Se också livmedikus Sven Anders Hedin och socialreformatorn Sven Adolf Hedin.
Sven Anders Hedin, född 19 februari 1865 i Stockholm, död 26 november 1952 i Stockholm, var en svensk upptäcktsresande, författare och ledamot av Svenska Akademien.
Hans betydelsefulla upptäcktsresor i Centralasien gjorde honom till tidens kanske mest berömde svensk. Den 1 juli 1902 blev han den siste i Sverige att adlas. År 1913 blev han ledamot av Svenska Akademien.
Under tre långa expeditioner mellan 1893 och 1909 kartlade Hedin stora landområden i Tibet och övriga Centralasien, som dessförinnan varit vita fläckar på kartan, samt löste gåtan med Lop Nor-sjön. Bara i Tibet kartlade han 170 000 kvadratkilometer. Trots att de metoder han använde för att beräkna avstånd var primitiva, och till största delen bestod i att räkna antalet steg som kamelen han red på tog, så har hans kartor senare visat sig innehålla endast mindre fel.I en undersökning som gjordes av professor Karl D. P. Rosén 1918 var felet i avstånd normalt högst 2 procent. (I Sven Hedins spår, Lasse Berg och Stig Holmqvist, sidan 141)
Hedin var en stark Tysklandsvän och såg med misstro på Ryssland. Han stödde Tyskland i första världskriget och vek sedan aldrig från sin linje, trots de skiftande politiska omständigheterna i Tyskland. Hedins stöd för Hitler och Nazityskland svärtade hans rykte.
Hedin gifte sig aldrig och var barnlös, och hans adelsätt dog därför ut med honom.
Biografi
Sven Hedin föddes i Stockholm där hans far Ludvig Hedin var stadsarkitekt. Modern hette Anna Berlin. Släkten Hedin är känd sedan mitten av 1600-talet. Släktens anfader bodde i byn Hidingsta i Norrbyås socken 1,5 mil söder om Örebro. Hans son Lars tog sig efternamnet Hedin efter byn. Lars Hedin arbetade som kronouppbördsman. Hedins farfar Sven Anders Hedin var kansliråd, och farfars far Sven Anders Hedin hovmedicus. Hans syster Alma Hedin, en känd välgörenhetsidkare, var tidvis hans sekreterare.
Hedin studerade vid Stockholms högskola för Waldemar Brøgger, och blev filosofie kandidat vid Uppsala universitet 1888 efter studier i geologi, mineralogi, zoologi och latin.Stockholms högskola erhöll rätt att utfärda examen först 1904. Från 1889 till 1890 bedrev han studier vid universitetet i Berlin för Ferdinand von Richthofen. Därefter studerade han i Halle an der Saale för Alfred Kirchhoff och blev 1892 filosofie doktor vid Universitetet i Halle.
Efter hemkomsten från sin andra centralasiatiska expedition adlades Hedin den 1 juli 1902 med bibehållet namn.1897 års män i ord och bild 1897–1947: en bokfilm 1897–1947 och ett biografiskt lexikon, red. fil dr H Granvik, museiintendent Nils Olsson, Carl Wahlstedt, K G Lindeström, Svenska Kulturförlaget, Stenström & Bartelson, Malmö, 1947, s. 46. Oskar II skall ha ansett att hans adliga namn skulle bli "af Hedin" eller "von Hedin", vilket dock Hedin skall ha avböjt.
År 1905 valdes han in som ledamot av Kungliga Vetenskapsakademien, 1909 i Krigsvetenskapsakademien, 1910 i Kungliga Fysiografiska Sällskapet i Lund, 1913 i Svenska Akademien och 1922 i Kungliga Vetenskaps-Societeten i Uppsala samt blev 1940 hedersledamot av Kungliga Vetenskaps- och Vitterhetssamhället i Göteborg.
Hedin var inblandad i den så kallade Strindbergsfejden då August Strindberg 1910 angrep en stor del av det svenska etablissemanget. Strindberg ifrågasatte många av Hedins upptäckter i Asien och hävdade att dessa hade gjorts långt tidigare och att Hedin inte var den förste svensk som vandrat genom Gobiöknen. Ett exempel var finlandssvensken Gustaf Mannerheim som i egenskap av officer i ryska armen ledde en 14000 km lång expedition i Asien och Kina åren 1906–1908. Striden pågick i stort sett fram till Strindbergs död våren 1912.
Hedin var efter den sista expeditionen 1935 och fram till sin död bosatt i fastigheten Norr Mälarstrand 66 i Stockholm, där han förfogat över en lägenhet sedan 1931. Fastighetsägaren lät dekorera två av portens väggar med kartor över Asien. Kartorna var i färg och i relief. Hedin är begravd på Adolf Fredriks kyrkogård i Stockholm. Adolf Fredriks kyrka har också ett epitafium över honom.
Stora arkiv efter Hedin finns idag på Riksarkivet. Föremål och fotografier han hade med sig hem från sina expeditioner förvaltas på Statens museer för världskultur.
miniatyr|stående=2.3|Sven Hedins expeditioner genom Asien täckte många tusen mil av okända vägar.
Resor och expeditioner Vid 15 års ålder såg Hedin Adolf Erik Nordenskiölds och Vegaexpeditionens triumfatoriska återvändande till Stockholm efter expeditionen genom Nordostpassagen. Hedin blev djupt betagen av intrycken när tusentals människor hälsade polarforskaren Nordenskiölds fartyg "Vega" och dess besättning välkommen till Stockholm. Det var denna händelse som fick Hedin att bestämma sig för att bli upptäcktsresande.
Första resan i Persien I maj 1885 tog Hedin studenten från Beskowska skolan i Stockholm. Han hade då blivit erbjuden att arbeta som informator i Baku åt en svensk pojke vars far arbetade där som ingenjör åt bröderna Ludvig och Robert Nobel. I augusti påbörjades färden dit via Helsingfors och Sankt Petersburg, med tåg till Vladikavkaz och sedan häst till Tbilisi innan den sista sträckan till Baku vid Kaspiska havet.
I Baku började Hedin studera asiatiska språk. Tyska och engelska hade han lärt sig i skolan men dessutom lärde han sig nu persiska och tatariska. Senare i livet lärde han sig även kirgisiska, mongoliska samt tibetanska och kunde hjälpligt förstå kinesiska.
Under tiden i Baku gjorde han med en kamrat, Baki Khanov, upp planer på att resa genom Persien. I april 1886 lämnade de Baku via båt till Persiens nordkust och red över Elburzbergen till Teheran. Där sökte de upp shahens svenske hovtandläkare doktor Hybenett och överlämnade fyra flaskor punsch medan doktorn gav dem introduktionsbrev. I Teheran blev Baki sjuk och Hedin var tvungen att fortsätta resan ensam. Hedin red söderut mot Isfahan och sedan till Shiraz. 29 dagar efter avfärden från Teheran red han in i Bushir vid Persiska viken, en sträcka på 50 mil.
I Bushir hade Hedin inga pengar kvar och sökte då upp den rike köpmannen Aga Muhammed Hassan. När köpmannen förstod att Hedin var landsman till Karl XII som hade varit gäst hos turkarna blev Hedin köpmannens hedersgäst en tid och fick också en slant för resan hem.
Hedin kom så småningom till Konstantinopel där han mötte tidningsmannen C.G. Wrangel på gatan. Hedin berättade att han ville skriva en bok om sin persiska resa och Wrangel skrev ett rekommendationsbrev till förläggaren Karl Otto Bonnier. Bonnier var intresserad och hösten 1887 gav förlaget ut Hedins första bok, Genom Persien, Mesopotamien och Kaukasien.
Andra resan till Persien miniatyr|I Kashgar i västra Kina ligger detta mausoleum över Abakh Khoja från 1600-talet. Hedin återvände flera gånger till Kashgar. Efter återkomsten till Stockholm började Hedin vid Stockholms universitet med geologi och geografi som huvudämnen och tog i december 1888 fil.kand-examen. På hösten 1889 började han studera geologi vid Friedrich Wilhelm-universitet i Berlin under ledning av professor Ferdinand von Richthofen som själv rest omkring i Kina.
I april 1890 skickades en delegation för att till shahen av Persien Nassredin Shah överlämna Serafimerorden. Med sina kunskaper i persiska fick Hedin fungera som tolk. När resten av delegationen for hem stannade Hedin kvar som gäst hos doktor Hybenett och fick tillfälle att medfölja när shahen med en uppvaktning om 1 200 reste på utflykt upp i bergen. Hedin besteg också Persiens högsta berg Demavend.
I september 1890 lämnade han Teheran och red karavanvägen mot Mashhad i Khorasan, Asjchabad, Buchara, Samarkand innan han till slut nådde Kashgar i Kina. Där blev han god vän med den ryske generalkonsuln Petrovskij som blev hans värd och rådgivare. Hedin skulle flera gånger återvända till Kashgar och använda staden som bas i framtida expeditioner.
I mars 1891 var han åter i Stockholm. Snabbt skrev han Konung Oscars beskickning till shahen av Persien (publicerad hösten 1891) och Genom Khorasan och Turkistan (publicerad hösten 1892). För att tjäna pengar höll Hedin föreläsningar och skrev artiklar för både svenska och utländska tidningar. I april 1892 reste han till Berlin för att följa Richthofens föreläsningar och sedan till Halle där han skrev sin doktorsavhandling om sin resa till Demavand, Der Demavend nach eigener Beobachtung
Första centralasiatiska expeditionen miniatyr|Taklamakanöknen, där Hedin var nära att dö under sin första expedition. Mellan 1893 och 1897 reste Hedin genom bland annat Pamir, Tarimbäckenet med Taklamakanöknen och norra Tibet. Av den tillryggalagda sträckan på 26 000 km kartlade han 10 498 km, varav 3 500 km tidigare inte hade utforskats.
Han fann 1895, under korsandet av Taklamakan, ruinerna av två stora buddhistiska städer som var begravda i flygsanden. Väggmålningar därifrån visade på indiskt, grekiskt och persiskt inflytande. Det var knappt han kom från den resan med livet i behåll på grund av vattenbrist. Två ledsagare och sju kameler dog. Tillsammans med Kasim, den ene av sina två överlevande följeslagare, lyckades Hedin ta sig fram till de skogsdungar som tillkännagav att man var nära Khotanfloden. Men här blev Kasim liggande på rygg, skriver Sven Hedin i sin reseskildring, "orörlig med vidöppna ögon och gapande mun och utan att svara, då jag bad honom komma med". Hedin vacklade då ensam vidare. Men när han kom fram till flodbädden låg denna torr. Han fortsatte med ett svagt hopp om att ändå finna vatten på andra stranden. "Jag hade", skriver han, "behövt fem timmar för att tillryggalägga tre kilometer":
Därifrån kom också räddningen till hans två följeslagare och den enda överlevande kamelen.
I den berömde forskningsresandens spår genomförde Tibetkännaren Bruno Baumann våren 2000 en resa genom öknen och höll själv på att gå under.
Vidare klarlade Hedin bland annat floden Tarims lopp och dess ändsjöar samt Lop Nor, den vandrande sjön, som fick sitt vatten från Tarim. Sjön torkade ut 1972 och bildade en saltöken. Uttorkningen bevisade att Hedins teorier om sjöns vandring mellan två lägen var riktig. Expeditionen avslutades i Peking, som nåddes 2 mars 1897. Återfärden gick genom Mongoliet, Sibirien och Ryssland till Stockholm, dit Hedin anlände 10 maj 1897. De många resultaten av denna resa redovisades 1900 i Die geographisch-wissenschaftlichen Ergebnisse meiner Reisen in Zentralasien 1894–1897.
Andra centralasiatiska expeditionen Midsommardagen 1899 lämnade Hedin åter Stockholm för att i Asien fortsätta de forskningar i Tarim- och Lop Norområdet som han påbörjat under sin förra resa. Hans utgångspunkt blev även nu Kashgar. Han kartlade floden Tarims lopp och fann ruinerna av den på 300-talet e. Kr. genom flodloppets ändring ödelagda staden Loulan vid det forntida Lop Nors strand. Hans fynd av föremål och manuskript visade Tarimbäckenets roll som genomgångsland mellan Europa och Östasien under denna tid. I juni 1901 fortsatte Hedin mot Tibet. Under denna färd ägde den ryktbara episod rum, då Hedin förklädd sökte ta sig fram till den tibetanska huvudstaden Lhasa men hejdades ett par dagsresor därifrån. Efter att ha besökt Indien efter en inbjudan av den engelske vicekungen lord Curzon och tillbragt tre månader där lämnade Hedin Leh och for över Karakorum till Kashgar, där expeditionen den 14 maj 1902 avslutades. Den 27 juni var han åter i Stockholm.
Under något mer än två år var han sedan sysselsatt med att sammanfatta resultaten av sina forskningar i Scientific results of a journey in Central Asia 1899–1902.
Tredje centralasiatiska expeditionen