Judendomens historia är historien om judendomen, deras tro och kultur och innefattar enligt traditionen en tid på drygt 4 000 år. Särskilt för den äldre tiden saknas arkeologiska lämningar eller oberoende urkunder som kan bekräfta uppgifterna i Gamla testamentet, vilka ifrågasätts av många arkeologer och historiker.
Judarnas historia är centrerad i området omkring det som nu utgör staten Israel. Judarna befann sig ofta i krig med sina grannländer, vilket kom att prägla deras historia. Under den romerska perioden skingrades judarna och spreds över världen i den så kallade diasporan. Judendomen överlevde, men förföljelser som kulminerade i Förintelsen väckte tanken om ett nytt nationellt hem. Den moderna staten Israels historia behandlas särskilt i artikeln Israels historia.
Israeliterna En lämplig utgångspunkt för den judiska historien är Guds förbund med Abraham. Berättelserna om Abraham, Sara och deras son Isak är viktiga inom den judiska traditionen. Abraham sägs ha fötts i Ur i Kaldeen. Abrahams far Tera skall ha utvandrat med familjen till Haran i nordvästra Mesopotamien. Enligt den judiska traditionen fick Abraham Guds befallning att flytta till Kanaan som skulle bli Abrahams och hans efterföljares utlovade land. Beviset på detta förbund är den manliga omskärelsen som än idag praktiseras. Isaks son Jakob bytte namn till Israel och gav därmed namnet på det område där de efterföljande, de israelitiska stammarna, bosatte sig. Dessa händelser brukar påstås ha inträffat omkring 2000 f. Kr.Hahn m.fl (1970), s. 12; Groth (2002), s. 46
miniatyr|Moses med stentavlorna med de tio budorden. Målning av Rembrandt. De människor som redan bodde i Kanaan kallade Abrahams efterföljare för ivri, "folket från andra sidan floden", och möjligen kan ordet hebré härledas från det ordet. I Kanaan levde israeliterna som herdar, halvt nomader, halvt bosatta. Första Moseboken berättar hur Josef, Jakobs son och hans bröder genom olika omständigheter bosatte sig i Egypten. Israeliterna skall ha levt i Egypten i hundratals år tills en farao, enligt traditionen Ramses II, förslavade israeliterna. Genom Guds ingripande skall då Mose ha lett sitt folk ut ur Egypten, och på berget Sinai sägs förbundet mellan Gud och israeliterna ha förnyats när Mose fick mottaga de tio budorden. Än idag firas det egyptiska uttåget varje år genom den judiska påsken, pesach. Många historiker menar att berättelsen om uttåget inte är en historisk händelse, händelserna omnämns inte i några egyptiska annaler och arkeologiska fynd har inte visat att det bodde en stor grupp israeliter i Nildeltat vid den aktuella tiden.Groth (2002), s. 50
Vandringen i öknen skall enligt traditionen ha tagit 40 år och ledda av Josua skall israeliterna ha kommit till Kanaan som de erövrade från andra folk. De bosatte sig på ömse sidor av Jordanfloden (med Rubens och Gads stammar och halva Manasses stam öster om Jordan) och leddes av olika domare. Arkeologiska fynd gör det troligt att det rör sig om en gradvis inflyttning och att befolkningen i Jordandalen har ökat snabbt i början av järnåldern, från 1200 f. Kr.Groth (2002), s. 54
Domarboken berättar hur israeliterna befinner sig i krig mot omgivande folk som filistéerna, moabiterna och midjaniterna. Israeliterna levde indelade i tolv stammar som förde sina egna krig eller slogs inbördes. I tider av akut fara kunde ett par eller flera stammar samarbeta under ledning av någon inflytelserik krigare, en "domare" (sjofet, plural sjofetím). I Domarboken i Gamla Testamentet namnges 13 domare, däribland Simson, Gideon och Debora.Hahn m.fl (1970), s. 17-18
Kungariket Det är okänt hur Kungariket Israel och Juda rike bildades, men sägner om detta sammanställdes av exiljudar i Babylonien under 500-talet f. Kr. Enligt första och andra Samuelsböckerna hade filistéerna, omkring 1000 f. Kr., lyckats erövra förbundsarken. Domaren Samuel utsåg därför först Saul, sedan David till kung. I Samuelsböckerna i den hebreiska bibeln berättas hur David lyckas erövra Jerusalem från jebusiterna och gör det till sin huvudstad. Det skildras hur David efterträddes av Salomo, som igångsatte byggandet av templet i Jerusalem omkring år 960 f. Kr. Davids och Salomos regeringstid betraktas ofta som en guldålder i den judiska historien, men det saknas oberoende källor som kan bekräfta de berättelser som omger dem eller ens att de har existerat.Groth (2002), s. 55-56
miniatyr|Israel och Juda rike 926 f. Kr. Efter Salomos död utbröt tronföljdsstrider mellan de nordliga och sydliga stammarna. De tio norra stammarna samlades kring Salomos förtrogne Jerobeam och bildade en egen stat, Israels rike, medan Juda och Benjamins stammar höll fast vid Salomos son Rehabeam och detta rike kallades Juda rike.Hahn m.fl (1970), s. 24
I Israels rike förbjöd Jerobeam vallfärder till Jerusalem och skapade istället två egna kultplatser, i städerna Betel i söder och Dan i norr. Det förefaller som om religionen i Kungariket Israel och Juda rike var en regional variant av västsemitisk religion i allmänhet, och under kung Ahab intensifierades dyrkandet av Baal.
Bibeln, Josua, 13 Kapitlet.. Stockholm: Sv. kyrkans diakonistyrelses bokförlag. 1929
Oberoende källor som styrker existensen av Kungariket Israel och Juda rike föreligger från och med 840-talet f. Kr., då den s.k. Mesa-stelen nämner kungariket Israel som "Omris hus".
Kungariket Israels historia utmärks av ständiga politiska förvecklingar tills hela landet erövrades av assyrierna år 722 f.Kr.. Efter ett uppror år 720 f.Kr. lät den assyriske kungen Sargon II deportera större delen av befolkningen, vilka aldrig mer hörs av, något som har gett upphov till berättelsen om Israels tio förlorade stammar.Hahn m.fl (1970), s. 25-29 Ur kvardröjande rester av de tio stammarna utvecklades Samarierna.
Även Juda rike levde farligt mellan Egypten och Assyrien. Denna period beskrivs i Jesaja i Gamla testamentet. Assyrien under kung Sanherib belägrade Jerusalem men av okänd anledning avbröts ockupationen.Hahn m.fl (1970) s. 29-30 Det framgår av 2Kung. kap. 23 att polyteism utövades i Juda ännu på 620-talet f. Kr., men en monoteistisk tendens hade tagit sin början på 700-talet under inflytande av profetgestalterna Elia, Hosea, Amos, Jesaja och Mika. Genom kung Josias försorg vann denna monoteistiska tendens insteg i det offentliga religiösa livet i Juda rike på 620-talet. Den andre Jesajas (Deuterojesaja) verksamhet bland judar i babylonisk exil några decennier senare skulle utgöra slutledet i omvandlingen från polyteism till monoteism, och till judendom som vi nu känner den.
Den babyloniska fångenskapen 586 f. Kr. erövrades Jerusalem av den babyloniske kungen Nebukadnessar II som därefter lät deportera en stor del av folket, den "babyloniska fångenskapen". Även denna händelse är viktig i den judiska traditionen och än idag minns man den genom att fasta en gång om året på den nionde dagen i månaden av. Man vet inte hur många som tvingades i exil men det rör sig snarare om ett antal tiotusen, inte miljontals människor.Groth (2002), s. 60 Många judar flydde även till Egypten.Groth (2005), s. 113
Exilen i Babylonien gjorde att de religiösa formerna förändrades, främst genom förlusten av Jerusalems tempel. Fördrivningen från Israel tolkades som Guds straff. I gudstjänsten betonades istället bön och studium av den religiösa skrifterna. Församlingshuset, synagogan, har sitt ursprung i Babylonien. Genom olika religiösa regler sökte man att särskilja sig från andra folk i Babylonien. Eftersom de som var drivna i exil alla kom från Juda rike talar man om deras religion från denna tid som judendom.Groth (2002), s. 61-62
Den persiska tiden miniatyr|Det andra templet Efter att den akemenidiske storkungen Kyros II erövrat Syrien och Palestina från Babylonien gav han tillåtelse för judarna i Babylonien att återvända till Judéen och utfärdade ett dekret, den s.k. Kyroscylindern, om att Jerusalems tempel skulle återuppbyggas med medel från den kungliga statskassan. Återvandringen skedde i etapper och den sista gruppen judar återvände anförda av prästen Esra. Det andra templet stod färdigt på nytt omkring år 515 f. Kr. under Dareios den stores regering.
Den akemenidiska tiden varade fram till 332 f. Kr. och verkar ha varit en fredlig tid där judarna hade en privilegierad status. Prästerna skötte administrationen av Israel under persisk överhöghet. Prästen Esra och den kungliga munskänken Nehemja såg det som sin uppgift att stärka den judiska identiteten, bland annat genom att definiera en jude som den som har en judisk mor. Nehemja utsågs av storkungen Artaxerxes I till satrap i Jerusalem.
Moseböckerna samt delar av Psaltaren blev nedskrivna under den persiska tiden.Groth (2002), s. 62-65. Vissa forskare anser att judendomen påverkades av zoroastrismen under den persiska tiden.Mary Boyce, "A History of Zoroastrianism: Vol 2, Under the Achaemenians", 1996.
Alexander den store och seleukiderna Det persiska riket erövrades på 300-talet f.Kr. av Alexander den store. Denne lät den judiska tempelstaten i Jerusalem existera vidare men efter Alexanders bortgång delades det erövrade området upp mellan hans generaler. Generalen Seleukos styrde över motsvarigheten till Turkiet, Syrien och Libanon medan general Ptolemaios styrde över Egypten och Juda rike. Det blev dock snart en bricka i spelet mellan seleukiderna och den ptolemaiska dynastin. Den seleukidiska kungen Antiochos IV lyckades angripa Egypten 169 f.Kr. och därefter plundrades templet i Jerusalem. Plundringen ledde till oroligheter och så småningom förbjöds tempelkulten, firandet av sabbaten och omskärelsen. Templet vanhelgades genom att man offrade ett svin där. En grupp judar, mackabéerna, beslutade för att ta strid mot dessa regler och kampen ledde till att tempelkulten kunde återupptas 164 f.Kr. Till minne av detta firas chanukka varje år.Groth (2002), s. 67-70
Romersk provins Kampen mot seleukiderna fortsatte under många år och beskrivs i de apokryfiska Mackabéerböckerna. Simon Mackabaeus blev både överstepräst och regent i Juda rike. Han efterträddes av sin son Jochanan Hyrkanos som med en yrkesarmé kunde erövra Idumeen och tvångskonverterade dess befolkning till judendomen. Han efterträddes av Alexander Jannaios som i sin tur efterträddes som regent av sin hustru, Salome Alexandra. Som kvinna kunde hon inte bekläda ämbetet som överstepräst och hennes två söner Aristobulus och Hyrkanus stred om posten. Efter hennes död vände sig båda bröderna till den romerske ståthållaren i Syrien, Pompejus, för att få hjälp. Men Pompejus tog inte ställning utan intog Jerusalem år 63 f.Kr. med de egna styrkorna. Han utnämnde Hyrkanus till överstepräst medan Aristobulus sändes till Rom som krigsfånge år 51 f.Kr.Groth (2002), s. 70-72
Efter Pompejus död utnämnde Julius Caesar Antipater till prokurator över Judéen. Antipater utnämnde snart sina söner till ståthållare, Fasael i Jerusalem och Herodes i Galiléen. Så småningom, år 40 f.Kr. utnämndes Herodes till kung över hela Judéen. Under Herodes tid gjordes omfattande byggnadsarbeten i landet, bland annat en stor ombyggnad av templet i Jerusalem, av vilket Västra muren ännu återstår. Efter Herodes död år 4 f.Kr. följde en turbulent period och år 6 blev Judéen, Samarien och Edom en romersk provins, Iudaea, där en prokurator styrde tillsammans med sanhedrin, ett råd av äldre män. Landet på östra sidan av Jordanfloden och Galiléen blev judiska vasallstater styrda av Herodes söner Herodes Antipas och Herodes Filippos.Groth (2002), s. 73
miniatyr|Jerusalem plundras år 70