alt=Dante och Beatrice i trädgården, 1903, av målaren Cesare Saccaggi|miniatyr|"Dante och Beatrice i trädgården", 1903, av målaren Cesare Saccaggi Dante Alighieri (även Durante degli Alighieri, ibland kallad enbart Dante), född mellan 18 maj och 17 juni 1265 i Florens i Toscana, död 13 eller 14 september 1321 i Ravenna i Emilia-Romagna, var en italiensk författare, ämbetsman, poet och statslärd.
Dante räknas som en av västvärldens genom tiderna största författare. Mest känd är han för sitt epos Den gudomliga komedin (Divina Commedia; 1307–1321), som brukar räknas som startpunkten för latinets undanträngande till förmån för italienskan, och vars handling förnyade berättarkonsten. Den gudomliga komedin är också ett dokument som för eftervärlden gett en bild av samhället och föreställningarna vid tiden för verkets tillkomst.
Biografi miniatyr|stående|Gravyr föreställande Dante Alighieri, efter förlaga skapad av Giotto i kapellet i Bargello-palatset i Florens under Dantes livstid och innan han utvandrade. Dante Alighieri föddes 1265 i stadsdelen San Pier Maggiore i Florens. Hans far, Alighiero di Bellincione Alighieri, var bankir. Hans mor, Berta eller Bella degli Abati, dog när han var knappt tio år. Hans födelsedatum är något ovisst; han berättar själv att han föddes i tvillingarnas tecken. Han fick sannolikt sitt dopnamn Durante efter sin morfar, Durante degli Abati; Dante var ett smeknamn han själv tog sig. Fadern gifte om sig med Lapa Cialuffi och fick barn i det nya äktenskapet.
Dantes farfars farfar, som framträder i Den gudomliga komedin, dubbades till riddare av Konrad III. Släkten var dock inte en av de mer inflytelserika adelsätterna i Florens, bland annat eftersom de tillhörde guelferna, det parti som var motståndare till det tysk-romerska rikets kejsarmakt och därvidlag stödde sig till påven . Själva gjorde släkten Alighieri anspråk på att tillhöra den gamla romerska adeln, men dessa uppgifter har inte kunnat styrkas med källor.
Troligen studerade Dante i Santa Croce hos franciskaner, i Santa Maria Novella hos dominikaner, samt i Santo Spirito hos augustiner. Av hans verk och position framkommer att han besatt stor bildning, men endast fåtaliga säkra uppgifter finns om hans utbildning. Tidigt verkar han ha tagit intryck av Brunetto Latini samt av Guido Guinizzelli.
När han var nio år träffade han enligt sin egen senare litterära framställning sin musa, den åttaåriga Bice Portinari, som han kallade "Beatrice", den saliga. I artonårsåldern träffade han henne ofta, och hon blev hans sinnebild för kärleken. Om hon var en verklig person eller en spirituell-litterär konstruktion är ovisst. Kärleken han kände för henne skulle alltid förbli andlig, av det slag som Thomas av Aquino kallade amor amicitiae, kärlek för dess egen skull, enkel och vänskaplig. Efter att han några år senare visat intresse för en annan dam, ignorerade Beatrice honom, och han lovade då att han skulle dikta till hennes ära, så som ingen annan skrivit om en kvinna tidigare. Den person som man har velat identifiera som Beatrice giftes bort med en bankir vid namn Simone dei Bardi, och dog redan 1290. 1293 uppfyllde Dante sitt löfte och skrev I livets vår (Vita nuova); det kallas ofta hans ungdomsverk.
Vid tolv års ålder trolovades han med Gemma Donati, och gifte sig senare med henne. De fick troligen tre söner och två döttrar. Två söner, Jacopo och Pietro, skulle senare gå till eftervärlden för sina kommentarer till faderns verk. Dante fick dessutom åtminstone en dotter, Antonia, som blev nunna i Ravenna och då antog namnet syster Beatrice.
1289 deltog han som kavallerist i striden vid Campaldino mellan Florens och Arezzo 11 juni samt i fälttåget mot Pisa. I Florens var det en ständig maktkamp mellan partier, i vilken lantadeln, borgarskapet och proletärerna stred. När demokraten Giano della Bella stadfäste Florens republikanska rättsordning 1293 förbjöds adeln att tillhöra skrån, vilket republiken krävde för tillträde till ämbeten. 1295 skrevs konstitutionen om, och Dante kunde skriva in sig i ett arti maggiori, läkarnas skrå, vilket var det gille som stod filosofin närmast. Därmed kunde han ägna sig åt politik, och inträdde i Consiglio del Popolo, Consiglio dei Sali och Consiglio dei Cento, där han verkade till 1296. Han sändes som ambassadör till San Gimignano.
Guelfernas parti klövs dock i två läger, de vita och de svarta guelferna, som började kriga sinsemellan. De vita guelferna utgjordes främst av den del av borgerskapet som önskade att stå oberoende av påven, och de svarta av den del av adel och borgerskap ville det motsatta. Efter en avslöjad komplott utbröt sammandrabbningar mellan fraktionerna jubelåret 1300. En av Dantes närmaste vänner var ledaren för de vita guelferna, Guido Cavalcanti, men eftersom Dante utsågs till priore, ett högt ämbete som ingick i republikens regering Signoria, tvingades han deltaga i en förvisning av upprorsmakarna, däribland Cavalcanti. Förvisningen av de vita guelferna återtogs dock på grund av risken för malaria, vilket ledde till ökad spänning med de svarta guelferna. Guido Cavalcanti avled i augusti av sviterna efter förvisningen. Av allt att döma verkar Dante ha handlat i syfte att vara rättvis, men han har ofta sagts sympatisera med de vita guelferna, en åsikt som skulle styrkas senare. De svarta guelfernas ledare Corso Donati var dock av samma släkt som hans hustru.
1301 gick Dante i opposition mot påve Bonifatius VIII genom att förvägra påven trupper; Dantes ofta anförda svar, Nihil fiat, uppfattades i dess tvära korthuggenhet som en skymf. Enligt en utbredd uppfattning sändes han som ambassadör till Rom samma år för statens räkning. I november samma år intog Karl av Valois Florens, och stödde de svarta guelferna, varför de vita guelferna tvingades fly. Dante, som befann sig på resa från Rom, dömdes i sin frånvaro för korruption och mutor, till två års landsförvisning och böter. Anklagelserna var helt påhittade av Corso Donati och de svarta guelferna. När Dante emottog domen betalade han inte böterna inom tre dagar, varför straffsatsen ökade till livstids landsförvisning, och 10 mars 1303 ändrades domen till dödsstraff på bålet. Samma månad hade han varit rådgivare åt vita guelfer som slagit sig samman med ghibellinerna, för ett väpnat uppror som slogs ner vid Castel Puliciano. Han lämnade upprorsgruppen 20 juli 1303 eftersom han tappat tron på detta "onda och enfaldiga sällskap".
Han tillbringade resten av sitt liv i andra italienska stater. Efter att han lämnade Florens skulle han aldrig återse sin hustru Gemma. 1304 befann han sig i Verona, och fortsatte till Padua, Bologna, Lunigiana, Casentino och Lucca. Enligt Giovanni Boccaccio befann han sig åren 1308–1310 i Paris. Hans egendomar hade konfiskerats varför han troligen framlevde i största fattigdom, beroende av partivänners och högadels givmildhet. Han var i perioder verksam som diplomat och förhandlare åt sina beskyddare. Under dessa landsflyktiga år tillkom största delen av Dantes litterära produktion. 1305–1308 skrev han de båda ofullbordade Il Convito och De vulgari eloquentia, samt de dikter som ingår i samlingen Rime. Henrik VII kröntes i Milano 1311, och av bevarade brev framkommer att Dante utan förbehåll ställde sig bakom kejsarmakten. Dessutom ville dock Dante att Florens skulle tillhöra Rom, där Gud hade skapat kristendomens naturliga boning. 1312 begav sig Dante till Pisa för att träffa kejsaren, och då träffade han av en händelse också Petrarca, som bara var åtta år.
Av olika skäl, och efter politiska omvälvningar, dömdes han till döden än en gång 1315, och också hans söner dömdes till döden. 1316 erbjöds de landsförvisade amnesti om de ödmjukade sig inför biskopen i Florens, vilket Dante var för stolt för att gå med på. Hans indignerade svar har titeln "Brev till en florentinsk vän". Vid denna tid sägs han ha vistats hos ghibellinen Uguccione della Faggiuola som tillfälligtvis var härskare av Lucca, men sedan vet man att han vistades hos Can Grande della Scala i Verona.
Inferno publicerades före 1317, och Purgatorio före 1319. Från 1317 och återstoden av sitt liv levde han i Ravenna hos Guido Novello da Polenta, och där avslutade han omkring 1320 arbetet med Paradiso. Efter Paradiso tillkom Monarchia, och i Ravenna tillkom hans Ecologue. Han lät hämta sina barn till Ravenna, och det kan rimligen ha varit den enda längre sammanhängande tiden han tillbringade med dem. Dottern Antonia skulle stanna i Ravenna men sonen Pietro var som vuxen yrkesverksam som advokat i Verona.
Dante avled 1321 i en malaria han ådragit sig under en resa till Venedig. I ett kapell i Ravenna gravsattes han, men då ett påvligt sändebud krävde Dantes kvarlevor för att bränna upp dem, försvann de och gömdes. Han har numera två gravar, en grav i kapellet i Ravenna och en minnesvård i Basilica di Santa Croce di Firenze i Florens. Det har förekommit att hans kvarlevor påståtts ha upphittats på andra ställen än i Ravenna.
Dantes författarskap Under sin långa tid i exil skrev Dante sitt mest kända verk, eposet i tre delar Den gudomliga komedin (Divina Commedia), som handlar om en vandring, huvudsakligen under den romerske poeten Vergilius ledning, genom helvetet, skärselden och paradiset; i paradiset följer dock först Beatrice, sedan Bernhard av Clairvaux och sist Gud honom. Verket består av tre delar, Inferno (Helvetet), Purgatorio (Skärselden) och Paradiso (Paradiset), vilka utgavs separat omkring 1317, 1319 respektive 1320. Det var inte förrän 1472 som delarna utgavs tillsammans, och först på 1550-talet med titeln Divina Commedia. Det bör påpekas att Dante själv aldrig omtalade sitt verk som annat än commedia, och det är ovisst om detta blott var en genrebeteckning eller en titel; det var troligen Giovanni Boccaccio som gav det namnet "den gudomliga", i sin biografi Vita di Dante.
I Den gudomliga komedin framträder Dante själv som huvudperson, och under hans vandring i dödsrikena träffar han berömda personer som hamnat i de olika världarna efter döden, och samtalar med dem. Han får därmed kunskap om hur deras synder och förtjänster dömts. Storheten i detta verk beror enligt Kurt Aspelin på att den har en dynamisk estetisk energi som gör att den alltid har en aktuell innebörd som frambringas av den situation den läses i. Detta har givit den ett traditionsvärde, den har blivit en klassiker, ett "typvärde för den västerländska bildningstraditionen". Den har anförts, alluderats och inspirerat, från Francesco Petrarca, August Strindberg, T.S. Eliot, Eiichiro Oda, Bret Easton Ellis American Psycho, Nirvana, till påve Benedictus XVI. Dante Sparda är en TV-spels-figur som är löst baserad på Dante Alighieri. Den gudomliga komedin kan med andra ord läsas utifrån vitt skilda trosuppfattningar, men ofta ses det som ett kristet epos, med ett religiöst budskap. Den har också sagts vara en allegori om livet, skildrat genom dödsriket för att få ett slut på fördärvet i världen.Dorothy L. Sayers, Hell, kommentar på sida 19.
miniatyr|stående|Första sidan ur en utgåva av Den gudomliga komedin.
Framför allt är Dante känd för eposet Den gudomliga komedin, men han har även författat andra verk som fortfarande läses. I livets vår (Vita nuova; 1294) är ett verk som är helt ägnat åt Beatrice, och består av 25 sonetter, 4 canzoner, 1 ballad och 1 strof, samt ett förord (ragioni) och en kommentar (divisioni) av författaren. Han har dessutom skrivit flera dikter som går under titeln Canzoniere eller Rime som lovsjunger andra kvinnor än Beatrice. Fiore och Detto d'Amore är två episka dikter med samma handling som Romanen om rosen. Av Detto d'Amore finns bara inledningen bevarad.