetenskapens framgång i landet, ävensom för universitetets anseende. Han var även två gånger dess rektor, nämligen läsåren 1737-38 och 1746-47. Han utförde rättsmedicinska och diagnostiska obduktioner och publicerade tidigt undersökningar om koppympning samt olika fallbeskrivningar.

Medicinsk verksamhet och reformer Eftersom det saknades andra läkare i landet ålades Spöring även uppgifter som normalt tillhörde sjukvårdsmyndigheterna, såsom inspektion av apotek och genomförande av förhör inför apotekarexamen. Akademins bibliotek, som var inrymt i den tidigare tyska kyrkan, förstördes i en brand under reparationsarbeten år 1738. Spöring deltog aktivt i planeringen av ett nytt och mer ändamålsenligt bibliotek, vilket uppfördes 1741 på samma plats. När han var akademins rektor år 1746 hade han även tillsyn över biblioteket. Efter hans bortgång förvärvade akademin Spörings privata boksamling.

På grund av de många rön och iakttagelser han insänt till Kungliga Vetenskaps-Societeten i Uppsala, stiftad 1720, och Kungliga Vetenskapsakademien i Stockholm, grundad år 1739, inkallades han till ledamot i dessa, nämligen år 1730 i den förra och år 1742 i den senare, inför vilken han även, under vistelsen i Stockholm under kriget den 6 januari 1743 höll det första minnestalet eller äreminnet, som det då hette, över ledamoten Johan Moraeus, Carl von Linnés svärfar. Efter Spörings död höll Abraham Bäck den 11 januari 1749 ett minnestal över honom.

Inom medicinen anslöt sig Spöring till de riktlinjer som hans lärare Boerhaave förespråkade. Boerhaave eftersträvade att överbrygga motsättningarna mellan olika medicinska skolbildningar och att utveckla en tankemodell som kunde förena teoretiska resonemang med praktisk tillämpning. Enligt Spöring borde medicinen utvecklas till en vetenskap med klinisk erfarenhet som grund, i samspel med anatomi och fysiologi. Samtidigt menade han att den fysikaliska metoden endast kunde förklara materiella processer och inte de företeelser som hörde till själens område.

Spöring vann stor popularitet genom föreläsningar som förenade nytta med underhållning. År 1730 anordnade han vid akademin den fjärde offentliga anatomiska dissektionen. Eftersom den allmänna opinionen ännu var fientligt inställd till dissektioner försvarade han i ett särskilt tryckt program deras berättigande och nytta. På Spörings initiativ övertog akademin år 1738 den så kallade Gamla skolan, där en anatomisk dissektionssal inrättades. Beslutet att uppföra en särskild byggnad för anatomi fattades först 1748, efter Spörings bortgång.

Publikationer och vetenskapliga bidrag På grund av bristen på läroböcker gav Spöring år 1733 ut en broschyr med titeln Medicina Salernitana, som innehöll hygieniska föreskrifter med rötter i den äldre salernitanska medicinska traditionen. Under 1720-talet hade han i Centraleuropa kommit i kontakt med den då nyintroducerade variolisationen, en form av skyddsympning mot smittkoppor. År 1737 publicerade han Inoculatio variolarum, eller Kort beskrifning om sättet at ympa koppor på menniskior, där han redogjorde för metoden. Han var därmed den förste i Norden som beskrev variolisationen i tryck, även om den första koppympningen i Finland inte genomfördes förrän 1754.

Undervisning och akademiska meriter Eftersom det fanns så få studerande som Spöring hade insyn över behövde han inte publicera många avhandlingar. Peter Folin, som år 1729 försvarade avhandlingen De Aqva, redogör där för experiment som utförts i England och Italien. Han nämner även de hydrostatiska vågar för mätning av specifik vikt som tillverkats under ledning av Mårten Triewald. Under Spörings tillsyn utgavs även Examen Chymico-Medicum fontis soterii Kuppisensis, med vilken Johan Ekelund 1741 försvarade sin magistergrad. I dessa framlagda teserna berättade om den dåtida mekaniska uppfattningen om organismers verksamhet. Det hävdades att människokroppen är en hydraulisk maskin i den första tesen och i den nionde att motion och intag av vatten i motsvarande mån är det bästa sättet att främja hälsan.


Spörings insatser för att utveckla undervisningen resulterade att Johan Ekelund 1742 utexaminerades som den förste läkaren i akademins etthundraåriga historia. Ekelund skrev själv doktorsavhandlingen De Febre Catarrhali horum annorum epidemica, som Salomon Hannelius försvarade i juli 1742 under Ekelunds överinseende. På 1700-talet var det vanligt att en person skrev en avhandling som en annan försvarade. Spöring publicerade först den 1 oktober 1743 det akademiska program varmed han förklarade Ekelund för medicine doktor på grund av Lilla ofreden.

Spöring ägnade också sig åt andra naturvetenskaper, i synnerhet med mineralogi. Under sina år av studier hade han samlat en omfattande samling av mineraler, som akademin köpte efter att han dog. Med hjälp av sina studenter samlade Spöring 30 olika malm- och mineralprover, som 1736 blev grunden till akademins mineraliekabinett. Han åstadkom också ett kungligt påbud till bergkollegierna om att duplikaten av mineralprover i deras ägo skulle överlåtas till akademin, vilket även senare skedde.


Den kliniska medicinen, skötseln av patienter, fungerade som en viktig del av den medicinska undervisningen i Nederländerna. Detta avspeglades även i Spörings verksamhet i Åbo. Spöring verkar ha ägnat sig med intresse åt att vara läkare i praktiken. Detta förväntades också av honom, då han under nästan hela sin verksamma tid var Finlands ende akademiskt utbildade läkare. Spörings medicinska artiklar behandlade nästan endast sjukdomsfall, av vilka de flesta utgjorde specialfall som avvek från det sedvanliga.


Många svårigheter var förknippade med skötseln av patienter. Det inträffade hela tiden bristfälligheter i apoteksverksamheten, och i Åbo fanns det inget lasarett, alltså allmänt sjukhus. Besvären lindrades vid hälsokällan i Kuppis, där Spöring verkade som läkare. Han restaurerade den förfallna källan, byggde ett nytt och rymligt brunnshus samt lockade nya patienter dit. Redan 1729 publicerade Spöring en artikel om bot av leprafall med hjälp av brunnsvatten. Hans undersökning av vattnet blev färdig först 1741, samma år som den av Ekelund försvarade avhandlingen. I denna beskrevs också sjukdomar som framgångsrikt botats med hjälp av vatten.


År 1743 publicerade Spöring en artikel om barnåkomman ”borst”, som han identifierade som pormaskar orsakade av talgkörtlarnas utsöndringar. Han avvisade bestämt uppfattningen, företrädd bland annat av Michael Ettmüller, att det rörde sig om verkliga maskar.

År 1747 beskrev Spöring ett fall där en kvinna haft en bit av en binnikemask i en böld i ljumskvecket. Han antog att masken levde i vatten och spreds till människor via dricksvatten och fisk, särskilt rå eller halvrå. Han noterade att masksjukdomar var vanligare hos personer som bodde nära vattendrag, särskilt i Österbottens län, Åbo och Björneborgs län och Kymmenegårds och Nyslotts län. Dessa iakttagelser väckte uppmärksamhet, och Nils Rosén von Rosenstein ansåg dem vara värda vidare studier.

Personlighet och utseende Herman Dietrich Spöring var av medel-längd, han hade manliga och angenäma drag och lockigt hår. Spöring beskrivs som en tilltalande person med ett vänligt väsen och stort anseende som läkare, känd för sin omsorg om patienterna. Han avled 1747 efter en längre tids sjukdom.

Eftermäle Spörings son, Herman Dietrich Spöring d.y., deltog senare i en av James Cooks expeditioner och omkom på Indiska oceanen. Sin förmåga för teckning som han hade förvärvat under ungdomsåren drog han senare nytta av vid utarbetandet över olika manufakturer som han själv illustrerade. Bland annat skänkte han en utförlig illustrerad skildring av bergsbruk i Tyskland till Åbo Akademi.

Referenser

Källor

Svenskt konstnärslexikon del V, sid 233, Allhems Förlag, Malmö.

Vidare läsning

Externa länkar

Kategori:Finländska illustratörer Kategori:Finländska anatomer Kategori:Finländska botaniker Kategori:Finländska professorer i medicin Kategori:Personer verksamma vid Kungliga akademien i Åbo Kategori:Rektorer vid universitet och högskolor i Finland Kategori:Ledamöter av Kungliga Vetenskapsakademien Kategori:Ledamöter av Kungliga Vetenskaps-Societeten i Uppsala Kategori:Personer i Finland under 1700-talet Kategori:Läkare från Stockholm Kategori:Födda 1701 Kategori:Avlidna 1747 Kategori:Män Kategori:Konstnärer från Stockholm