Lamptillverkning i Sverige Historia Lampor i betydelsen belysningsarmatur har använts i Sverige länge. Någon omfattande införsel var inte nödvändig eftersom facklor och lyktor var relativt enkla att tillverka, men när mer utsmyckade vaxljushållare började användas skedde en viss import och på 1700-talet då oljelampor började utvecklas och bli mer avancerade ökade importen. På 1860-talet inleddes användandet av en helt ny belysningsteknik, fotogenlampan.

I Sverige inleddes den industriella tillverkningen av komplett belysningsarmatur år 1884 av Karlskrona Lampfabrik. Det var tysk teknik och tyska maskiner som inköpts för tillverkning av olika stora fotogenbrännare vilka kunde placeras i olika typer av armaturer. Det var från denna fabrik som den svenska marinen och järnvägen främst försågs med lampor.

Den svenska tillverkningen av fotogenbrännare blev dock begränsad. Primus (1892), som började tillverka fotogenkök försåg sitt kök med en lamptillsats och Optimus (1899) som tillverkade fotogenförgasningsapparater gjorde även lampor i denna teknik. Tillverkningen av armaturer avsedda för fotogenbrännare kom emellertid igång och ett antal företag i Sverige tillverkade armaturer som försågs med tyska, franska eller amerikanska brännare. Störst bland dessa blev Arvid Böhlmarks lampfabrik i Stockholm, som dock upphörde med denna tillverkning i mitten av 1900-talet.

Parallellt med fotogentekniken utvecklades och upphörde gasdriven ytterbelysning. Den drevs med stadsgas och var bestyckad med gaslyktor som till största delen var importerade. En del armaturer tillverkades dock på svenska gjuterier.

Ett fåtal svenska företag började redan i slutet av 1800-talet tillverka elektrisk belysningsarmatur. Större kommuner satsade på egna elverk, främst för gatubelysning, men elen blev ofta för dyr för belysning i privata hem. Under första världskriget ökade dock priset på fotogen, samtidigt som glödlampor började serietillverkas, vilket kraftigt drev på marknaden för elektrisk belysning.

Ljuskällan blev i fortsättningen ett utbytbart komplement till lampfabrikernas produkter vilka därför inte behövde vara så tekniskt avancerade. Detta fick till följd att det växte fram ett stort antal lampfabriker runt om i landet. Det var ofta gjuterier, metallvarufabriker, glasbruk eller tygskärmstillverkare som kompletterade sina sortiment med elektrisk belysningsarmatur.

De mindre lampfabrikerna blev dock inte långlivade i konkurrensen med det fåtal som lyckades växa till sig i den storföretagsorienterade industrimiljö som dominerade Sverige under 1900-talets andra hälft. De som inte avvecklade sin tillverkning helt och hållet övergick successivt till att köpa in hela armaturer från andra länder. IKEA, som lät tillverka belysningsarmatur runt om i världen, kom att bli den stora leverantören av hembelysning i Sverige och Fagerhult Group den mest betydande vid offentlig belysning.

Branschanalys

Tillverkning av belysningsarmatur är en alltför liten del av svensk industri för att intressera några ekonomihistoriker. Industrins generella utveckling och omvandling, från framför allt elektricitetens utbredning och elkraftproduktionens expansion i början av 1900-talet, genom två världskrig, 1920- och 1930-talens mellankrigs- och strukturkriser (där elektriska lamptillverkare låg helt rätt i startblocken under 1930-talet), konjunktur- och räntesvängningar, successiv införsel av bestämmelser och lagstiftningar, de svenska rekordåren och fram till 1970-talets strukturkris, har emellertid påverkat svenska lamptillverkare enligt samma mönster som svenska industriföretag i stort.

Normering och standardisering på elområdet under samma tid har förstås haft en särskild betydelse för de branscher som inriktade sig på elektriska produkter. Varav belysning är en av dem.

För att förstå våra svenska lamptillverkares olika uppbyggnad och affärsmässiga inriktning kan vi se på branschen längs två dimensioner. Dels horisontellt (förhållandet mellan företagen och gemensamma funktioner), dels vertikalt (produktflödet från råvara till slutkund).

Vertikal struktur

Nedan visas hur belysningsbranschens vertikala struktur från fabrik till butik såg ut och till viss del fortfarande ser ut. Elbranschens detaljister representerade under 1900-talets första hälft en ny bransch med butiker som var fristående och lokala. De sålde lokalt på orten allt som hade med elektricitet att göra från belysning till värmeapparater som strykjärn och kokkärl samt radioapparater. Sedermera under efterkrigstiden även vitvaror, dammsugare, teveapparater och spisar som successivt släppte greppet om gas och ved när konceptet ”elektrisk matlagning” accepterades. Sist i eldetaljisternas sortiment kom de automatiska tvätt- och diskmaskinerna. Vissa elinstallatörer växte sig stora över hela regioner. De lokala elhandlarna sålde oftast flera tillverkares produkter.

Det finns några kända exempel på vertikal integration i svenska belysningsbranschen. Dit hör Arvid Böhlmarks lampfabrik som redan på 1800-talet köpte ett glasbruk. De köpte alltså upp en leverantör och vertikal­integrerade bakåt. Böhlmarks började egentligen som en handelsverksamhet med importvaror och integrerade därefter vertikalt bakåt genom att starta tillverkning av först fotogenlampor och därefter elektrisk armatur. Senare hade de enbart två butiker kvar, båda i Stockholm (Högbergsgatan och Norrmalmstorg), och sålde därutöver sina tillverkningar via detaljister som de flesta andra.

Även varuhuset Nordiska kompaniet (NK) vertikal­integrerade bakåt genom att starta Förenade konstgjuterierna (tillsammans med Otto Meyer och Herman Bergman) för tillverkning av bland annat belysningsarmatur och strax efter starta egen möbelproduktion i Nyköping. NK utvecklades från att vara enbart en varuhusrörelse till att bli bland annat belysningstillverkare.

Det tredje exemplet är grossistverksamheten Asea avd IM (avdelningen för installations­materiel) som köpte upp producenten Elektriska AB Chr Bergh & Co och inordnade sin lamptillverkning under koncernens grossist- och detaljistverksamhet med namnet Cebe. Asea var en industriell gigant som hade stor vana av strategisk vertikal­integrering. De hade till och med egen skog för att kunna producera kol till sina masugnar i exempelvis Surahammars Bruk. Längre fram mot kund i vertikalen hade Asea avd IM ett utvecklat affärsnätverk av dels egna filialer både i Sverige och utomlands, dels fristående detaljister för elektriskt installationsmateriel. (Se även Asea belysning.)

+ Branschvertikal, belysningsarmatur Inriktning Verksamhet Produktflöde Kommentarer Industri, fabrik Teknikutveckling, tillverkning, resande försäljning Råvaruproducenter Kemikalier, skog, gruvor med mera i Sverige och utomlands, koppar­noteringen påverkade priset på råmässing och elektrisk ledning. Tillverkare, halvfabrikat Metallvarufabriker, gjuterier, glasbruk, galva­niserings­verk­städer, skärmateljéer, kabel­fabriker med mera. De större lampfabrikerna hade båda dessa funktioner men med olika inriktning på halvfabrikaten, vissa jobbade med metall eller trä och andra med glas, vissa hade egen galvanisering och andra inte, vissa tillverkade egna textilskärmar medan andra köpte in dem från ateljéer. Tillverkare, helfabrikat Till exempel metall- och träbearbetning samt monterings­verkstäder. När vi tittar i äldre produktkataloger så kom de oftast från tillverkarna av helfabrikat. Katalogerna vände sig till inköparna hos grossister, installatörer och detaljister. Handel, butik Inköp, distribution, elinstallation, butiksförsäljning Konsumentmarknad (B2C) Proffsmarknad (B2B) Två olika huvud­kund­segment för fabriks­tillverkarna ovan varav de större hade avdelningar för båda marknaderna. Exempel på grossister var Odhner & Co och Elektriska AB Skandia. Exempel: Böhlmarks och Nordiska kompaniet hade egna flaggskeppsbutiker i Stockholm för konsumenter (ett stenkast från varandra), Asea hade butiker med installationsmateriel i Sverige och internationellt med tyngdpunkt på proffs­marknaden, Bröderna Malmströms hade showroom för grossister och föreskrivande led i Malmö och Stockholm samt butiksförsäljning i Malmö. Grossister Arkitekter (föreskrivande led), grossister Detaljister Elinstallatörer Åtskilliga lokala elbutiker för svenska och skandinaviska konsumenter, proffsbutiker, elektriker, varuhus (exempelvis Ferd. Lundquist & Co), butikskedjor, inrednings- och installationsfirmor, stormarknader. Konsumenter (slutkunder) Fastighetsägare (slutkunder) Armaturer till proffsmarknaden var generellt sett i modern stil av senaste trend medan hemarmaturer oftare var traditionellt utformade.

Horisontell struktur

Längs den horisontella dimensionen återfinns företag som fungerade som underleverantörer till flera tillverkare i branschen. Legotillverkare som enskilda gjuterier, skärmateljéer och så vidare. Ett typiskt exempel på ett sådant företag var AB Järnarmatur i Hillerstorp (AJH) som levererade så kallade metallslangar till flera små och medelstora svenska monteringsverkstäder i belysningsbranschen. De märkte sina produkter vilket har lett till missförståndet att hela produkten kommer från underleverantören. Även kedjebildning mellan detaljister räknas till horisontell integration. Med anledning av ökad konkurrens inom handeln uppstod senare kedjebildning och stormarknader med centrala inköpsfunktioner.

Marknadspositioner

De större tillverkarna (och därmed varumärkena) i belysningsbranschen var så kallade one-stop-shops som tillverkade om inte allt så det mesta själva. Men de hade olika inriktning och placerade sig därför i olika strategiska grupper. Smidesverkstäderna utgick från sina smedjor, metallvarufabrikerna med tyngdpunkt i Malmöregionen var oftast i grunden gjuterier med specialistkunskaper i metallbearbetning och galvanisering, C G Hallberg hade till exempel sin kärnverksamhet i ädelmetallerna, Orrefors, Kosta och Glössner utgick från sitt konstglas, Böhlmarks ägde Pukebergs glasbruk och producerade sina egna belysningsglas samt bruksglas, medan Nordiska Kompaniet hade sin bas i varuhuset med en betydande verksamhet inom inredningsarkitektur.

Positioner och strategiska grupper blir tydligare om vi tittar på vad företagen kallade sig. Framför allt tre strategiska grupper kan särskiljas.

Produktgruppen: De som i bakre och mellersta delen av vertikalen kallade sig lampfabrik (Karlskrona, Böhlmarks m fl), armaturfabrik eller skärmateljé (Krafts) och tog positionen ”produktspecialister”. Material- och teknikgruppen: De som långt bak i vertikalen kallade sig metallvarufabrik, glasbruk (Bröderna Malmströms, Einar Bäckströms, Orrefors m fl) eller keramikverkstad och tog positionen ”material-, teknik- och hantverksexperter”. Inredningsgruppen: De som lite längre fram i vertikalen mötte marknadens behov av helhetslösningar inom framför allt inredning (Nordiska kompaniet, Firma Svenskt tenn, Ikea, olika bohagshus m fl), de hade i grunden en handels- eller varuhusrörelse och även tillverkning av inredningsföremål. Dessa var också återförsäljare (vertikalt) till de förra grupperna.

Företagens och varumärkenas marknadspositioner kunde vara mer eller mindre tydliga. När efterfrågan mognade och tillverkningsindustrin utvecklades så förflyttade aktörerna sina positioner i marknadsterritoriet. De överlappade också varandra ibland och konkurrerade mellan grupperna. Tillverkning av stålrörsmöbler bedrevs till exempel av aktörer från alla tre grupperna, däribland lampfabriken Böhlmarks, metallvarufabriken Bröderna Malmströms och varuhuset Nordiska Kompaniet. Asea avd IM som ägde produktionsenheten Cebe där lampor tillverkades hade sina byråer som ritade hela belysningsanläggningar. Bröderna Malmströms började gå i riktning mot inredningar på 1950-talet.

Fler grupperingar