miniatyr|höger|Människor räddas från en överfull båt på Medelhavet i juni 2015 av den irländska kustbevakningen under Operation Triton. Flyktingkrisen 2015, även kallad migrationskrisen, var en kris som kulminerade i Europa under andra halvan av 2015 när ett stort antal flyktingar och migranter försökte att ta sig till Europeiska unionen för att söka asyl. Merparten av de asylsökande kom från Mellanöstern (främst Syrien), Sydasien (främst Afghanistan) eller Afrika och tog sig till Europa över Medelhavet, i många fall i sjöodugliga båtar som kapsejsade på vägen, vilket resulterade i tusentals människors död. Det stora antalet asylsökande i Europeiska unionen – totalt 1,32 miljoner personer under 2015 – innebar i sin tur en stor påfrestning för de nationella asylsystemen i flera medlemsstater. Beteckningen kris används både om de förhållanden som antas ligga bakom de asylsökandes resa till Europa, inklusive det stora antalet dödsfall och drunkningsolyckor, och om de uppgifter som många europeiska länder ställdes inför när de tvingades att ta hand om många asylsökande på kort tid.
Flyktingkrisen ledde till stor oenighet mellan EU-länderna i synen på omplacering av asylsökande inom unionen. Flera medlemsstater införde tillfälliga inre gränskontroller inom Schengenområdet för att få kontroll på det stora antalet asylsökande som tog sig, huvudsakligen till fots, från Grekland, via Balkan, upp till Österrike, Tyskland och de nordiska länderna. I spåren av krisen föreslog Europeiska kommissionen en reform av unionens gemensamma asylpolitik, däribland Dublinförordningen, för att införa ett system där alla medlemsstater skulle tvingas dela på ansvaret för asylmottagandet vid kriser.Dinan, D., Nugent, N. and Paterson, W.E., 2017. The European Union in Crisis. Springer. Förslaget motsattes dock av flera nationella regeringar, framför allt inom Visegrádgruppen Polen, Slovakien, Tjeckien och Ungern, och fem år efter krisen hade det fortfarande inte antagits av Europaparlamentet och Europeiska unionens råd.
Även på nationell nivå fick krisen långtgående följder i många EU-länder. I exempelvis Sverige, som tog emot drygt 163 000 asylsökande under 2015, skedde stora förändringar i den nationella asylpolitiken, både vad gällde lagstiftning och myndighetspraxis. En tillfällig lag antogs i mitten av 2016 med syfte att införa en restriktivare asylpolitik inom ramen för internationell och europeisk rätt.
Översikt mini|Migranter stoppas av makedonsk polis vid gränsen mellan Grekland och Makedonien nära Gevgelija (24 augusti 2015). Enligt FN:s flyktingkommissariat (UNHCR) stod tre länder för 3/4 av den drygt halva miljonen flyktingar som tog sig över Medelhavet från januari till oktober 2015. Dessa är Syrien (53 procent), Afghanistan (16 procent) och Eritrea (6 procent). De flesta av flyktingarna/migranterna är vuxna män (65 procent). De engelskspråkiga benämningarna "European migrant crisis" ('Europeiska migrantkrisen') eller "European refugee crisis" ('Europeiska flyktingkrisen') fick allmän spridning under april månad 2015, när fem fartyg med sammanlagt nästan 2 000 migranter sjönk i Medelhavet med en total dödssiffra på mer än 1 200 människor.
Förlisningarna skedde mot bakgrund av pågående konflikter och politiskt förtryck i flera länder i Mellanöstern och Afrika. Flera EU-medlemmar hade tidigare vägrat att bidra med medel till den Italien-ledda räddningsoperationen Operation Mare Nostrum, vilken i november 2014 hade ersatts av Operation Triton.
Europeiska unionen har sedan april 2015 försökt få situationen under kontroll. Bland annat har man ökat stödet till gränspatrullerandet i Medelhavet, utarbetat planer för att bekämpa människosmuggling samt förslagit ett nytt kvotsystem för att placera de asylsökande bland EU:s medlemsstater och därmed lätta bördan på länderna i EU:s gränstrakter. Vissa länder inom Schengenområdet har infört tillfälliga gränskontroller, och politiska sprickor har uppkommit mellan länder som har varit villiga att ta emot asylsökande och länder som har ställt upp hinder för att få flyktingarna att hålla sig borta.
Enligt statistikorganet Eurostat mottog EU:s medlemsstater 626 000 asylansökningar under 2014, vilket var den högsta siffran sedan 1992 års 672 000. Under 2014 garanterade man skyddsstatus (exempelvis uppehållstillstånd) åt mer än 185 000 asylsökande. Fyra länder – Tyskland, Sverige, Italien och Frankrike – mottog runt 2/3 av alla EU:s asylansökningar och utfärdade skyddsstatus åt nästan 2/3 av alla asylsökande. Sverige, Ungern och Österrike tillhörde länderna med flest asylansökningar per capita.
Under första halvan av 2015 mottog EU:s medlemsstater 395 000 nya asylansökningar.
Bakgrund
Schengenområdet och Dublinförordningen miniatyr|Karta med Schengenländerna i blå färg. Schengenregelverket berör skyldigheten att kontrollera de yttre gränserna, medan de inre gränserna enligt regelverket inte har någon gränskontroll. miniatyr|Karta med Dublinländerna i blå färg, och mellanstatligt anslutna Dublinländer i grön färg. Danmark har ett särskilt mellanstatligt avtal om asylhantering. Dublinförordningen berör rätten att skicka en asylsökande tillbaka till ett annat land där han eller hon först ansökte, eller borde ha ansökt, om asyl.
Genom Schengenregelverket samarbetar 26 europeiska länder (22 av 28 EU-medlemmar plus fyra EFTA-stater) i det så kallade Schengensamarbetet, där man har avskaffat gränskontrollerna länderna emellan. Samtidigt har Schengenländerna stärkt sina gränskontroller vid de yttre gränserna mot andra länder. Länderna kan återinföra inre gränskontroller i maximalt två månader med anledning av hot mot den allmänna ordningen eller den inre säkerheten. I exceptionella fall kan de tillfälliga gränskontrollerna kvarstå i upp till sex månader. Genom ett beslut i Europeiska unionens råd kan denna tid utökas till två år.Artiklarna 23-26 i Schengenkodexen. Inom flyget kan det förekomma identitetskontroller utförda av flygplatspersonal även inom Schengenområdet.Airport check-in Även om dessa inte är gränskontroller krävs giltiga resehandlingar, något som många migranter saknar. Därför valde många av de migranter som ankommit till Grekland att fortsätta landvägen norrut genom icke-EU-länder och sedan passera över Schengenområdets yttre gräns en gång till, istället för att flyga från Schengenlandet Grekland.Tusentals flyktingar på väg genom Makedonien
Dublinförordningen avgör vilken EU-stat som är ansvarig för att pröva en enskild asylansökan, med syfte att säkerställa att varje asylsökande får sin ansökan prövad i en och endast en medlemsstat. Grundregeln (när inga familjehänsyn eller humanitära skäl föreligger) är att ansvarigt land blir det första EU-land som den asylsökande kommer till och där denne har fått sina fingeravtryck registrerade. Om det blir avslag på asylansökan gäller detta i hela EU. Om den asylsökande därefter flyttar till en annan medlemsstat, kan denne senare transporteras tillbaka till den första medlemsstaten.
Denna regel har lett till kritik mot Dublinförordningen. Det anses från många håll att reglementet lägger för stort ansvar på medlemsstaterna vid EU:s yttre gräns (inklusive Italien, Grekland, Malta och Ungern). Istället anser kritikerna att man borde inöra ett "avlastningssystem" inom EU, för att sprida ansvaret för EU:s asylsökande bland de olika medlemsstaterna. Eftersom dessa länder velat minska mottagning, har de låtit de som vill resa till ett annat EU-land göra det utan att registreras, vilket satt Dublinförordningen ur spel. Detta har fått ske landvägen då flygbolag inte tagit ombord de som inte haft rätt att vistas i EU. Under 2016 presenterade Europeiska kommissionen ett förslag till ändring av Dublinförordningen för att införa ett kvotsystem vid kriser som skulle innebära att asylsökande fördelas mellan medlemsstaterna baserat på bland annat deras BNP och folkmängd. Förslaget har dock inte antagits av Europeiska unionens råd på grund av motstånd från flera medlemsstater som motsätter sig ett sådant system. I september 2020 föreslogs ett helt nytt regelverk, som skulle ersätta Dublinförordningen, där medlemsstaterna tvingas agera solidariskt med varandra i kristider, men utan att nödvändigtvis behöva ta emot asylsökande.
Statistik över EU:s utlandsfödda före 2015 stående=1.364|miniatyr|vänster|Invandring av icke-EU-medborgare (grönt), asylsökande (orange) och gränspasseringar som av Frontex betecknas som illegala (blått) i Europeiska unionen under åren 2010–14.
Den utlandsfödda delen av befolkningen i EU år 2014 var på 33 miljoner personer – sju procent av de 28 EU-ländernas totala befolkning. Som en jämförelse är den utlandsfödda andelen av Japans befolkning 1,63 procent,"Can immigration save a struggling, disappearing Japan?" Fortune, 2014-11-20. Läst 30 oktober 2015. 7,7 procent i Ryssland,"Trends in International Migrant Stock: The 2013 Revision". esa.un.org. 13 procent i USA, 20 procent i Kanada och 27 procent i Australien.
Mellan 2010 och 2013 invandrade årligen cirka 1,4 miljoner icke-EU-medborgare andra än asylsökande och flyktingar. Antalet har stigit något sedan 2010. Tidigare toppar i antalet asylansökningar till EU nåddes 1972 (672 000), 2001 (424 000) och 2013 (431 000). 2014 var samma siffra 626 000. Enligt UNHCR hade följande EU-länder flest erkända flyktingar vid slutet av år 2014: Frankrike (252 264), Tyskland (216 973), Sverige (142 207) och Storbritannien (117 161). Inget EU-land fanns då bland de tio mest flyktingmottagande länderna i världen.
Före 2014 var toppåret för antalet så kallade illegala gränspasseringar – vid EU:s yttre gränser och enligt Frontex – 141 051. Denna siffra nåddes 2011 och inkluderar passeringar både över land och hav.
Global flyktingkris miniatyr||stående=1.364|Världens tio mest "flyktingproducerande" (rött) och flyktingmottagande (grönt) länder vid slutet av 2014, enligt UNHCR. Statistiken räknar inte in palestinska flyktingar (vilka sorterar under UNRWA).
Enligt UNHCR var mängden ofrivilligt omflyttade personer globalt vid slutet av 2014 59,5 miljoner. Detta var den högsta siffra som uppmätts sedan andra världskriget, med en 40-procentig ökning sedan 2011. Av dessa var 19,5 (internationella) flyktingar (14,4 miljoner under UNHCR:s mandat och 5,1 miljoner palestinska flyktingar under UNRWA:s mandat), medan 1,8 miljoner var asylsökande. Övriga var personer som omflyttats inom det egna landets gränser.
De 14,4 miljoner flyktingarna under UNHCR:s mandat var cirka 2,7 miljoner fler än vid slutet av 2013 (+23%), lika med den högsta siffran sedan 1995. Under 2014 blev flyktingarna från Syrien den största gruppen (3,9 miljoner – 1,55 miljoner fler än året innan), nu större än flyktingarna från Afghanistan (2,6 miljoner) som under tre årtionden legat överst i statistiken. Sex av de tio största ursprungsländerna för flyktingar låg i Afrika:
Somalia Sudan Sydsudan Demokratiska republiken Kongo Centralafrikanska republiken Eritrea
Utvecklingsländer härbärgerade i slutet av 2014 den största delen av flyktingarna (86%, den högsta siffran på mer än två årtionden). Även om de flesta syriska flyktingarna hamnade i grannländer som Turkiet, Libanon och Jordanien, ökade mängden asylansökningar i Europa från syriska flyktingar stadigt från 2011 till 2015. Vid slutet av augusti 2015 fanns 428 735 "syriska" asylansökningar registrerade i sammanlagt 37 europeiska länder; 43 procent av dem gällde asyl i Tyskland eller Serbien. Den största enskilda mottagaren av nya asylsökande under 2014 var Ryssland, med 274 000 registrerade ansökningar – 99 procent av dem från ukrainare som flydde från Kriget i Donbass. I statistiken följdes Ryssland av Tyskland, som då kunde notera 202 645 asylansökningar varav en femtedel från Syrien.
Utveckling