Jean-Joseph Rabearivelo, född 4 mars 1901, eller mer troligt 1903, i Antananarivo, Madagaskar, död på samma plats 22 juni 1937 (självmord), var en madagaskisk poet, dramatiker, essäist, översättare och litteraturteoretiker. Han brukar ofta anses vara Afrikas första moderna poet, och har kallats en av 1900-talets mest inflytelserika och enigmatiska poeter.

Tidigt i sitt författarskap var han väldigt påverkad av franska symbolister och poeter som Charles Baudelaire, Jules Laforgue och Stéphane Mallarmé. Framförallt är han dock hågkommen för de två diktsamlingarna Presque-songes (Nästan-drömmar, 1934) och Traduit de la nuit (Tolkat från natten, 1935), som kombinerade traditionella malagassiska versformer och rytmer, som hainteny, med en modernistisk surrealism.

Totalt skrev han över 20 diktsamlingar, pjäser, essäer och romaner, på franska, malagassiska och även spanska. Blott hälften gavs dock ut under hans livstid.Rabearivelo & Ziller, s. 6. Dessutom översatte han till malagassiska, bland annat Edgar Allan Poes Morden på Rue Morgue och "Korpen". Till svenska har ett urval av hans dikter översatts av Ingemar och Mikaela Leckius.Rabearivelo & Leckius, s. 11. 2016 uruppfördes en kortopera om Rabearivelo på Kungliga Operan i Stockholm, komponerad av Tebogo Monnakgotla.

Biografi

Familjebakgrund Rabearivelo föddes som Joseph-Casimir Rabearivelo den 4 mars 1901, eller mer troligt 1903,Riffard, ss. 14-20. i Madagaskars huvudstad Antananarivo. Namnet "Casimir" är taget från dagens helgon den dagen han föddes. "Joseph" lades till vid hans katolska dop, 15 januari 1905. Efternamnet uttalas ungefär "Rabearivél", och är sammansatt av orden "Ra", som är ett hövligt, personligt prefix, "be", som betyder överflöd, "Ari", som betyder skapare på sanskrit, och "avelo" som betyder själ på malagassiska.Rabearivelo & Leckius, s. 7.Riffard, ss. 101-123.

Rabearivelos mor, Rabozivelo, var när Rabearivelo föddes 17 år gammal. Hon tillhörde den aristokratiska ätten Zanadralambo på både fädernet och mödernet, ättlingar till kung Ralambo och därmed en del av den aristokratiska Hova-klassen i Kungariket Imerina.Riffard, ss. 124–148. Rabearivelos mormor Ranivo hade tidigt konverterat till protestantismen, och blev på grund av detta förtryckt och satt i fängelse under drottning Ranavalona I – som förbjöd utövande av kristendom. Hon skonades dock slutligen, och valde att bosätta sig i sin födelseby Ambatofotsy Avaradrano, ett tiotal kilometer utanför Antananarivo. Där träffade hon och gifte sig med den inflytelserike pastorn Andriambelo, som bland annat under den kungliga epoken döpte och vigde drottning Ranavalona II, som införde kristendomen på Madagaskar. Det innebar att familjen under Ranavalona II tillhörde den yttersta aristokratin i Imerina. Bara några år innan Rabearivelo föddes annekterades dock Madagaskar av Frankrike, och ön blev en fransk koloni. Den merinska adelns tillbakagång präglade Rabearivelos uppväxt.Rabearivelo & Riffard, s. 4.

Enligt Rabearivelos födelseattest var fadern okänd, och Rabozivelo var ensamstående. Ung och utsatt återvände Rabozivelo därför från Anananarivo till Ambatofotsy där hon arbetade som spetsmakare. För att finansiera sin sons böcker och liv sålde hon till och från ärvda smycken, och till sist till och med sitt föräldrahem. Hon gifte sig med skräddaren Alexis Rafaralahy, som det inte finns många biografiska uppgifter om. Relationen med Rabearivelo ska ha varit god. Senare forskare har identifierat en doktor Rakotomalala som Rabearivelos biologiske far. Den utpekade fadern tillhörde samma adliga ätt som hans moder.

Uppväxt och skolgång Rabearivelo växte upp hos sin morbror och moster inne i Antananarivo. Hemmet var katolskt, och låg i kvarteret Ambatonakanga mellan den gamla kungliga huvudstaden och de koloniala kvarteren. Mostern tillhörde Barmhärtighetsdöttrarna och var mycket troende. Fem år gammal började Rabearivelo 1908 i Ignorantbrödernas skola, som drevs i enlighet med en strikt katolsk tro. Skoluniform och hård disciplin präglade skolan, där franska och grundläggande kunskaper i olika ämnen stod i fokus. Det var vanligt att madagaskiska familjer satte sina barn i katolska skolor från unga år, som förberedelse till offentliga skolor, något som i sin tur öppnade dörrar till offentliga anställningar. Det var dock ovanligt att de började skolan så unga som Rabearivelo. Rabearivelo gick i Ignorantbrödernas skola till 1913, och gjorde enligt betygen bra ifrån sig.Riffard, ss. 20-36.

1913 skrevs han in i Jesuitordens Collège de Saint-Michel, i en röd tegelbyggnad uppförd 1888. Skolan var, liksom Ignorantbrödernas skola, känd för hårda krav och hård disciplin, med bland annat dagliga böner och religiösa ceremonier. Eleverna var inackorderade i skolan, och Rabearivelo vantrivdes i jesuitordens atmosfär. Han gick från att ha haft bra betyg i Ignorantbrödernas skola till att vara bland de sämsta i klassen. Han svarade sällan på frågor, och än mer sällan tillfredsställde svaren han gav lärarna. Han blev ofta agad, klarade sällan proven och lyckades inte lära sig läxorna. Enda gången det gick bättre var i de privatlektioner i latin som han fick av fader Dumas, men framförallt eftersom det innebar en väg in till poesin. Således började han upptäcka poeter som Alphonse de Lamartine, Charles Baudelaire, och François-René de Chateaubriand. I övrigt bidrog skolgången till att han tappade sin tro, och 1915 blev han även utkastad från skolan, delvis på grund av sina dåliga betyg, men också för att det ryktades att han läste just Baudelaire. miniatyr|Under några månader bodde han i Ambatolampy söder om huvudstaden Antananarivo, en av få, möjligtvis den enda, gången som han bodde utanför huvudstaden. I stället skrevs han in vid Flacourtskolan i Antananarivo, en offentlig skola med gott rykte för madagasker. Det faktum att hans morbror kände rektorn bidrog till att han blev antagen. Undervisningen var inte konfessionell, och gavs på franska. Han lydde dock inte lärarna, pratade och skrattade högt under lektionerna och störde sina klasskamrater. Därför tvingades han under 1916 även lämna Flacourtskolan. Hans skolgång blev således begränsad, och han fick börja arbeta som springpojke. Som poet var han därmed till största del autodidakt, delvis ett resultat av en mycket intensiv läsning av poesi och skönlitteratur.

Om hans liv mellan 1916 och 1918 finns mycket lite information, utom att han ska ha tillbringat mycket tid i sin morbrors bibliotek och med andra unga poeter, bland annat Fredy Rajaofera som var först med att skriva fri vers på malagassiska. 1918 började hans första dikter att ges ut. Mellan 1918 och 1919 bodde han i Ambatolampy sjuttio kilometer söder om Antananarivo, där han arbetade som sekreterare åt distriktschefen. Det var en av få, möjligtvis enda, gången i hans liv som han bodde utanför Antananarivo.

Biblioteksanställd År 1919 var han tvungen att återvända till Antananarivo, möjligtvis på grund av sjukdom i familjen, men med goda referenser från arbetsgivaren i Ambatolampy lyckades han få ett nytt arbete i huvudstaden, på Cercle de l'Union, ett av biblioteken i stadens europeiska kvarter. Därigenom fick han nära tillgång till böcker och texter, och pengarna som arbetet inbringade spenderade han på böcker, som kom lådvis – ofta med uppemot 30 kilogram böcker – två gånger i månaden. Han blev helt enkelt alltmer alltmer intresserad av litteratur, i synnerhet fransk litteratur från 1800-talets slut och 1900-talets början. Han läste den tidens franska litteratur för att förbättra sin egen franska. I en tidningsartikel från 1930 konstaterade han att han hade "förgiftats av böckernas undervisning". Han började därtill brevväxla med franska författare över hela världen. Med posten tillbaka skickade han stora mängder brev, ibland uppemot 70 stycken, till författare och kulturpersonligheter världen över, bland annat André Gide.Rabearivelo & Leckius, s. 8. Genom böckerna han beställde från Frankrike kunde han läsa symbolister som Paul Verlaine, Arthur Rimbaud och Stéphane Mallarmé. Dessutom lärde han sig engelska och spanska, och försökte sig på att lära sig hebreiska. Han läste tyska och engelska författare och poeter intensivt, bland annat Johann Wolfgang von Goethe, Rainer Maria Rilke och William Shakespeare. Framförallt dyrkade han dock Charles Baudelaires Le Spleen de Paris. miniatyr|Esther Razanadrasoa. I början av 1920 var Rabearivelo tvungen att lämna sin post på Cercle de l'Union, och därmed förlorade han tillgång till dess samlingar. Samtidigt hade dock ett offentligt bibliotek öppnat i kvarteret Ambohidahy och i brist på arbete tillbringade han stora delar av sin tid på det nyöppnade biblioteket. I biblioteket fanns tidningar och tidskrifter från hela världen, men ett ganska begränsat antal böcker: 3 354 stycken år 1920.Riffard, ss. 58-73. Det är oklart hur mycket han faktiskt skrev under perioden. Olika primärkällor, bland annat tidningsintervjuer och vittnesmål, berättar om ett mycket flitigt skrivande. I en dagbok refererar han till två teaterstycken, och en nära vän ska ha korrekturläst en roman, men denna har inte återfunnits. Han fick dock under tidigt 1920-tal ett antal dikter, noveller och följetongsromaner publicerade i olika tidskrifter. Publiceringen i den medicinska tidskriften Vakio Ity fick honom att komma i kontakt med den malagassiska poeten Esther Razanadrasoa (1892–1931), som var ett välkänt namn inom den malagassiska litteraturen. Rabearivelo själv hävdar att Razanadrasoa var den första kvinnan ur Hova-klassen som skrev litteratur. Hon skrev en roman, Rasolihanta, men sammanställde framförallt mycket malagassisk poesi och grundade flera tidskrifter. Hon gav även omfattande stöd och inspel till Rabearivelo i hans skrivande. Eftersom hon var bosatt i Mahajanga på nordvästra Madagaskar brevväxlade de dock enbart under de första fyra åren av deras vänskap. I Vakio Ity skrev han under pseudonym flera romantiska eller smäktande dikter och texter till Razanadrasoa.Riffard, ss. 42–57.

En kulturell brytningstid