Ådalshändelserna, skotten i Ådalen eller Ådalen 31 (1931) är benämningar på händelseförloppet kring en arbetskonflikt i Ådalen i mitten av maj 1931 där fem personer sköts ihjäl av militär som stod under polismans befäl. Händelsen delade Sverige i två läger om vems skuld det var att tragedin inträffade, och skillnaden i åsikter märktes tydligt mellan borgerliga och vänsterinriktade tidningar. Händelserna blev centrala för den svenska arbetarrörelsen och en bidragande orsak till att socialdemokraterna vann valet 1932, vilket blev början på ett 44-årigt socialdemokratiskt regeringsinnehav.
Bakgrund Under den stora depressionen, utlöst av börskraschen 1929, drabbades folket i Ådalen av en enorm arbetslöshet med nöd och hunger: i vissa av Ådalens skogsdistrikt var arbetslösheten 80–85 procent. Av dem som hade arbete hade nästan alla drabbats av lönesänkningar, så stora att det var svårt att klara uppehället.
Med undantag för Arbetslöshetskommissionen fanns heller inget arbetslöshetsunderstöd vid den här tiden, och då med en lön på existensminimum, under lägsta grovarbetarlön, på en ort långt hemifrån. Det politiska engagemanget i Ådalen var stort, med möten för föredrag och diskussioner och de olika arbetarpartierna hade drygt 84 procent av rösterna.
Sommaren 1930 utbröt en konflikt om lönesänkningar vid Marma-Långrörs AB:s sulfatfabrik vid Marmaverken i Hälsingland. Arbetsledningen hade meddelat att de gällande avtalslönerna skulle sänkas ytterligare med 4 öre i timmen, från 1 kr och 18 öre till 1 kr och 14 öre i timmen. Dessutom skulle andra arbetsvillkor försämras. Arbetarna protesterade men utan resultat. I början av oktober 1930 enades man och gick ut i strejk. Konflikten förvärrades sedan av att bolaget plockade in strejkbrytare från en särskild organisation som finansierades av redarföreningen. Den ansvarade för att rekrytera strejkbrytare och transportera dem i organiserad trafik.
Vid skeppningssäsongens inledning på våren 1931 var sulfatfabriken och bland annat Graningeverkens fabriker blockerade av strejk. Sympatiåtgärderna mot det sistnämnda berodde på att båda företagen kontrollerades av släkten Versteegh. Då skeppningen åter kunde starta efter att isen släppt sitt tag om sjöfarten var industrins lager fyllda och man var angelägen om att få de varor levererade som man trots lågkonjunkturen lyckats sälja. Eftersom lönerna inte förändrades skedde utbröt på olika håll under våren 1931 sympatistrejker, bland annat vid Graningekoncernens sulfat- och sulfitfabriker vid Sandviken och Utansjö i Ådalen. För att lasta lagrad pappersmassa anskaffade nu koncernens ägare Gérard Versteegh genom Ångermanälvens stuveribolag ett 60-tal strejkbrytare, förutom professionella strejkbrytare bland annat studenter.
mini|Strejkbrytare hissas upp ur lastrummet på fartyget Milos. Strejkbrytarnas ankomst den 13 maj väckte en oerhörd ilska. De strejkande arbetarna anordnade samma dag ett protestmöte i Kramfors och tågade därefter till Sandviken. Vid massafabriken, som ägdes av Graningeverken, var strejkbrytarna sysselsatta med lastning av ett fartyg. På grund av en obevakad grind kunde demonstranter ta sig in på det avstängda fabriksområdet och ombord på ångaren "Milos" där sex av de omkring sextio strejkbrytarna befann sig. Två av dessa flydde, men resterande fyra upptäcktes i lastrummet och misshandlades. Efter att en av de närvarande poliserna bett en ledande kommunist att sätta stopp för situationen såg han till att de lyftes upp ur lastrummet i en kran och sedan ställde han sig framför de fyra. Samma person arrangerade sedan att strejkbrytarna fördes till Kramfors där de visades upp och förhördes på en hög med makadam. Efter att de lovat att lämna området skickades de till en läkare och sedan tillbaka till Lunde för att hämta sina tillhörigheter. När de kom till Lunde ändrade de sig, och deras eskort (samma person som avbrutit misshandeln på Milos) hotades med en revolver. Samtliga fyra stannade i Lunde.
Den polis som beordrats till platsen hade misslyckats med att hindra demonstranterna från att nå strejkbrytarna. Samma kväll avreste därför på länsstyrelsens anhållan militär från Sollefteå garnison: 60 man infanteri och beriden träng med kulsprutor, under befäl av kapten Nils Mesterton. Sent på kvällen till den 14 maj, när soldaterna skulle lämna tåget vid Sprängsviken, blev stämningen mycket konfrontativ när soldaterna tryckte sig igenom folkmassan som blockerade järnvägsstationen. Något senare fortsatte oroligheterna i Lunde, där militären förlades till skydd för strejkbrytarna, med stenkastning från folkmassan och lösa skott samt rökhandgranater från militären. Vid denna tid fanns ingen statspolis som kunde förstärka den kommunala. Polismän fick inte ingripa utanför sin kommun enligt lag. Med anledning av Ådalshändelserna inrättades senare en statspolis.
Demonstrationståget och skotten miniatyr|Frånö Folkets hus i Kramfors kommun. miniatyr|Minnesmärket över Ådalshändelserna i Lunde i Kramfors kommun, skapat av Lenny Clarhäll (1979−81). Torsdagen den 14 maj höll Transportarbetareförbundet ett protestmöte mot strejkbrytarna i Frånö folkets hus. Vid mötet deltog företrädare för så gott som hela fackföreningsrörelsen i Ådalen. Mötet beslutade om omedelbar och allmän arbetsnedläggelse vid alla sågverk och massafabriker i Ådalen. Innan mötet hunnit avslutas tågade de som samlats i och omkring Folkets Hus, 3 000–4 000 personer, till strejkbrytarnas förläggningsplats i Lunde. När demonstrationståget avgick fanns ute på gården endast fanor från Svenska Pappersindustriarbetareförbundets avdelning i Utansjö, SDUK i Utansjö samt Socialdemokratiska arbetarekommunen i Utansjö. Orsaken uppges vara att de kommit för sent till mötet i Folkets hus och inte hunnit in i lokalen när folkmassan spontant satte sig i rörelse. Man kan anta att om demonstrationståget avgått sedan överläggningarna slutförts, hade täten av tåget innehållit långt fler fanor. Hittills hade tio soldater och tjugo hästar skadats av stenkastning. Myndigheterna hade läst Upprorslagen tre gånger för demonstranterna, vilket innebar att den som efter den tredje gången inte efterkom myndigheternas uppmaning att skingra sig var "upprorsman".
När demonstrationståget kom till Lunde trodde sig den militäre befälhavaren på platsen, kapten Nils Mesterton, se vapen i demonstranternas händer och höra skott avlossas från folkmassan. Detta kunde varken undersökningskommissionen eller polisen senare finna några bevis för. En ryttarpatrull som hade försökt hejda demonstranterna hade avlossat skott, och när demonstranterna var på mindre än 100 meters avstånd från strejkbrytarbaracken gav kapten Mesterton order om att ge eld. Med gevär och kulsprutor öppnade soldaterna eld. Soldaterna hade fått order om att i första hand skjuta i marken framför folkmassan, och de följde denna order. Vid eldöppnandet breddade sig folkmassan då bakomvarande tryckte på. Kapten Mesterton uppfattade detta som ett försök att kringgå hans trupp och beordrade då eldgivning. De fem dödade var: 20-åriga fabriksarbetare Eira Söderberg, Erik Bergström, 31 år gammal fabriksarbetare, Evert Nygren, 22 år och arbetare, Sture Larsson 18 år och Viktor Eriksson, 35 år. Eira Söderberg deltog inte i demonstrationståget utan stod på en gård som åskådare när en rikoschett träffade henne i underlivet. Ytterligare fem personer sårades.
Kapten Mestertons trupp fick senare förstärkning från Jämtlands fältjägarregemente och Norrlands artilleriregemente, vilket möjliggjorde urdragning i ett senare skede. Då denna trupp återkom till Östersund uppstod oroligheter och våld på järnvägsstationen. På vissa tidningars löpsedlar stod "Officerarna tryckte pistolerna i soldaternas huvud och kommenderade eld". Detta påstående stämde inte då alla soldaterna som deltog var stamanställda, det vill säga yrkesmilitärer.Jämtlands Fältjägarregementes historia nr 3 Styrkan bestod av värvade trupper, det vill säga befälselever med olika befattningar och mellan sex månader och två års militärtjänstgöring. Trumpetare i arbetarnas musikkår, Tore Andersson (senare tog han namnet Alespong) från Dynäs, blåste signalen "Eld upphör"Norman, Birger - Ådalen 31: en berättelse. och fick därmed militären att sluta skjuta. Andersson sade i en tidningsintervju för tidningen Brand 1991 att han delgavs misstanke om brott för att "otillbörligen ha tagit kommandot över militär trupp", men att åtalet lades ner före rättegångsdatum.Brand nr 3, 1991
Skotten i Ådalen - en annan berättelse
miniatyr|Ned Med Mördarregeringen! Tusentals demonstrerar i Stockholm och passerar just Kornhamnstorg i Gamla stan. miniatyr|Polisen tränger tillbaka demonstranter i Stockholm med dragna sablar. Många anhölls och flera blev skadade.
Epilog Syndikalister och kommunister tog efter Ådalshändelserna tydligt ställning mot den militära våldsutövningen medan det Socialdemokratiska partiet (SAP) och Landsorganisationen (LO) var splittrade i sina åsikter även om båda två tidigare hade tagit ställning mot strejken. Den myndighetskritiska falangen inom SAP leddes av den tidigare kommunistledaren Zeth Höglund och Social-Demokratens chefredaktör Arthur Engberg. Partiledningen med partiordförande Per Albin Hansson och före detta statsministern Rickard Sandler i spetsen ansåg däremot att strejkledarnas agerande gav dem ett direkt ansvar för händelserna. Till offrens begravning sände socialdemokraterna Rickard Sandler (som själv var född i Ådalen) som officiell representant för partiet.
miniatyr|Begravningsplatsen för fyra av dödsoffren vid Ådalshändelserna 1931. Den 15 maj bestämdes att militären skulle dras tillbaka och arbetarna upprätthålla ordningen. Fyra av dödsoffren fick en gemensam grav på kyrkogården vid Gudmundrå kyrka. På graven finns en stenplatta med dikten "Gravskrift" av Erik Blomberg:
Här vilar en svensk arbetare stupad i fredstid vapenlös värnlös arkebuserad av okända kulor Brottet var hunger Glöm honom aldrig
Ådalskommissionen Regeringen (frisinnade Carl Gustaf Ekmans andra ministär) ersatte landshövdingen K. J. Stenström och landsfogden Sune Påhlman med vikarier – de ordinarie förmåddes senare att söka andra tjänster. Regeringen tillsatte också en undersökningskommission med representanter för olika meningsgrupper, Ådalskommissionen. Kommissionen bestod av justitierådet Arthur Lindhagen (ordförande), professor Östen Undén (före detta statsråd), advokat Eliel Löfgren (före detta statsråd), förbundsordföranden i Svenska Metallindustriarbetareförbundet Fritjof Ekman samt bruksdisponenten Karl Fredrik Göransson i Sandviken.
Kommissionen skrev bland annat: "Det finns sålunda anledning att icke lägga en alltför tung ansvarsbörda på den militäre befälhavaren. Men även om detta beaktas, måste varje tänkande människa reagera mot att det som hände överhuvud skulle behöva inträffa. En kravall som i någon av rikets större städer säkerligen kunnat avvärjas med en relativt ringa polisstyrka utan andra skador än några krossår, föranledde i detta fall det ohyggliga resultatet av fem dödade och fem sårade. Enligt kommissionens mening visar detta med styrka på vad som redan förut framhållits, nämligen vilket olämpligt medel för ordningens upprätthållande militären är i sådana fall, där det icke är fråga om att möta en öppet beväpnad motståndare."
Ådalskommissionen avslutade sin framställning med en vädjan till statsmakterna att i framtiden förebygga liknande händelser genom att förbättra polisväsendet och i det längsta undvika militärt bistånd. Man anger också att vid tillställningar med större folksamlingar bör ordningsmakten på förhand försöka kontakta de inblandade parterna för att på bästa sätt upprätthålla ordningen.
Efterverkningar