miniatyr|upright|Strauss vid tiden för ElektraElektra är en tysk opera i en akt med musik av Richard Strauss. Librettot skrevs av Hugo von Hofmannsthal efter Sofokles tragedi med samma namn.
Liksom operan Salome tillhör Elektra Strauss tidiga operaverk. En 111 man stark orkester och ett för den tiden djärvt dissonant, starkt expressivt tonspråk. Rollen som Elektra räknas till de allra mest krävande sopranrollerna, med ett register på över två oktaver och där Elektra är inne på scenen under nästan hela föreställningens drygt två timmar långa akt. Operan har en starkt psykologiserande underton i den freudianska skolan. Idag är verket en uppvisningsplattform för dramatiska sopraner i den tyngre klassen.
Den litterära bakgrunden thumb|Göta Ljungberg som Chrysothemis på Staatsoper, Berlin. (Omslag till Scenen 1927). Enligt myten var Elektra dotter till kung Agamemnon av Mykene och drottning Klytaimnestra. Hon hade en bror, Orestes, och två systrar, Ifigenia och Chrysothemis. Kung Agamemnon förenade sig med grekernas expedition mot Troja men deras skepp råkade i stiltje utanför Aulis. Det var jaktgudinnan Artemis som hade stoppar vindarna för att straffa Agamemnon då denne en gång hade dödat en hjort i en helig lund och sedan skrutit om att han var den störste jägaren. För att blidka gudinnan sänder Agamemnon bud till Klytaimnestra att skicka dit deras dotter Ifigenia, som offras vid ankomsten. Vindarna blåser upp och Agamemnon kan segla iväg på den resa som ska hålla honom borta från hemmet i tio år.
Klytaimnestra kan inte glömma eller förlåta detta offer. Hon tar en älskare, en feg figur vid namn Aigisthos och med honom planerar hon att mörda Agamemnon vid hans hemkomst. Så sker men hon plågas därefter ständigt av ångest på hämnd från sonen Orestes, vilken har tillbringat sin uppväxt i ett fjärran land. Olika versioner finns huruvida det var Klytaimnestra själv som hade förvisat pojken eller om det var hans äldre syster Elektra som gjorde det för att skona hans liv. I sinom tid återvänder Orestes och på order av Apollon mördar han modern och älskaren. Efter detta plågas han i sin tur av erinyerna, hämndgudinnorna, vars funktion var att straffa den som spillde släktblod.
Orestes skulle även ha straffats om han hade låtit bli att hämnas, för en andra funktion hos erinyerna var att plåga den som inte hämnades dådet på en släkting. Orestes, vars mamma hade mördat hans pappa med en yxa, var hopplöst fången och dömd att straffas vad han än gjorde. Klytaimnestra däremot var inte dömd till samma öde, då man och hustru inte var blodsförvanter. Hon är istället dömd till evig fruktan och förlamande mardrömmar som gradvis bryter ner henne och undergräver hennes hälsa, både fysiskt och mentalt. Euripides, Aischylos och Sofokles har skrivit dramer om händelsen.
Historia miniatyr|Samtida skämtteckning Strauss och von Hofmannsthal möttes första gången den 23 mars 1899 på en middag hos poeten Richard Dehmel i Berlin. I mars följande år möttes de åter igen i Paris för att diskutera ett gemensamt projekt, baletten Der Triumph der Zeit (Tidens triumf).17 november 1900 skrev von Hofmannsthal det första brevet till Strauss och därmed inleddes en korrespondens och ett samarbete som skulle vara ända till von Hofmannsthals död 1929. Under alla dessa år la de aldrig bort titlarna utan förblev "Dr. Strauss" och "Herr von Hofmannsthal" med varandra livet ut. Kontakten dem emellan skedde nästan undantagslöst brevledes (och ibland på telefon så tidigt som 1907), de träffades bara några gånger. von Hofmannsthal skrev en text men Strauss var fullt sysselsatt med en egen balett (den ofullbordade Kythere som var inspirerad av Antoine Watteaus målning Avfärden till Cythere) och ville inte åta sig arbetet med en till. Han komponerade också operan Feuersnot under denna tid.
1901 skrev von Hofmannsthal sin version av Elektra som blev en tidsmässig fin de siècle-skapelse påverkad av Nietzsches mörka syn på antikens Grekland, av Sigmund Freuds Drömtydning och av den allmänna besatthet av tidens femme fatale, som rådde inom kulturlivet. Han valde Sofokles version, eftersom den enligt honom passade hans syften bäst då personerna framställs som mentalt störda. När pjäsen var färdig bad han sin vän teaterproducenten Max Reinhardt att sätta upp den på sin teater. Men Reinhardt, som bara hade läst översättningar av de gamla antika pjäserna, trodde inte att hans publik skulle uppskatta pjäsernas antika stil och pompösa tal. von Hofmannsthal fick övertala om att hans version skulle tilltala en modern publik. Pjäsen hade premiär i Berlin den 4 oktober 1903 på Max Reinhardts Kleines Theater med Gertrud Eysoldt som Elektra. Förmodligen såg Strauss en av de tre föreställningarna mellan 21 oktober och 7 november, då pjäsen gavs på Deutsches Theater. En tid senare möttes de båda och Strauss sa att han var beredd att tonsätta Elektra. Den 7 mars 1906 frågade von Hofmannsthal om Strauss fortfarande var intresserad och Strauss svarade den 11 mars att: Jag är mer intresserad än någonsin av Elektra och har redan tagit bort en hel del av texten då den ska passa. Frågan är om jag, direkt efter Salome, fortfarande har kraften att ta mig an ett ämne så likt det förra i många hänseenden med öppna sinnen, eller om jag inte hellre borde vänta några år innan jag närmar mig Elektra, tills jag har fjärmat mig från Salome-stilen. Därför skulle det glädja mig om du hade något annat på lager åt mig, långt från Salome, innan jag tar mig an Elektra. /.../ Ditt sätt stämmer så väl överens med mitt, vi är ämnade för varandra och kommer säkert att åstadkomma vackra ting tillsammans, om du förblir mig trogen."Ihre Art entspricht so sehr der meinen, wir sind füreinander geboren und werden sicher Schönes zusammen leisten, wenn Sie mir treu bleiben."
Strauss hade flera förslag på andra ämnen: legenden om Semiramis, något från renässansen, Cesare Borgia eller Savonarola. Men von Hofmannsthal avskydde renässansperioden och gjorde vad han kunde för att övertala Strauss om att Salome och Elektra var mer olika än lika (27 april 1906):
Både är enaktspjäser, de har ett kvinnonamn i titeln, de utspelas i antiken och både rollerna spelades ursprungligen av Gertrud Eysoldt i Berlin. Där slutar likheten mellan de två. Färgkolören i de två ämnena ter sig för mig helt olika varandra, i Salome dominerar purpur och violett, atmosfären är glödande. Elektra är en blandning av natt och ljus, eller svart och glänsande. Den snabba stegring av händelser som rör Orestes och hans gärningar vilka leder till seger och rening, en sekvens som jag kan tänka mig blir än mer kraftfull med musik, kan inte matchas med något liknande i Salome. /.../ Ni talar om en historia från renässansen. Låt mig få säga Eder detta, ärade herr: Jag tror, och inte bara jag utan alla diktande och skapande människor i vår tid, att det inte finns någon epok som det hyses en sådan vedervilja och klar olust mot som just denna epok.
Strauss var inte övertygad men von Hofmannsthal envisades och fick till stånd ett möte i Wien den 8 maj 1906, då han slutligen lyckades övertala Strauss att börja komponera. Trots detta fortsatte Strauss i sina brev att ständigt återkomma till ämnet Semiramis eller komma med en färdigarbetad synopsis på en opera om Saul und David byggd på Friedrich Rückerts pjäs från 1843. von Hofmannsthal svarade finkänsligt att de kunde ta sig an andra ämnen när de var klara med Elektra. Därefter flöt samarbetet utan problem, bortsett från en liten incident i september då tidningarna fick korn på nyheten att Strauss höll på med en ny opera (en dittills väl förborgad hemlighet). von Hofmannsthal skyndade sig att försäkra att han var oskyldig till läckan."Ich hatte zu niemandem, absolut zu niemandem, davon gesprochen. Ich denke, daß es von Graz ausgegangen ist, so kommt's mir vor." (1 september 1906) Trots att von Hofmannsthal var författaren var Strauss den mer praktiske teatermannen. Han tänkte hela tiden på publiken, inte bara att texten skulle vara hörbar och begriplig, utan även på rent sceniska lösningar. Vad gällde von Hofmannsthals scenanvisningar för morden på Klytaimnestra och Aigisthos skrev han och undrade (brev den 22 juni 1908): I slutet förstår jag inte riktigt det sceniska förloppet. Orest[es] befinner sig alltså inne i huset och mittendörren är sålunda stängd. Chrysothemis och tjänarinnorna springer på sid 88 in i huset från vänster. På sid 91 "springer de vilda ut". Ut varifrån? Från vänster eller från mitten? Sidan 93: Chrysothemis kommer utspringande. Varifrån? Genom högra borggårdsporten? Varför? Nog befinner sig Orest i mitten av huset! Varför springer hon tillbaka på sid 94? Varför bankar hon på ytterdörren i slutet? Förmodligen för att den är låst? Var god och svara på mina frågor i detalj.
Själva komponerandet framflöt långsamt beroende på Strauss åtaganden som gästdirigent, operauppsättningar av Salome samt byggandet av hans nya hus i Garmisch. Utöver detta krävde hans tjänst som hovkapellmästare vid Berlinoperan att han dirigerade omkring 60 föreställningar per säsong. Där fanns också musikaliska svårigheter, då Elektras monolog och Klytaimnestras scen skrevs om två gånger. I december 1906 hade Strauss hunnit skriva tillräckligt mycket för att spela upp en del av det för von Hofmannsthal, som skrev till en vän: Igår spelade och sjöng han några avsnitt för mig och (han sjunger förfärligt förstås) det gladde mig oerhört att höra vad jag har skrivit i den formen, mer än om den hade talats av skådespelare. Han har varit mycket lyckosam (så långt jag kan bedöma) i att kontrastera figuren Elektra mot sin milda syster. Jag tror det blir väldigt bra det här. Hela operan var färdig den 22 september 1908. Strauss skrev till dirigenten Ernst von Schuch (den 11 september 1908):
Repetitionsarbetet och premiären miniatyr|vänster|Katarina Dalayman som Elektra på Kungliga Operan i Stockholm 2009 miniatyr|Marianne Eklöf som Klytaimnestra på Kungliga Operan i Stockholm 2009 Redan på ett tidigt stadium hade Strauss bestämt att premiären skulle ske i Dresden. Staden hade haft modet att sätta upp Salome och von Hofmannsthal ville undvika ett eventuellt fiasko i Wien. Rollen som Elektra skulle sjungas av Annie Krull som hade sjungit hjältinnan i Strauss andra opera Feuersnot 1901. Hon var lyrisk sopran och inte den dramatiska som Strauss hade föreskrivit men hon blev mycket prisad för sin rolltolkning. Klytaimnestra sjöngs av Ernestine Schumann-Heinck från Metropolitan Opera i New York. Hon avskydde musiken, sin roll och hela uppsättningen. Till pressen sa hon: Det var fruktansvärt. Vi var en samling galna kvinnor. Det finns inget bortom Elektra. Rollen som Chrysothemis sjöngs av Margarethe Siems, som Strauss skulle låta sjunga i sina två närmaste operor; Fältmarskalkinnan i Rosenkavaljeren och Zerbinetta i Ariadne på Naxos. Carl Perron hade sjungit Jochanaan i Salome, nu fick han göra rollen som Orestes (senare skulle han gestalta baron Ochs i Rosenkavaljeren). Dirigenten von Schuch var berömd för sina eleganta musiktolkningar vilket ska ha föranlett Strauss att utbrista under en repetition med orkestern: Starkare, starkare! Jag kan fortfarande höra sångarna! Hela sitt liv var Strauss mycket noga med att publiken skulle höra och förstå texten. Vid senare repetitioner erkände han att orkestern spelade för starkt och följaktligen gav han rådet att dirigera verket som Mendelssohns älvmusik och inte som musikaliskt buller. Premiären var del av en fyra dagars Strauss-festival som började med Elektra den 25 januari, följd av Salome den 26, Feuersnot den 27 och en andra föreställning av Elektra den 28. Flera år senare skrev Strauss om premiären: Resultatet av premiären, vilket jag som vanligt fick veta i efterhand, blev en måttlig framgång. Angelo Neumann [Strauss impressario] telegraferade rent av från Prag "Fiasko"!