thumb|200px|En bidé-toalett med en rengörande vattenstråle. Strålen på bilden är inställd på en medium-trycknivå avsedd att tvätta användarens vulva. thumb|200px|Kontrollen på en modern japansk toalett Toaletter i Japan finns i två ofta förekommande typer. Den äldsta är en enkel typ av toalett där användaren sitter på huk över toaletten som är placerad i golvhöjd. Denna så kallade huktoalett är fortfarande vanlig i offentliga inrättningar. Efter andra världskriget började västerländska vattenklosetter och urinoarer bli vanliga. Dagens moderna japanska vattenklosetter är bidé-toaletter och finns installerade i mer än hälften av hushållen i Japan. I Japan kallas dessa bidéer allmänt för , som är ett varumärke från företaget TOTO Ltd., och har många avancerade funktioner som sällan återfinns utanför Asien. Beroende på toalettmodellen kan dessa bidéer vara designade att automatiskt lyfta toalettlocket när användaren närmar sig, tvätta anus och vulva med vattenstrålar (inklusive flera puls- och massagefunktioner), eftertorkning med varmluft samt automatisk spolning och nedfällning av toalettlocket efter användning.
Historia thumb|200px|Toalettpapper av trä, chu-gi, från Naraperioden. I bakgrunden syns moderna toalettrullar för storleksjämförelse. Under Jōmonperioden var bosättningar byggda i en hästskoform med en central plats i mitten och avskrädeshögar utanför bosättningen. I dessa högar har kalcifierade rester av människo- eller hundfekalier, så kallade koproliter återfunnits vilket tyder på att dessa avskrädeshögar även användes som toaletter. De första avloppssystemen är från Yayoiperioden (300 f.Kr. till 250 e.Kr.). Dessa system användes i stora bosättningar, förmodligen i kombination med toaletter. En möjlig rituell plats funnen i Sakurai, Nara och daterad till 200-talet kan ha använts som en toalett med rinnande vatten.
En annan tidig toalett som studerats i detalj av arkeologer har hittats vid Fujiwarapalatset i Kashihara, Nara, den första platsen för den kejserliga staden från år 694 till 710. Den var byggd över en öppen grop i marken på samma sätt som ett utedass. Under Naraperioden (710 till 784) byggdes ett avloppssystem i huvudstaden Nara som bestod av 10–15 cm breda vattenfyllda kanaler som användaren hukade sig över med fötterna på vardera sidan. Trästickor, så kallade chu-gi, användes som en form av toalettpapper. Tidigare användes även sjögräs för rengöringsändamål, men under edoperioden ersattes bruket av sjögräs med toalettpapper gjort av washi (traditionellt japanskt papper). I bergsregionerna användes även större löv och träskrapor. Toaletterna var ofta uppförda över en rinnande bäck; en av de första spolande toaletterna, daterad till 900-talet, har hittats vid slottet Akita och var byggd över en avledd bäck. Vanliga latriner var dock historiskt sett vanligare då de var enklare att konstruera och möjliggjorde återanvändning av fekalier som gödningsmedel. Användningen av mänskligt avskräde var viktigt i ett land där buddhismens vegetariska kosthållning samt en annars hög andel fisk- och skaldjur i kosten höll ner landets kreaturbestånd. Rika människors avskräde såldes för ett högre pris eftersom deras diet var bättre. Flera historiska dokument från 1000-talet beskriver lagar som reglerade konstruktionen av kanaler med färsk- och avloppsvatten och hantering av avfall från toaletter.
Försäljning av mänskligt avskräde som gödningsmedel blev mindre vanligt efter andra världskriget, både av sanitära skäl och på grund av den kraftigt ökande användningen av konstgödsel, och endast 1 procent användes som gödsel i slutet av 1900-talet.
thumb|left|En huktoalett från Meijiperioden (1868-1912).
På grund av detta har Japan historiskt sett haft en mycket högre hygienstandard än till exempel Europa. En ordnad hantering av mänskligt avskräde var vanlig i Japan medan i Europa under en stor del av dess tidiga historia avfallet dumpades direkt på gatorna. De första västerlänningar som besökte Edo häpnade antagligen av synen av en så ren stad.
På Okinawa låg toaletten ofta i direkt anslutning till grisstian och grisarna blev utfodrade med det mänskliga avskrädet. Detta förfarande blev dock förbjudet efter andra världskriget av de amerikanska myndigheterna då det ansågs alltför ohygieniskt.
Under Azuchi-Momoyama-perioden (1568 till 1600) byggdes ett avloppsledningsnät runt slottet Osaka som existerar och används än idag. Användningen av moderna avloppssystem började 1884 med installationen av en kulvert av tegelsten i Kanda, Tokyo. Fler sanitära anläggningar och avloppssystem byggdes efter den stora jordbävningen i Kantō som en förebyggande åtgärd för att minska sjukdomsspridning efter framtida jordbävningar. Emellertid ökade utbyggnadstakten först efter andra världskriget som en effekt av den ökande folkmängden i de växande städerna. År 2000 levde 60 procent av befolkningen i bostäder anslutna till avloppsledningsnät.
Västerländska toaletter och urinoarer började framträda i Japan i början av 1900-talet men det var först efter andra världskriget som användningen blev mer utbredd, på grund av influenser från den amerikanska ockupationen. 1977 överskred försäljningen av västerländska toaletter i Japan försäljningen av traditionella huktolaletter. Under 1980-talet lanserade företaget TOTO bidétoaletten Washlet i Japan som baserades på befintliga produkter från Schweiz och USA. Japanska företag producerar numera några av världens mest avancerade högteknologiska toaletter.
Terminologi Ordet kommer från franskan och används både som namn för själva toaletten och toalettrummet.
En vanlig eufemism är . I strikt bemärkelse syftar otearai på handfatet och är egentligen ett översättningslån av engelskans "lavatory" (från latinets lava tvätt + torium rum, alltså tvättrum). Det är också vanligt förekommande att se ett annat översättningslån, , på skyltar i varuhus och storlivsbutiker tillsammans med ett piktogram för en offentlig toalett.
Den okonstlade benämningen på toalett är , från ordet som betyder "bekvämlighet" eller "exkrement", och är ett ord som är relativt vanligt. Det används ofta på grundskolor, offentliga badhus och andra liknande offentliga inrättningar. Även om det inte anses vara ett speciellt ohövligt ord så föredrar många att uttrycka sig något mer förfinat. I flera japanska barnlekar (till exempel motsvarigheter till leken kull) används ordet "benjo" som den plats dit ett barn som blir "taget" skickas. Japanska språket har flera andra ord för platser reserverade för kroppsliga behov, däribland kawaya (厠) och habakari (憚り), men de flesta är ovanliga eller ålderdomliga.
Själva toalettstolen eller golvkärlet, vattentanken och så vidare kallas för benki (便器). Toalettsitsen heter benza (便座). En potta, antingen för ett litet barn eller för en äldre eller sjuk kallas för omaru (ibland skriven 御虎子).
Den 10 november firar organisationen Japanska toalettsällskapet (日本トイレ協会) den inofficiella "Toalettdagen", i och med att siffrorna 11/10 (för månaden och dagen) kan läsas som ii-to(ire), vilket också betyder "bra toalett".
Typer av toaletter Huktoalett thumb|En modern huktoalett med toalettsandaler. Den traditionella japanska toaletten (和式, washiki) är en så kallad huktoalett. Den kallas ibland för asiatisk toalett eftersom denna typ av toalett är vanlig runt om i Asien. En huktoalett skiljer sig från de toaletter som återfinns i väst i både konstruktion och användning. En huktoalett ser i grund och botten ut som en liten urinoar som roterats 90 grader och monterats i golvet. De flesta huktoaletterna i Japan är gjorda i porslin men på en del platser används toaletter i rostfritt stål (till exempel på tåg). Istället för att sitta på toaletten, hukar användaren sig över toaletten med ansiktet mot det halvcirkulära skyddet, det vill säga mot den bakre väggen i bilden till höger. Till skillnad från en stor wc-skål som används på vattenklosetter i västvärlden samlas avskrädet i en huktoalett upp i ett grunt tråg. Alla andra fasta tillbehör som vattentank, avloppsrör och spolmekanism kan vara identiska med toaletter i väst. Vattnet från spolningen tar med sig avskrädet från tråget ner till en uppsamlingsreservoar som sedan tömmes och materialet förs vidare till avloppssystemet. Spolningen fungerar ofta på samma sätt som på toaletter i väst men en del har ett handtag som man drar i eller en fotpedal istället. Många japanska toaletter har två olika spolningar: en "liten" (小) och en "stor" (大). Skillnaden är mängden vatten som används. Den lilla spolningen används för urinering och den stora för avföring. Reglaget är ofta inställt för liten spolning för att tillhandahålla en kontinuerlig spolning för att dölja de ljud som uppkommer när användaren går på toaletten.
Två varianter är vanliga: en där toaletten är placerad i golvhöjd och den andra där toaletten är upphöjd på en omkring 30 cm hög plattform. Den senare är lättare att använda för män som står och urinerar men båda kan användas för detta ändamål. Det är heller ingen skillnad för defekation eller hukande urinering. Användaren står över huktoaletten och drar ned (upp när det gäller kjolar) byxorna och underkläderna till knäna. Användaren hukar sig sedan över hålet, så nära framkanten som möjligt eftersom exkrement tenderar att falla ner på den bakre kanten av golvkärlet om användaren lutar sig alltför långt bakåt. Av denna anledning har många allmänna huktoaletter skyltar som påminner användaren att "ta ett steg närmare".
Nybörjare och utlänningar håller ofta i röret vid toalett-fronten, vilket därför har fått smeknamnet "grymt-rör" från de ljud som görs samtidigt som användaren håller i röret. Om rörsystemet är dolt eller inte tillräckligt starkt kan ett separat handtag installeras för att hjälpa användaren att hålla balansen såväl under själva användandet som när användaren ställer sig upp efteråt. En annan vanlig strategi som utlänningar ibland använder sig av för att undvika en potentiell pinsam olycka vid defekation är att klä av sig helt från midjan och neråt och hänga upp kläderna på en krok före positioneringen över toaletten.
En fördel med huktoaletten är att den är mycket enkel att rengöra. Den är också billigare att konstruera, den använder mindre vatten per spolning än västerländska toaletter och eftersom man inte har direkt hudkontakt med keramikskålen hävdas det ibland att den är mer hygienisk. Emellertid innebär kontakt med en toalettsits ingen direkt hälsorisk och huktoaletten kan medföra stänk på användarens ben och fötter. Det vattenlösa tråget minimerar risken för återstänk av vatten under defekation. Emellertid blir avskrädet direkt exponerat med luften innan den spolas bort vilket ger en starkare odör än vad som är fallet för en västerländsk vattenklosett där avskrädet direkt hamnar under vatten. Denna effekt är ofta ganska uppenbar i eller nära ett japanskt toalettrum.
Därtill tillskrivs användning av huktoaletten flera medicinska fördelar. Det har framkastats att huksittandet stärker bäckenmuskulaturen hos kvinnor och således minskar risken för inkontinens Dessutom sägs det att denna typ av toalett stärker höfter och förbättrar koncentration och andning. En upprätt hukande position tillåter också att en mer solid avföring lämnar tarmen och på så sätt undviks förstoppning som är en riskfaktor vid tarmcancer. Andra studier har funnit att huksittande förhindrar uppkomsten av och botar hemorrojder. Att regelmässigt inta en hukande position kan också hjälpa till att bibehålla knänas rörlighet.