+ Afrika 280px|Afrika i världen. 280px|Politisk karta. Area: Folkmängd: Antal stater: Autonoma regioner: Högsta punkt: Lägsta punkt: 30 221 532 km² (2022) 54 8 Kilimanjaro 5 895 m ö.h. Assalsjön 156 m u.h. Stater Stater som har delar av sin yta i Afrika Särskilda områden Bir Tawil (Ingenmansland)
Ceuta (Spanien)
Kanarieöarna (Spanien)
Madeira (Portugal)
Mayotte (Frankrike)
Melilla (Spanien)
Réunion (Frankrike)
Sankt Helena (Storbritannien)
22px|Somaliland Somaliland (självutropad stat)
(SADR, Marocko)
Största städer (över 10 miljoner invånare med förorter): Kairo Kinshasa Lagos
280px|Satellitfoto Afrika är jordens näst största kontinent (efter Eurasien) och även jordens näst största världsdel efter Asien, både vad gäller areal och folkmängd. Med världsdelens öar inräknade mäter Afrika 30 244 050 km², vilket motsvarar 20,3 procent av jordens landmassa eller cirka 6 procent av jordens totala area. Omkring 22 miljoner km² av dessa ligger i tropikerna vilket gör den afrikanska kontinenten till världens varmaste kontinent. Antalet invånare i Afrika år 2022 beräknas till 1,4 miljarder, mer än en sjättedel av jordens befolkning. Dess längd i nordlig-sydlig riktning är omkring 8 000 km och dess största bredd omkring 7 800 km.
Etymologi Ordet ”Afrikas” etymologiska bakgrund är dunkel, och ordet har dessutom haft olika betydelse under olika epoker.
I äldre tider kallades allt land väster om Egypten för ”Libyen”. Enligt den grekiska historieskrivaren Herodotos berättelse seglade feniciska sjömän på uppdrag av den egyptiska kungen Neko runt Libyen, det vill säga kontinenten Afrika redan omkring 600 f.Kr.
När romarna först använde termen Africa terra avsåg de före andra puniska kriget endast trakten kring Karthago, det vill säga motsvarande ungefär dagens Tunisien där själva staden Karthago låg samt stora delar av Libyen och Algeriet. Romarna uppfattade först Egypten som en del av Asien, och det var först geografen Ptolemaios som drog gränsen vid Suez. Under kejsartiden kom Africa att avse hela det området romarna kände till av kontinenten, och allt eftersom européerna upptäckte mer och mer av kontinenten kom termen att avse ett allt större område. Namnet ska ha avsett "landet där afri" (singularis: afer) bodde. Afer avsåg namnet på ett folk som kan motsvara dagens berber. Vikingarna under 800- och 900-talen kallade norra Afrika för "Blåland".
Geografi
Afrikas är med sin yta på ungefär 30 365 000 km² världens näst största världsdel, efter Asien. Kontinenten utgör ca en femtedel av jordens totala landyta. I öster avgränsas Afrika av Röda havet och Indiska oceanen, medan gränsen i söder utgörs av en blandning av Atlanten och Indiska oceanens vattenmassor. I väster gränsar Afrika mot Atlanten och i norr mot Medelhavet. Afrika åtskiljs från Europa av Medelhavet och förenas med Asien i sitt nordöstra hörn genom näset vid Suez, omkring 130 km i bredd.
Omkring 8 000 km skiljer den nordligaste punkten, Ras ben Sakka i Tunisien, från dess sydligaste, Kap Agulhas i Sydafrika. Från Pointe des Almadies i Senegal, dess västligaste punkt, till Kap Hafun i Somalia är det omkring 7 400 km. Afrikas kuster mäter omkring 30 500 km, vilket till följd av en avsaknad av större bukter, gör att kuststräckan är kortare än Europas kuststräcka på 38 000 km ( samtidigt som Europa är en betydligt mindre kontinent till ytan).
Geologiskt är Afrika en mycket gammal kontinent, i huvudsak uppbyggd av urberg. Under jordens forntid var den en del av jättekontinenten Gondwanaland. Denna gled isär under jura- och krita-perioderna för 100-150 miljoner år sedan, och så fick Afrika sin nuvarande form.
Terräng Hela kontinenten kan ses som en vidsträckt platå som höjer sig över en rad smala kustremsor. Platån är högre belägen i sydost och lutar ner mot nordost. Höglandet kan delas in i en sydöstlig och en nordvästlig del. Sahara och Maghreb är en del av den nordvästra biten, samt Atlasbergen och bergsmassivet Ahaggar. Den sydostliga sektionen omfattar den etiopiska platån, östafrikanska platån och de östra delarna av Sydafrika där platåns kant bildar ett skarpt stup i form av bergskedjan Drakensberg.
Afrikas genomsnittliga höjd över havet är omkring 600 m, vilket motsvarar de båda amerikanska kontinenternas höjd men är lägre än den asiatiska på omkring 950 m. Jämfört med de andra kontinenterna utmärker sig Afrika med en liten andel landområden på mycket hög respektive mycket låg höjd. Landområdena under 180 m ö.h. upptar en osedvanligt liten del av den totala landmassan, och även de högsta delarna, som är betydligt lägre än motsvarande i Asien, utgörs av isolerade berg och bergskedjor. Generellt ligger de högre platåerna i öst och söder och de lägre delarna åt väst och norr och med en linje från ungefär vid Röda havets mitt till Kongoflodens mynning kan kontinenten delas upp i ett lågland i norr och ett högland i söder. Man kan således dela upp Afrika i fyra övergripande landområden: Slättlanden vid kusterna – ofta med mangroveträsk insprängda – når aldrig långt in från kusterna utom vid vattendragens nedre delar. Slamrika slättland finns egentligen bara vid de större flodernas deltan, och annars utgör kustområdena det lägsta steget i en serie terrasser som bildar stigningen upp till de inre platåerna. Atlasbergen i norr, som ligger isolerade av Saharaöknen. De södra och östra höglanden som ligger på mellan 600 och 1 000 m ö.h. De nordliga och västra slättlanden, inklusive Sahara, som kantas och genomfars av stråk med högre landområden, men i allmänhet håller sig under 600 m ö.h. Sahara ligger till och med bitvis under havsytan.
Skog täcker cirka en femtedel av Afrikas yta.
Hela Afrika har ett tropiskt eller subtropiskt klimat.
Flora Större regnskogar förekommer i Kongobäckenet och i lägre delar av bergstrakter i Östafrika. Fuktiga savanner anslutar vid kanten och sträcker sig längs vattendrag. På högplatå hittas gräsmarker som är hela året fuktiga. Andra former av savannen får bara under ett halvt år regn. De ligger bland annat i regionerna Sahel samt Kalahari och kännetecknas av taggiga buskar. I Sahara hittas större växtansamlingar endast i oaser där grundvatten kommer till ytan. Landskap i norra Afrika vid Medelhavet har ungefär samma växtlighet som Sydeuropa. I sydöstra Sydafrika hittas större skogar med träd av lagersläktet.
Fauna
Afrika är huvudsakligen känt för den öppna savannen med väldiga hjordar av hovdjur, som afrikansk buffel, gnuer, antiloper, giraffer och zebror. Dessa jagas av stora rovdjur som lejon, hyenor och geparder. Den afrikanska djungeln befolkas av ormar och primater samt av vattenlevande djur som krokodiler och groddjur. Afrika har även det största antalet arter som kan räknas till megafaunan, bland annat afrikanska elefanter, trubbnoshörning och flodhäst, på grund av att kontinenten bara i mindre utsträckning var påverkad av det massutdöende som skedde under pleistocen.
I regnskogarna och i fuktiga delar av savannen lever malariamyggor, tsetseflugor och knott som överför sjukdomar.
Historia
Den första mänskliga migrationen, från kontinenten men även inom Afrikas kuster, kan spåras lingvistiskt, kulturellt och genom datoranalyser av genetiskt material. Någonstans i Östafrika tror dagens forskare att de första hominiderna uppkom. I Etiopien har man hittat ett två miljoner år gammalt skelett som uppkallades Lucy, den första kända mänskliga primaten.
Tidigare civilisationer och handel miniatyr|höger|Några av de mest kända afrikanska civilisationerna. Civilisationer från olika tidsepoker visas parallellt.Lingvistiska spår tyder på att Bantufolk emigrerade från Västafrika in i khoisanfolkets (de som tidigare kallades bushmän och hottentotter) område och undanträngde dem. Bantufolken använde en uppsättning grödor, bland annat kassava och jams, som var mer lämpade för jordbruk i det tropiska Afrika, och med sitt jordbruk kunde bantu försörja en betydligt större folkmängd än de jägare eller samlare som de trängde undan. Bantufolkens traditionella bosättningsområde sträcker sig från Saharaöknen till de tempererade regionerna i söder. Historiskt har deras vapen varit spjut, sköld, pil och båge. De för khoisanspråkens karaktäristiska klickljuden återfinns i nguni- och bantuspråk som till exempel xhosa och zulu. Khoisanspråken talas idag främst av utspridda minoritetsgrupper i södra Afrika i länderna kring Kalahariöknen.
Afrika söder om Sahara har bestått av olika stater och riken, mindre stadsstater samt stammar och klaner. Det forna egyptiska riket är en av världens äldsta stater, och den mest kända av de äldre afrikanska civilisationerna. Det fanns även statsbildningar i Nubien, Ghana, Timbuktu, Kanem-Bornu och i nuvarande Zimbabwe.
Nordafrika kom från och med 600-talet under arabiskt inflytande – en tid av kulturell blomstring – och med kamelens hjälp spreds islam och den arabiska kulturen genom Sahara och vidare söderut. Arabiska och persiska handelsmän spred likaså islam längs med den östafrikanska kusten parallellt med en omfattande svart slavhandel. Detta östafrikanska handelsutbyte med araber och perser sträckte sig ända bort till Java. Därigenom uppstod den etniska, kulturella och språkliga mångfalden på Östafrikas kust, Madagaskar och Komorerna.
Arabvärlden och Europa utforskar kontinenten Det arabiska intresset för Afrika går långt tillbaka, men handel med slavar från centra som Lamu och Zanzibar vid östkusten har pågått åtminstone sedan senare delen av 1000-talet e.Kr. De miljoner slavar som exporterades till arabvärlden och österut under den arabiska slavhandeln finns idag kvar som en stor etnisk grupp där, i stor utsträckning integrerad med den ursprungliga arabiska befolkningen. Slavhandel med svarta pågår fortfarande i vissa arabländer, till exempel Sudan.Human Rights Watch BBC World
Under 1300-talet började vissa europeiska handelsexpeditioner få kontakt med Nord- och Västafrika.
Från 1500-talets mitt fram till förbudet mot slavhandel i Storbritanniens parlament 1807, som kom att få full kraft först något årtionde senare, handlades slavar från lokala stamledare i främst Väst- och Centralafrika. Flera miljoner afrikaner såldes på detta vis som slavar till främst de europeiska kolonierna i Amerika.
Tidiga kolonisatörer var araber, portugiser och spanjorer. Därefter koloniserades kontinenten framför allt av Storbritannien, Frankrike, Spanien, Italien, Belgien, Nederländerna, Tyskland och Portugal.
Koloniseringen
miniatyr|Politisk karta över Afrika från 1890. Från slutet av 1000-talet koloniserade arabiska köpmän den afrikanska östkusten. Holländarna koloniserade på 1600-talet den då relativt folktomma södra udden av Afrika. Portugiserna grundade flera kolonier i västra Afrika och vid nuvarande Moçambique. I mitten av 1800-talet leddes flera expeditioner in i de centrala delarna av Afrika, bland annat av Livingstone och Speke, men också den svenske upptäcktsresanden Charles Andersson. Denna kolonisering förändrade i grunden det ekonomiska livet på kontinenten, och innebar i flera fall ensidig export av naturresurser. Kung Leopolds rovdrift på sin privata koloni Kongostaten är ökänd och kostade miljontals afrikanska liv.
I Afrika fanns efter första världskriget endast tre självständiga stater nämligen konungariket Egypten, republiken Liberia och konungariket Abessinien. Tanger bildade med sitt område en internationell zon. För övrigt var hela världsdelen uppdelad i kolonier under europeiska makter.
Flera kolonier erhöll självständighet under slutet av 1950-talet och början av 1960-talet. Avkoloniseringen resulterade i flera fall med katastrof, där diktatur och etnisk rensning vanligen blev följden, till exempel i Rhodesia (nuvarande Zimbabwe), Rwanda, Uganda, Nigeria m.fl. stater.
Politik
Det postkoloniala Afrikas politik har i hög grad präglats av diktatur, statskupper och brist på mänskliga rättigheter.