Sweet (före 1974, The Sweet) är ett brittiskt rockband som bildades 1968 i London och hade sin storhetstid i mitten av 1970-talet. Den mest kända och framgångsrika sättningen av bandet bestod av Brian Connolly (sång), Steve Priest (basgitarr), Andy Scott (gitarr) och Mick Tucker (trummor). Sweet började sin karriär som ett tuggummipopband och gruppens tidiga stora hitlåtar skrevs av Nicky Chinn och Mike Chapman, medan singlarnas B-sidor stod till förfogande för gruppens egna låtar.
Bandet gav ut sitt första studioalbum, Funny How Sweet Co-Co Can Be, 1971 och bland gruppens tidiga hits, skrivna av Chinn och Chapman, återfinns bland andra "Funny Funny", "The Ballroom Blitz", "Hell Raiser", "Poppa Joe", "Wig Wam Bam" och "The Six Teens". Från 1974 började gruppen frångå sitt ursprungliga sound till att istället spela hårdrock och gav under året ut två studioalbum – Sweet Fanny Adams och Desolation Boulevard. Därefter gav man ut Give Us a Wink (1976), Off the Record (1977) och Level Headed (1978), innan Connolly lämnade gruppen 1979. Bandets popularitet dalade i slutet av 1970-talet och man hann spela in ytterligare tre studioalbum, innan gruppen upplöstes 1981.
Från mitten av 1980-talet har Scott, Connolly och Priest alla spelat i egna versioner av Sweet under olika tidpunkter. Connolly avled 1997 och Tucker 2002. De två kvarvarande medlemmarna var fortfarande aktiva i sina respektive versioner av bandet fram till Priests död 2020. Scotts band var baserat i Storbritannien, medan Priests grupp huserade i USA. Bland gruppens mest kända egenskrivna låtar kan nämnas: "Fox on the Run", "Action", och "Love Is Like Oxygen". Sweet har sålt över 55 miljoner skivor och har haft 34 singelettor världen över.
Historia 1968–1972: Tidiga år och genombrott 1965 spelade rekryterades trummisen Mick Tucker till bandet Wainwright's Gentlemen där bland andra Ian Gillan också var medlem. Gillan ersattes snart av sångaren Brian Connolly. En tid senare träffade Tucker och Connolly basisten och sångaren Steve Priest från det lokala bandet The Army. De lämnade Wainwright's Gentlemen och bildade, tillsammans med Priest, i januari 1968 bandet Sweetshop. Frank Torpey, som hade spelat med, samt gått på samma skola som Tucker, anslöt till bandet som gitarrist.
I mars 1968 gjorde bandet sitt första framträdande, i Hemel Hempstead, och fick snart en mindre fankrets i pubkretsen, vilket ledde till ett kontrakt med skivbolaget Fontana Records. Vid denna tidpunkt gav ett annat brittiskt band ut en singel under namnet Sweetshop, så man kortade ner bandnamnet till The Sweet. Paul Nicholas, som senare hade en huvudroll i musikalen Hair, var bandets manager. Nicholas arbetade med producenten Phil Wainman, och rekommenderade bandet för Wainman. Gruppens debutsingel "Slow Motion" gavs ut i juli 1968 och producerades av Wainman. Singeln sålde dåligt och kontraktet med Fontana avslutades. I sin självbiografi Are You Ready Steve, sade Priest att gitarristen Gordon Fairminer hade blivit tillfrågad att spela med bandet efter att Torpey bestämt sig för att lämna gruppen efter en konsert på Playhouse Theatre i Walton-on-Thames den 5 juli 1969. Fairminer tackade dock nej.
1969 rekryterades Mick Stewart som gitarrist och bandet skrev kontrakt med Parlophone. Tre singlar släpptes, ingen lyckades dock ta sig in på den brittiska singellistan. 1970 lämnade Stewart bandet men ersattes inte omgående. Connolly och Tucker stötte på Phil Wainman som visste att låtskrivarna Nicky Chinn och Mike Chapman sökte ett band som kunde sjunga på några demos de hade skrivit tillsammans. Trion sjöng därefter på en låt som hette "Funny Funny" med Pip Williams på gitarr, John Roberts på bas och Wainman på trummor. Den senare började erbjuda låten till olika skivbolag. Samtidigt höll The Sweet auditions för en ny gitarrist och rekryterade till slut Andy Scott, som hade sett en av gruppens annonser i tidningen Melody Maker. Gruppen repeterade under ett par veckor innan Scott gjorde sin livedebut med The Sweet den 26 september 1970 på Windsor Ballroom i Redcar.
Första albumet släpptes i december 1970 och var en samlingsskiva, Gimme Dat Ding. På detta album hade Sweet A-sidan medan ett annat band, The Pipkins, fick B-sidan. Skivan innehöll bland annat de tre singlarna bandet tidigare hade släppt för Parlophone. Trots att Andy Scott återfinns på omslaget spelar han inte på denna skiva. The Sweet gjorde TV-debut i december 1970 i programmet Lift Off där man framförde "Funny Funny". Man skrev på ett managementavtal med låtskrivarparet Chinn och Chapman och Phil Wainman fortsatte sitt samarbete med Sweet, som exekutiv producent. Avtalet innebar också ett skivkontrakt över hela världen (förutom Nordamerika) med RCA Records.
I mars 1971 gav RCA ut "Funny Funny" som blev The Sweets första internationella hit och klättrade upp till topp-20 i många länder. Detta gjorde att EMI i maj samma år gav ut deras tidigare singel "All You'll Ever Get from Me", som dock åter misslyckades att ta sig in på den brittiska singellistan. I juni 1971 tog sig nästa singel från RCA, "Co-Co", upp till en andra plats i Storbritannien och uppföljaren "Alexander Graham Bell" (oktober 1971) nådde plats 33. På dessa låtar stod medlemmarna fortfarande bara för sången, medan övriga instrument spelades av studiomusiker. The Sweet höll sin första konsert i Sverige den 7 september Sep. 7 1971, The Sweets konserthistorik, s131-32 /setlist.fm (läst 9 september 2025) 1971 The Sweet 1971, The Sweets konserthistorik, 1971 /concerts.fandom.com (läst 9 september 2025) på sin Funny How Sweet Co-Co Can Be-turné med ett framträdande på "Folkets Park" i Eskilstuna. Därefter följde spelningar 8 sep med ett framträdande på "Västmanlands-Dala nation" i Uppsala och senare samma kväll på "Kårhuset" i Stockholm, 9 sep med framträdande på "Liseberg" och 10 sep på "Kåren" i Göteborg och senare samma kväll på "Medborgarhuset" i Falköping, 11 sep framträdande i Älmhult och senare på "Brunnen" i Eringsboda och 12 sep med två framträdanden i Göteborg på Frölunda torg kl 20:00 och på "Vårvinden" vid Länsmansgården kl 22:30. Turnéns svenska del avslutades 13 sep i Stockholm med en inspelning på Radiohuset för SRs radioprogram Midnight hour.
I november samma år gavs bandets första officiella studioalbum, Funny How Sweet Co-Co Can Be. Albumet innehöll några av bandets tidigare singlar, några nya låtar av Chinn/Chapman (bland andra "Chop Chop" och "Tom Tom Turnaround"), samt några covers ("Daydream" av Lovin' Spoonful och "Reflections" av The Supremes). Albumet spelades in i Nova Studios i London och producerades av Wainman. Funny How Sweet Co-Co Can Be misslyckades att ta sig in på den brittiska albumlistan och såldes vid tidpunkten i 10 000 exemplar. Att gruppens album inte var lika framgångsrika som singlarna var ett problem som plågade bandet genom hela dess karriär. miniatyr|Sweet 1972, från vänster: Priest, Tucker, Connolly och Scott. I februari 1972 gav man ut singeln "Poppa Joe", som blev etta i Danmark, Finland och Nederländerna. I hemlandet tog sig låten som bäst upp till plats 11. De efterföljande singlarna "Little Willy" och "Wig-Wam Bam", nådde båda plats 4 i Storbritannien. "Little Willy" nådde som bäst plats 3 på Billboard Hot 100 i USA efter att givits ut igen 1973, och blev därmed bandets största hit i Nordamerika. Trots att "Wig-Wam Bam" till stor del var i samma anda som Sweets tidigare inspelningar, så hade sången och gitarrerna ett hårdare, mer rockorienterat sound. Detta berodde främst på att det var gruppens första Chinn/Chapman-singel där enbart bandets medlemmar medverkade på inspelningen. I januari 1973 blev "Block Buster!" Sweets första singeletta i Storbritannien, där den också höll sig kvar under fem veckor i följd. Efter att gruppens nästa singel "Hell Raiser" givits ut i maj 1973 och som bäst nått plats 2 i Storbritannien, gav bandets skivbolag i USA, Bell, ut bandets första album i USA i juli 1973 med titeln The Sweet.
För att promota singlarna så gjorde Sweet flera framträdanden på TV-program i Storbritannien och Europa, såsom Top of the Pops och Supersonic. Gruppen fick kritik då Priest var klädd som en nazist, med bland annat ett armband med en svastika på, när man framförde "Block Buster!" på Top of the Pops. Bandet var också ledande vad gäller överdrivna scenkläder i samband med glamrockens glansdagar i början av 1970-talet, och band såsom Gary Glitter, T. Rex, Queen, Slade, och Wizzard sågs som rivaler.
1973–1975: Andra albumet och nytt sound Trots bandets framgångar började förhållandet med deras management bli allt mer spänt. Man hade fått en stor fanskara, med framförallt tonåringar, men var missnöjda med tuggummi-imagen man fått. Gruppen hade hela tiden skrivit egna hårda rocklåtar som givits ut som B-sida på singlarna, vilket blev en kontrast mot A-sidan som var skriven av Chinn/Chapman. Vid denna period bestod Sweets livekonserter till större delen av B-sidor och medleyn av äldre rocklåtar, medan man undvek sina hits såsom "Funny Funny" och "Poppa Joe". Ett framträdande vid Grand Hall i Kilmarnock 1973 slutade med att publiken kastade flaskor på bandet så att man tvingades lämna scenen. Detta berodde till viss del på bandmedlemmarnas stil (läppstift och ögonskugga) och till viss del av att många i publiken inte kände igen låtarna som spelades. Denna incident inspirerade låten “The Ballroom Blitz”, som gavs ut som singel i september 1973. Samtidigt fortsatte Sweets framgångar på listorna, framförallt i Storbritannien, Danmark, Tyskland, Sverige och Australien. I slutet av 1973 hade bandets namn ändrats från “The Sweet” till “Sweet”. Denna ändring syntes på samtliga utgivningar från 1974 och framåt.
1974 hade gruppen börjat tröttna på Chinn och Chapmans management. Tillsammans med producenten Phil Wainman spelade gruppen in sitt andra studioalbum, Sweet Fanny Adams, som sedan gavs ut i april samma år. Gruppens tekniska färdigheter som musiker demonstrerades för första gången på rocklåtar de skrivit själv såsom "Sweet F.A." och "Set Me Free". Man bytte också stil till en vanligare rockstil. Sweet Fanny Adams innehöll bland annat höga körstämmor, en trend som höll i sig på samtliga Sweetalbum. Inga tidigare singlar fanns med på albumet och man gav heller inte ut några, med undantaget "Peppermint Twist" som gavs ut i Japan, Nya Zeeland och Australien utan gruppens vetskap. Singeln lyckades bli etta i Australien. Sweet Fanny Adams blev bandets enda studioalbum att ta sig in på topp-40 på den brittiska albumlistan.
Under inspelningssessionerna för albumet blev Connolly skadad under ett slagsmål i Uxbridge. Han blev svårt skadad i halsen och hade sedan svårt att sjunga. Priest och Scott fick därför sjunga på några av albumets låtar ("No You Don't", "Into The Night" och "Restless") och Connolly, som fick behandling av en specialist från Harley Street, lyckades slutföra albumet. Bandet sade ingenting om denna incident, och sade istället till media att de konserter som ställts in var på grund av att Connolly drabbats av en halsinfektion. Sweet blev inbjuda av Pete Townshend att vara förband till The Who, som skulle spela på The Valley i juni 1974. Connollys skadade hals gjorde dock att bandet fick dra sig ur konserten. Sweet hade tidigare nämnt The Who som en av deras största influenser och spelade ofta ett medley med deras låtar under livekonserter.