miniatyr|Tillfälliga inre gränskontroller mellan Slovakien och Österrike i mars 2020. Tillfälliga inre gränskontroller inom Schengenområdet kan införas vid en inre gräns – en gräns mellan två Schengenländer – om det föreligger ett allvarligt hot mot den allmänna ordningen eller den inre säkerheten i en medlemsstat inom Schengenområdet. Möjligheten för Schengenländerna att tillfälligt återinföra gränskontroller vid en inre gräns regleras av Schengenkodexen. Enligt kodexen får inre gränskontroller endast införas som en sista utväg och de får kvarstå endast så länge som det är absolut nödvändigt för att bemöta det allvarliga hotet.
Fram till 2015 var de vanligaste orsakerna till inre gränskontroller olika typer av evenemang som krävde höjd säkerhet, till exempel politiska toppmöten och stora idrottsevenemang. Sedan dess har de flesta inre gränskontroller istället införts till följd av flyktingkrisen 2015 och covid-19-pandemin. I det senare fallet införde de flesta medlemsstater för första gången även omfattande reserestriktioner med hänsyn till folkhälsa, i enlighet med särskilda bestämmelser i Schengenregelverket och rörlighetsdirektivet.
Historia
miniatyr|Stickprovskontroller vid gränsen mellan Danmark och Tyskland i december 2008. Möjligheten att tillfälligt återinföra gränskontroller vid de inre gränserna inom Schengenområdet skapades redan genom Schengenkonventionen, som undertecknades den 19 juni 1990 och blev fullt tillämplig den 26 mars 1995. Medan konventionen föreskrev som huvudregel att alla gränskontroller vid de inre gränserna skulle avskaffas tillät den medlemsstaterna att i undantagsfall återinföra gränskontroller tillfälligt om den allmänna ordningen eller den nationella säkerheten krävde det.
Den 20 december 1995 antog Verkställande kommittén närmare bestämmelser om olika förfaranden för att införa inre gränskontroller: ett för planerat införande och ett annat för omedelbart införande. I inget av fallen fastställdes dock några tidsgränser eller specifika beskrivningar av de tillåtna grunderna för att medlemsstaterna skulle få använda sig av förfarandena, vilket i praktiken lämnade stort utrymme åt medlemsstaterna själva att tolka bestämmelserna.
Frankrike använde Schengenkonventionens bestämmelser under slutet av 1990-talet för att återinföra gränskontroller vid landgränserna mot Belgien och Luxemburg med hänvisning till Nederländernas liberala narkotikapolitik, som den franska regeringen ansåg äventyrade den inre säkerheten. Under 2001 enades Europeiska unionens råd om att politiska toppmöten, till exempel Europeiska rådets sammanträden, och terroristattacker skulle anses vara giltiga skäl för att införa inre gränskontroller, men medlemsstaterna gavs fortsatt möjlighet att själva definiera andra giltiga skäl.
Antagandet av nya bestämmelser genom Schengenkodexen Genom Schengenkodexen, som antogs av Europaparlamentet och Europeiska unionens råd den 15 mars 2006 och som trädde i kraft den 13 oktober 2006, ersattes de tidigare bestämmelserna om inre gränskontroller. De nya bestämmelserna var mer detaljerade än tidigare och satte för första gången upp vissa tidsramar för de inre gränskontrollernas tillåtna varaktighet. De lämnade dock fortfarande visst utrymme för medlemsstaterna själva att tolka de giltiga skälen för att få införa gränskontroller.
I april 2011 stoppade Frankrike ett tåg med nordafrikanska migranter som hade fått visum i Italien efter ankomst över Medelhavet. Detta ledde till en dispyt mellan Frankrike och Italien om tolkningen av Schengenregelverket, och krav på Europeiska kommissionen att föreslå ändringar av Schengenkodexen för att ge medlemsstaterna ökad möjlighet att införa inre gränskontroller. Mot bakgrund av detta presenterade kommissionen ett lagförslag om förbättrad förvaltning av Schengensamarbetet, dels genom införandet av en ny utvärderings- och övervakningsmekanism, dels genom nya bestämmelser om inre gränskontroller. I motsats till vad Frankrikes och Italiens regeringar hade förespråkat innebar det nya lagförslaget dock att regelverket om införande av inre gränskontroller stramades upp ytterligare. Lagförslaget trädde i kraft under 2013 efter att ha godkänts av Europaparlamentet och Europeiska unionens råd, och innefattade även ett tredje förfarande för införande av inre gränskontroller vid allvarliga brister vid de yttre gränserna. De nya bestämmelserna kodifierades i Schengenkodexen under 2016, utan några större innehållsmässiga ändringar.
Flyktingkrisen
I samband med flyktingkrisen 2015 drabbades Schengenområdet av sin dittills största kris. Flyktingkrisen ledde till att ett antal medlemsstater återinförde gränskontroller vid sina inre gränser; Tyskland, Österrike och Slovenien i mitten av september 2015, Ungern i oktober 2015, Sverige och Norge i november 2015 och Danmark i januari 2016. Till följd av terrordåden i Paris i november 2015 införde även Frankrike inre gränskontroller. Medan Slovenien och Ungern avskaffade sina gränskontroller senare under 2015 behöll Danmark, Norge, Sverige, Tyskland och Österrike sina. I maj 2016 antog Europeiska unionens råd ett beslut om att tillåta dessa medlemsstater att förlänga sina inre gränskontroller i ytterligare ett halvår, vilket senare förlängdes i tre omgångar till totalt ett och ett halvt år i enlighet med Schengenkodexens förfarande vid allvarliga brister vid de yttre gränserna.
Under 2017 rekommenderade Europeiska kommissionen alla medlemsstater att stärka det gränsöverskridande polissamarbetet och poliskontrollerna vid framför allt stora transportleder, även vid gränsområdena, för att slutligen möjliggöra ett avskaffande av de inre gränskontrollerna. De berörda medlemsstaterna fortsatte dock med sina inre gränskontroller och kringgick Schengenkodexens tidsgränser genom att i formell mening förnya kontrollerna var sjätte månad som om de vore helt nya kontroller. I september 2017 föreslog kommissionen ett nytt förfarande för att tillåta medlemsstaterna att vid terrorhot införa inre gränskontroller under en längre period, ett förslag som dock blockerades av Europaparlamentet, som istället ville begränsa möjligheten för medlemsstaterna att införa och förlänga inre gränskontroller.
Covid-19-pandemin
miniatyr|vänster|Avstängd väg mellan Österrike och Schweiz under covid-19-pandemin. I mars 2020 drabbades Schengenområdet av sin nästa stora kris, denna gång till följd av covid-19-pandemin. Detta ledde till att nästan alla medlemsstater tillfälligt återinförde gränskontroller vid sina inre gränser, i vissa fall även med olika typer av reserestriktioner. I juli 2020 hade de flesta medlemsstater upphävt de inre gränskontrollerna och återgått till öppna gränser inom Schengenområdet, dock i många fall fortfarande med särskilda krav på karantän och testning vid gränsöverskridande resor. Under början av 2021 införde flera medlemsstater inre gränskontroller på nytt till följd av ökad smittspridning, men i mitten av 2021 hade de flesta av dessa åter tagits bort. I slutet av 2022 hade samtliga medlemsstater avskaffat sina reserestriktioner och Europeiska unionens råd upphävde formellt alla rekommenderade reserestriktionerna på europeisk nivå den 13 december 2022.
I december 2021 föreslog kommissionen en ändring av Schengenkodexen i syfte att förstärka samordningen inom Schengenområdet vid större hot mot folkhälsan och att göra regelverket för tillfälligt införande av inre gränskontroller mer flexibelt för medlemsstaterna. Förslaget antogs av Europaparlamentet och Europeiska unionens råd den 13 juni 2024 och trädde i kraft den 10 juli 2024.
Förfaranden vid tillfälligt återinförande av gränskontroller vid de inre gränserna miniatyr|Inre gränskontroll vid Hyllie station i Malmö under 2017. Enligt Schengenkodexen kan en medlemsstat inom Schengenområdet tillfälligt återinföra gränskontroller vid alla eller delar av sina inre gränser om det föreligger ett allvarligt hot mot den allmänna ordningen eller den inre säkerheten. Det får dock endast ske som en sista utväg och gränskontrollerna får kvarstå endast så länge som det är absolut nödvändigt för att bemöta det allvarliga hotet.
Inre gränskontroller kan särskilt införas vid följande situationer: Terroristhandlingar eller terroristhot, samt hot från grov organiserad brottslighet Större hot mot folkhälsan Storskaliga otillåtna förflyttningar av tredjelandsmedborgare Storskaliga eller uppmärksammade internationella evenemang, såsom stora idrottsevenemang
Vid införande av inre gränskontroller får tillämpliga delar av Schengenkodexens bestämmelser för de yttre gränserna tillämpas vid de berörda inre gränserna, dock är inte de inre gränserna att betrakta som yttre gränser.
Beroende på omständigheterna kan medlemsstaterna använda sig av fyra olika förfaranden för att införa inre gränskontroller. Varje förfarande är förenat med särskilda kriterier för införande och förlängning av de inre gränskontrollerna samt tidsgränser för deras varaktighet. I vissa fall måste medlemsstaterna först bemyndigas av Europeiska unionens råd, på förslag av Europeiska kommissionen. Det är dock alltid i slutändan upp till varje berörd medlemsstat att själv fatta beslut om att införa inre gränskontroller mot bakgrund av rådets bemyndiganden.
Kommissionen ansvarar tillsammans med medlemsstaterna för att hålla allmänheten informerad om införandet av inre gränskontroller.
Tidsgränser för varaktigheten av inre gränskontroller Vid oförutsebara situationer som kräver ett omedelbart införande av inre gränskontroller, till exempel vid en terroristattack, kan en medlemsstat införa inre gränskontroller för en period på upp till en månad. Om det allvarliga hotet kvarstår efter denna period kan de inre gränskontrollerna förlängas i upp till totalt tre månader.
Vid situationer då ett allvarligt hot kan förutses, till exempel vid politiska toppmöten och stora idrottsevenemang, kan en medlemsstat införa inre gränskontroller för en period på upp till sex månader. Om det allvarliga hotet kvarstår efter denna period kan de inre gränskontrollerna förlängas i perioder på upp till sex månader i taget i upp till totalt två år. Vid allvarliga, exceptionella situationer kan en medlemsstat, under vissa omständigheter, fortsätta att förlänga gränskontrollerna i ytterligare upp till ett år, alltså totalt tre år.
Vid större hot mot folkhälsan som påverkar flera medlemsstater, till exempel en pandemi, kan medlemsstaterna införa inre gränskontroller efter bemyndigande av rådet, på förslag av kommissionen, för en period på upp till sex månader. Om det större hotet mot folkhälsan kvarstår efter denna period kan rådet förlänga bemyndigandet i perioder på upp till sex månader i taget. Kommissionen måste regelbundet utvärdera utvecklingen av hotet och föreslå att gränskontrollerna upphävs så snart det är möjligt. Detta förfarande infördes 2024 mot bakgrund av covid-19-pandemin, men har hittills aldrig använts.
Vid ihållande allvarliga brister i kontrollen av de yttre gränserna som hotar det övergripande funktionssättet för Schengenområdet kan medlemsstaterna införa inre gränskontroller efter bemyndigande av rådet, på förslag av kommissionen. Om de ihållande allvarliga bristerna kvarstår efter denna period kan rådet förlänga bemyndigandet i perioder på upp till sex månader i taget i upp till totalt två år. Detta förfarande infördes 2013 och har hittills endast använts vid ett tillfälle, i samband med flyktingkrisen 2015, då Danmark, Norge, Sverige, Tyskland och Österrike rekommenderades av rådet att införa gränskontroller i totalt ett och ett halvt år till följd av brister i kontrollen av de yttre gränserna i Grekland.