Pericles (originaltitel Pericles, Prince of Tyre) är en tragedi av William Shakespeare. Pjäsen räknas tillsammans med Cymbeline, En vintersaga och Stormen till sagospelen (romances). Cymbeline och Pericles är de försonande sluten till trots klassade som tragedier, medan En vintersaga och Stormen är komedier. Alla fyra är till sin karaktär tragikomiska.The Oxford Companion to Shakespeare sid 395
Tillkomsthistoria Datering Pjäsen kan inte vara skriven senare än 1608. Den registrerades hos boktryckarskrået (The Stationers Company) av bokhandlaren Edward Blount 20 maj 1608. I pamfletten Pimlico från 1609 rapporterar den italienske ambassadören Giorgio Giustinian att han sett Pericles som han betecknade som ny. Giustinian vistades i London från 5 januari 1606 till 23 november 1608.The Oxford Companion to Shakespeare sid 342Jean E. Howard: Shakespeare and Genre i A Companion to Shakespeare sid 298
Pjäsens källor Pericles har mycket gemensamt med George Wilkins berättelse The Painfull Adventures of Pericles från 1608. Störst likheter har de två fragmentariska första akterna. Större avvikelses finns i de tre genomarbetade senare akterna.Kenneth Muir: The Sources of Shakespeare's Plays sid 252f Berättelsen har trotts vara baserad på Shakespeares pjäs men är mer utarbetad, särskilt i den första delen. Senare forskning har istället framkastat att både Wilkins berättelse och Shakespeares pjäs grundar sig på en tidigare pjäs om Pericles. Denna skulle vara skriven av Shakespeare själv eller av Thomas Heywood eller John Day. Det finns dock inga källor som talar för att det existerat någon tidigare Pericles-pjäs.
Ursprunget till stoffet är den antika berättelsen om Apollonius av Tyrus, som även ligger till grund för Förvillelser,Stanley Wells: Shakespeare's comedies i The New Cambridge Companion to Shakespeare sid 110Dympna Callaghan: Who Was William Shakespeare? sid 102 som återberättats många gånger, utöver i Wilkins berättelse bland annat även i John Gowers poem Confessio Amantis från 1300-talet och Lawrence Twines berättelse The Pattern of Painful Adventures från 1576 och återutgiven 1607.
I Plautus komedi Rudens blir hjältinnan kidnappad av pirater och såld till en bordell, men även om Shakespeare tros ha känt till denna pjäs, anses den inte vara en källa utan en parallell. En annan parallell är det medeltida engelska mysteriespelet Digby Mary Magdalene på medelengelska. Marys vindlande resa har mycket gemensamt med resorna i Pericles. I en scen på ett värdshus dukar dock Mary under för lustens frestelse, snarare än motstår den. Pjäsen innehåller dessutom ett hednatempel och en storm på havet där en barnaföderska dör i barnsäng.Janette Dillon: Shakespeare's tragicomedies i The New Cambridge Companion to Shakespeare sid 181f
Tryckningar och text Den enda versionen av pjäsen som existerar är den som trycktes i den första kvartoupplagan 1609 och som angav Shakespeare som upphovsman. Upplagan tros vara ett pirattryck som grundar sig på minnet hos en eller två skådespelare. Versionen anses starkt bristfällig. Den återger prosa som vers och vers som prosa och har ingen aktindelning. Därefter trycktes pjäsen i ytterligare fem upplagor fram till 1635.Kent Hägglund: William Shakespeare – En man för alla tider sid 247The Oxford Companion to Shakespeare sid 344
Den första upplagans långa titel löd The Late and much admired Play, Called Pericles, Prince of Tyre. With the true Relation of the whole History, adventures, and fortunes of the sayd Prince: As also, The no lesse strange, and worthy accidents, in the Birth and Life, of his Daughter Mariana.Thomas L. Berger & Jesse M. Lander: Shakespeare in Print, 1593–1640 i A Companion to Shakespeare sid 401f Den gavs ut av Henry Gosson och trycktes av William White och Thomas Creede. Andra upplagan 1609 gavs ut och trycktes av samma personer.The Oxford Companion to Shakespeare sid 356 1611 trycktes den av Simon Stafford för Gosson. 1619 ingick pjäsen i William Jaggards så kallade False Folio som trycktes av Thomas Pavier.Thomas L. Berger & Jesse M. Lander: Shakespeare in Print, 1593–1640 i A Companion to Shakespeare sid 404The Oxford Companion to Shakespeare sid 145 1630 trycktes den av John Norton för Robert Bird och 1635 trycktes den av Thomas Cotes för Bird.
Av okänd anledning tog John Heminges och Henry Condell inte med pjäsen i den första sammanställningen av Shakespeares pjäser, First Folio från 1623. Pericles tillfogades först i den tredje folions andra upplaga som även innehåller flera apokryfiska pjäser.The Oxford Companion to Shakespeare sid 147 Det är först i denna version som pjäsen fick sin aktindelning.
Frågan om upphovsmannaskap På grund av de fragmentariska två första akterna är inte alla överens om att hela pjäsen författats av Shakespeare. Det anses ändå att Shakespeare skrivit ungefär hälften av pjäsen, närmare bestämt de tre sista akterna. Pjäsens ojämnhet har fått många kritiker och forskare att ansluta sig till den ena eller andra av två dominerande teorier. Vissa tror att Shakespeare hastigt reviderat en skiss för att tillgodose publikintresset för sagospel. Andra tror att han samarbetat med någon av William Rowley, Thomas Heywood, John Day eller,The Oxford Companion to Shakespeare sid 343 mest troligt George Wilkins, författaren till den med pjäsen ungefär samtida berättelsen The Painfull Adventures of Pericles.Stephen Greenblatt: The traces of Shakespeare's life i The New Cambridge Companion to Shakespeare sid 10fH.R. Woudhuysen: Shakespeare's writing: from manuscript to print i The New Cambridge Companion to Shakespeare sid 34
Handling Antiochus, kung av Antiochia, har ett incestuöst förhållande med sin dotter. Hursomhelst lovar han bort sin dotter till den som kan lösa en gåta, med förbehållet att den som misslyckas skall dödas. Pericles, furste av Tyros, meddelar att han kan svaret på gåtan, men behöver mer betänketid. Antiochus sänder ut män för att döda honom, men Pericles blir varse detta och flyr till havs. Utanför Pentapolis (Cyrenaika) kust lider han skeppsbrott under en storm. Räddad i land får han veta att kung Simonedes utlyst en turnering där priset är hans dotter Thaïsas hand. Pericles vinner turneringen och Thaïsa drabbas av en stark attraktion. De ger sig av till Tyros, men under en ny storm dör Thaïsa i barnsäng. För att blidka stormen slängs Thaïsas kropp över bord. Men Thaïsa överlever och hennes kista flyter iland i Efesos. Där blir Thaïsa prästinna i ett tempel till jaktgudinnan Dianas ära.The Oxford Companion to Shakespeare sid 342f
Framme i Tyros lämnar Pericles den nyfödda dottern Marina i Cleons och Dionyzas vård innan han på nytt ger sig av. När Marina vuxit upp rövas hon bort av pirater och säljs till en bordell i Mytilene. Men Marina lyckas behålla sin oskuld genom en stark övertalningsförmåga. För att inte förstöra affärerna hyr bordellen ut henne som lärarinna för respektabla unga damer.
Pericles återvänder till Tyros för att hämta sin dotter men får besked om att hon dött. I sorg beger han sig till havs igen. Han råkar hamna i Mytilene där han och Marina lyckas känna igen varandra. I en dröm berättar gudinnan Diana för honom om Thaïsa och hela familjen kan återförenas. Cleon och Dionyza avrättas för sitt brott.
Analys Teman och motiv I Pericles förflyttas man rastlöst från en plats till nästa, resan sträcker sig över Antiochia, Tyros, Tarsus, Pentapolis (Cyrenaika), Efesos och Mytilene. Varje resa lockar med hopp om lycka och vila, men gång på gång ingriper försynen med hot om förgängelse och nöd och kullkastar alla förhoppningar.Janette Dillon: Shakespeare's tragicomedies i The New Cambridge Companion to Shakespeare sid 180 Havet är farofyllt och gränslöst, precis som rymden. Kuststäderna är som främmande planeter där vad som helst kan hända. Varje stad har sina kännetecken: svält och svek i Tarsos, ridderlighet i Pentapolis, handel och prostitution i Mytilene, intellektuell idyll i Efesos. Perikles lindrar nöden i Tarsos och vinner tornerspelen i Pentapolis, han är dessutom framstående i de sköna konsterna. Men Perikles är anmärkningsvärt passiv, det viktiga är inte vad han gör, utan vad han råkar ut för. Kringirrandet frammanar bilden av livet som en resa, vilket påminner om de medeltida mysteriespelen, mer än vad som är fallet med de övriga tre sagospelen. Thaïsa dör ute till havs medan färden går från plats till plats. Pjäsens mest magiska ögonblick är när hennes kista spolas upp i Efesos och Cerimon konstaterar: "Nu slår hon åter ut i livets blom." (III:2, Göran O. Erikssons översättning)
Pericles har inslag av hybrid mellan sagospel och realism. Antiochus både döljer och ger ledtrådar till sitt perverterade förhållande till sin dotter med gåtan som friarna skall lösa med livet som insats. När Pericles döms till döden för att ha avslöjat gåtans lösning har det paralleller till rättsskipningen under Shakespeares samtid. Detta gör pjäsen mindre eskapistisk till sin tendens. I Köpmannen i Venedig är friargåtan tvärtom ett komiskt inslag.Diana E. Henderson & James Siemon: Reading Vernacular Literature i A Companion to Shakespeare sid 219f
Av sagospelen är Pericles det minst politiska. Bordellscenen hör dock till det grövsta Shakespeare skrivit. Marinas oskuld krockar med den korrupta verkligheten. Detta är en parallell till när Imogen vaknar intill Clotens huvudlösa kropp i Cymbeline och till Mirandas minne av Calibans våldtäktsförsök i Stormen. Alla dessa tre episoder är karakteristiska för tragikomedin. Men då Mirandas kyskhet triumferar över det brutala hotet, blir pjäsen en parallell till de medeltida mysteriespelen om helgon, som i sin tur har släktskap med sagospelen. (se ovan under Pjäsens källor).
Stildrag Det är lätt att bli vilseledd av pjäsens bedrägliga enkelhet. Kvaliteten på pjäsens dramatiska och poetiska uttrycksmedel är ojämn. Stilen är parodierat medeltida. Det är uppseendeväckande stor skillnad ifråga om stil, karakterisering och struktur mellan pjäsens första två akter och andra hälften. Intrigen är vindlande och karakteriseringen är knapphändig i de två första akterna. I tredje akten förhöjs plötsligt den estetiska nivån. Återföreningen mellan Pericles och hans dotter Marina i femte akten har en psykologisk och dramatisk komplexitet som har många beundrare.
Den fysiska energi som kommer sig av att Shakespeare överför det kroppsliga minnet av att vara skådespelare på sina sceniska texter, finns endast bitvis i Pericles; i bordellscenen, när Cerimon väcker Thaïsa till liv och i återföreningsscenen mellan Pericles och Marina. Resten är en äventyrsberättelse som vindlar mellan olika platser runt Medelhavet. Det är berättelsen som är det viktiga, inte enskilda formuleringar.Göran O. Eriksson: Förord till Pericles sid 5f Pjäsen är skriven som en platt fresk, den är full av spektakel, festspel och äventyr liksom av musik och dans. Rollfiguren Perikles anses sakna karaktär, han är ett exempel i en moralitet. Den värld vi får se genom Perikles ögon är som en dröm där hjälten själv inte kan påverka skeendet. En invändning mot pjäsen har därför varit att den saknar en central konflikt och därmed dynamik.Göran O. Eriksson: Kommentar, utgångspunkter till Pericles sid 104ff
Pericles är ovanligt full av stumt spel, som i fjärde aktens fjärde scen:Janette Dillon: Shakespeare's tragicomedies i The New Cambridge Companion to Shakespeare sid 175f
Det stumma spelet är inte bara formellt, som scenanvisningar, utan blir även en del av gestaltningen av Pericles karaktär. I femte aktens första scen beskriver Helicanus Pericles stumhet:
När han sedan träffar Marina vet han först inte att hon är hans dotter. Samtidigt som sanningen går upp för honom får Marina honom långsamt att bryta tystnaden och börja tala, trevande. När Pericles till slut accepterar Marina som sin dotter uppstår musik som bara han kan höra:
Kritik