Katalanska länderna(basen för en stor del av katalanismen) (det katalanskspråkiga området i mörkgrått)Konceptet katalanska länderna inkluderar områden i följande självständiga länder: Land Territorium (för La Franja) (för El Carche) Roussillon i departementet Pyrénées-Orientales Där katalanska är det enda officiella språket Alghero ()
Katalansk nationalism (ofta förkortat som katalanism) är den nationalistiska ideologin som hävdar att det katalanska folket utgör en nation. Ideologin främjar den kulturella samhörigheten mellan katalaner. Ibland skiljs mellan katalanismen som ett hävdande av katalansk identitet och den katalanska nationalismen som en politisk plattform för självständighet eller utökat självstyre.
I Katalonien är den katalanska identiteten minst lika stark som den spanska. Detta har på senare år lett till stora problem i relationerna mellan Katalonien (där regionstyre och en befolkningsmajoritet ser sig som en nation) och den spanska centralregeringen (som försöker hålla samman landet).
Efter 1978 etablerades Katalonien som en självstyrande spansk region, och olika stöd infördes för att befrämja det katalanska språket. 2008 års finanskris och Spaniens samtidiga ovilja att ratificera den uppdaterade katalanska regionförfattningen har under 2010-talet lett till en ökad politisk spricka mellan Madrid och Barcelona.Puig, Valentí (2015-12-18): "The Catalan question without the myths". eutopiamagazine.eu. Läst 3 januari 2016. Ur katalanismen har en stark rörelse (independentisme) för ett självständigt Katalonien vuxit fram, manifesterat via regionala valkampanjer, nationaldagsdemonstrationer och sedan hösten 2015 av en majoritet i Kataloniens parlament.
Varianter Katalanismen var i mitten av 2010-talet en rörelse med brett politiskt stöd och representerad av många olika katalanska partier. Det omfattas i varierande grad av det stora borgerliga partiet CiU, liksom av vänsterpartierna ERC och CUP, det socialistiska PSC samt det gröna partiet ICV.
Vissa partier, inklusive CiU, ERC och CUP, anammade en nationalism som innefattar alla delar av de Katalanska länderna. I flera av dessa till stor del katalanskspråkiga områden finns egna nationalistiska partier.
Den katalanska nationalismen – och tanken på ett självständigt Katalonien – fick också näring ur en spansk miljö där de regionala språken inte anses "spanska". Ett exempel är Eurovision Song Contest, där Spanien ställt upp som tävlande nation alla år från och med 1961. Av de (till och med 2015) totalt 55 tävlingsbidragen hade 55 framförts med text på spanska, 0 med text på något av de andra språken i Spanien. 1968 års utvalda spanska sångare Joan Manuel Serrat vägrade sjunga på något annat språk än katalanska, varvid han helt sonika byttes ut mot den spansksjungande Massiel.Lomana, Carmen (2012-06-12): "Serrat habla sobre Eurovisión 1968". rtve.es. Läst 3 december 2015.
På 2010-talet var det en vanlig åsikt bland spansktalande spanjorer att spanska var det enda tänkbara språket som representant för Spanien internationellt,Fuster, Luis (2015-07-16): "LIST: 10 artists who could represent Spain singing in Catalan". wiwibloggs.com. Läst 3 december 2015. och i vissa läger sågs de regionala språken som politiska verktyg mot Spaniens enhet.Juan M. Fdez (2011-02-09): "¿Podría España cantar en Eurovisión en catalán, euskera o gallego?". elconfidencial.com. Läst 3 december 2015. På Wikipedia fanns artikeln katalaner i mars 2019 på 50 olika språkversioner – dock ej på den spanskspråkiga upplagan.
Historik Historisk bakgrund Den katalanska nationella identiteten baserar sig på tidigare sekler katalanskspråkiga kultur. Under senmedeltiden var Aragonien ett självständigt land med besittning i stora delar av Medelhavsområdet. De kustområden i östra delen av Iberiska halvön som tillhörde den aragonska kronan (Valenciaregionen och Katalonien) – plus Balearerna – hade katalansk befolkningsmajoritet, och under ett antal sekler var katalanskan både modersmål och kommunikationsspråk inom ett omfattande område. Vid denna tid var skillnaderna mellan occitanska och katalanska relativt små, vilket underlättade kommunikationen även över gränserna norrut. Själva Katalonien hade fram till 1400-talet visst självstyre under den aragonska kronan.
mini|vänster|stående|1400-talets utbredning av Aragoniens territorium (i blått), med till stor del katalansk kultur och språk. Efter mitten av 1300-talet inleddes en nedgång. Digerdöden drabbade Katalonien hårt, med en folkminskning från 500 000 till 200 000. Detta ledde, i kombination med problemen att kontrollera/försörja ett flertal utländska besittningar, till ekonomiska problem och oroligheter i regionen.
Den aragonske kungen som avled 1410 saknade arvingar, och detta ledde till att en kastiliansk kungaätt kom att etableras även på den aragonska tronen, genom Ferdinand I av Aragonien. Dennes sonson (Ferdinand II av Aragonien) skulle ett halvsekel senare, genom giftermål, lägga grunden till Spanien som statsbildning, varefter Katalonien och katalanskan förvandlades från statsbärande kultur till en regional och successivt alltmer marginaliserad landsända. Att Katalonien efter Christofer Columbus upptäckt av Amerika plötsligt befann sig på fel sida av Iberiska halvön underlättade inte det hela.
Fram till spanska tronföljdskriget slut (se Kataloniens historia) fortsatte Katalonien dock att njuta ett visst självstyre med egna domstolar (Les Corts). 1716 etablerade dock spanska staten centralstyre, och katalanskan och katalansk kultur hamnade fram till slutet av 1800-talet på undantag.
1800-talet Katalansk nationalism kan sägas ha inletts som en politisk filosofi i ljuset av de misslyckade försöken att etablera en federal stat i Spanien under den första republiken. Valentí Almirall i Llozer, och andra intellektuella som deltog i den här processen, etablerade under 1800-talet en ny politisk ideologi som syftade till att både återskapa det regionala självstyre och erhålla erkännande åt det katalanska språket. De här kraven sammanfattades 1892 i de så kallade Bases de Manresa.
Till en början vann den här ideologin mycket lite gensvar. Efter det spansk-amerikanska kriget, där USA invaderade och annekterade de kvarvarande spanska kolonierna, växte dock stödet för den här tidiga varianten av katalanism. Den gynnades av Spaniens försvagade internationella ställning efter kriget och förlusten av de två stora marknaderna för katalansk exportindustri (Kuba och Puerto Rico).
mini|stående|2006 arrangerades en folkomröstning om utökat katalanskt självstyre, där 3/4 röstade för. Vid motsvarande omröstning 1979 (gula staplar) röstade knappt 90 procent för katalanskt självstyre. 1900-talet Under tidigt 1900-tal etablerades vid flera tillfällen katalanskt självstyre. 1914–25 existerade det Katalanska samväldet (Mancomunitat de Catalunya; förste ordförande var Enric Prat de la Riba), en sammanslutning av de fyra katalanska provinserna som bland annat främjade den Pompeu Fabras standardisering av det katalanska skriftspråket. 1931–39, under den andra spanska republiken, återupprättades det katalanska självstyret, och den regionala regeringen återtog samtidigt sitt medeltida namn Generalitat de Catalunya ("Kataloniens generalständer").
Efter spanska inbördeskriget och nästan 40 år av hårt Franco-styre, återfick Spanien i slutet av 1970-talet demokratiska institutioner. Det nya Spanien etablerade ett federalt styre med självstyrande regioner, och Katalonien var en av regionerna (tillsammans med Baskien) där den lokala nationalismen kom att spela störst roll för regionens utveckling. I Katalonien etablerades katalanska som dominerande skolspråk, vid sidan av en mängd katalanska kulturinstitutioner. De lokala ledarna drev en medvetet nationalistisk linje.
Under främst 1970-talet drabbades Katalonien, i likhet med Baskien (ETA), också av politisk terrorism. EPOCA (L'Exèrcit Popular Català, 'Katalanska folkarmén') verkade bara under fyra års tid (1976–80), och efterföljaren Terra Lliure ('Fritt Land') upplöstes slutligen 1995.Segura, Cristian (2015-12-23): "Els antics violents irrompen al procés". elpais.com. Läst 28 december 2015.
I den spanska författningen från 1978 etablerades begreppet "historisk nation", som ett erkännande av de olika delarna av Spanien som genom historien präglats av ett eget språk och en egen kultur. Katalonien, en av dessa "historiska nationer", har vid sidan av Baskien varit mest aktiv i att hävda denna "nationalitet" även i nutid. Strävandena i Katalonien mot större självstyre har lett till motstånd från den spanska centralregeringen, vilket lett till en växande katalansk självständighetsrörelse.
mini|stående|vänster|Del av 2010 års massdemonstration den 10 juli i Barcelona, mot den spanska författningsdomstolen och dess "anti-katalanska" beslut.
2000-talet Den socialistiska spanska regeringen och ett lojalt parlament godkände 2006 utökat självstyre för Katalonien. Spaniens författningsdomstol vägrade att godkänna lagtexten som sådan och stadfäste senare en "urvattnad" version, något som försvårat samarbetet mellan Barcelona och Madrid och ökade på den katalanska nationalismen.
Författningsdomstolens ovanstående vägran kopplades senare till en Partido Popular-regering som sedan tillträdet 2011 ofta ägnat sig åt en konservativ och ofta prospansk retorik. Detta har i sin tur bidragit till radikaliseringen hos de katalanistiska företrädarna, där samarbetsproblemen gentemot centralregeringen i Madrid lett till allt fler självsvåldiga beslut. Denna utveckling förutspåddes av vissa bedömare inom landets gränser redan i början av 2000-talet.Guibernau, Montserrat (2004): Catalan Nationalism: Francoism, Transition and Democracy, sid. 6. Routledje. Läst 24 oktober 2015. Även representanter för Kataloniens näringsliv (med konsumenter både inom och utom Katalonien och därför starkt beroende av goda relationer mellan Katalonien och övriga Spanien) har uppmanat Spaniens regering att inleda samtal för lösa tvisterna och förhindra en ytterligare radikalisering.de Beer, Patrice (2014-08-14): "Catalonia vs Spain, a clash of two nationalisms". opendemocracy.com. Läst 3 januari 2016.
På Kataloniens nationaldag 11 september 2012 demonstrerade cirka en miljon människor i centrala Barcelona, med krav på Kataloniens självständighet från Spanien.Burgen, Stephen (2012-09-11): "Catalan independence rally brings Barcelona to a standstill". theguardian.com. Läst 21 juni 2015.
11 september 2013 bildades en 480 kilometer lång mänsklig kedja (Katalanska vägen). Den sträckte sig genom hela Katalonien, med tanken att symbolisera Kataloniens enighet och det förnyade kravet på självständighet.Zuber, Helene (2014-09-10): "V for Victoria: Catalans Want Independence Too". spiegel.de. Läst 21 juni 2015.
mini|stående|Den separatistiska esteladan förekommer numera ibland även vid officiella ceremonier, som här under kransnedläggningarna på Kataloniens nationaldag 2015. Den officiella regionflaggan skymtar i bildens nederkant. 2015 och 2016 Även fortsatt har den spanska regeringen och det katalanska regionstyret befunnit sig på kollisionskurs vad gäller Kataloniens status. 24 februari 2015 beslöt det katalanska regionstyret att tillsätta en Comissionat per a la Transició Nacional ('Kommissarie för den nationella övergången'). Uppgiften för denna enhet skulle vara att identifiera problemen vid en planerad (åtminstone ur det aktuella regionstyrets perspektiv), möjlig övergång från Spanien till ett självständigt Katalonien."DECRET 16/2015, de 24 de febrer, pel qual es crea el Comissionat per a la Transició Nacional." gencat.cat, 2015-02-24. Läst 27 juni 2015. Den spanska regeringen begärde den 26 juni samma år att landets författningsdomstol skulle fatta beslut om att olagligförklara det här kommissariatet."El govern espanyol hi torna. Ara demana la suspensió del comissionat per la transició nacional". ccma.cat, 2015-06-26. Läst 27 juni 2015.