Roots reggaeRoots & cultureTraditionell reggae Huvudgenre Reggae Stilursprung Ska, rocksteady Geografiskt ursprung Kingston, Jamaica Typiska instrument Elbas, trummor, perkussion, rhythm guitar, elgitarr, keyboard, piano, orgel Utvecklades åren 1968–1977 Har spelats 1968–idag Popularitet i tiden 1968–ca 1984; 1998–idag Scener Kingston, Jamaica England Miami och amerikanska städer med många lokala band och årliga festivaler europeiska städer med många lokala band och årliga festivaler Undergenrer Rocksteady, skinhead reggae, versions (instrumentala specialversioner som utvecklades till Dubreggae och/eller användes till toasting), lovers rock, one drop, rockers. Framträdande artister Allmusic: Toppartister och grupper inom roots reggae enligt Allmusics rankningBob Marley och the Wailers, Toots and the Maytals, The Abyssinians, Steel Pulse, Big Youth, Third World, Jimmy Cliff, Dennis Brown, Culture, Inner Circle, The Heptones, Jacob Miller, Freddie McGregor, Junior Murvin, Max Romeo, Peter Tosh, The Upsetters, Delroy Wilson, Desmond Dekker, Laurel Aitken, Roland Alphonso, Horace Andy, Gregory Isaacs, Zap Pow, Black Uhuru med Don Carlos, Michael Rose, Gladiators, Mighty Diamonds, Misty In Roots, Lee "Scratch" Perry, Junior Reid, The Ethiopians, Sly & Robbie, Burning Spear, Bunny Wailer, U Roy, I Roy, The Paragons, Alpha Blondy, Ken Boothe, Ras Michael och the Sons of Negus, Lucky Dube, Marcia Griffiths, Israel Vibration, Ziggy Marley, Damian Marley, Judy Mowatt, UB40, The Pioneers
Roots reggae är den systemkritiska, rastafarianska 1970-talsreggaen. Den är kanske den mest internationellt kända typen av reggae. Den utvecklades i Kingston, Jamaica med början 1968 och kallades i omkring 20 år kort och gott för reggae. Texterna fokuserar på de förtrycktas förhållanden, på inneboende fel i det nuvarande politiska, ekonomiska och sociala systemet på både lokal och global nivå. Den religiösa lyriken tar nu, liksom på 1970-talet, upp tråden att räddning finns tillgänglig för människan genom ett liv tillägnat Jah, men roots reggaens internationalisering har mer och mer lett till att textförfattarna även kan tänka sig icke-svarta i Jahs rike Zion.
Namnet "roots reggae" myntades först i slutet av 1980-talet när annan reggaebaserad musik såg dagens ljus. IT-utvecklingen på musiksidan förde med sig ett nytt sound dominerat av programmerbara keyboards och syntar, möjligheterna till sampling, samt trummaskiner. Denna stil kom att kallas för ragga, och raggan och dess artister blev snart en del av dancehallmusiken. Den första betydelsefulla raggalåten anses vara Wayne Smiths "Under Me Sleng Teng", producerad av King Jammy 1985 på en Casio MT-40 synthesizer. Ragga blev snart en del av dancehallkulturen (även om långt ifrån all dancehall baseras på digitalt producerad musik.Allmusic: Ragga. Läst 2010-05-10
Roots kontra dancehall Dancehall är en slags avknoppning av 1970-talets toasting till en alltmer fantasifullt mixad reggaemusik injicerad med amerikansk rap. Som subgenre fick denna snabbare reggae sitt namn efter ragga-åren i mitten av 1980-talet.Allmusic: Dancehall. (Sidan senast kontrollerad 2010-08-21.) Under dancehallkvällarna uppträder ett antal populära mikrofonartister eller "sing-jays" som till hälften sjunger och till hälften rappar texter som ofta är utmanande eller oanständiga (slackness) till en snabbare reggae med allt färre instrument. Ofta är de två med ganska olika röster för att erbjuda variation. Dancehall-stilen "jungle" 1997-2004 innehöll ofta bara en trummaskin och en eller två sing-jays med unika, genomträngande röster som fört dem till toppen. Shabba Ranks, Shine Head, Bounty Killer, Mad Cobra, Ninjaman, Shawn Paul och Buju Banton var 1990-talets dominerande dancehallartister.Allmusic: Dancehall. Läst 2010-05-10. Samtidigt fanns det många artister med bra sångröster – Cocoa Tea, Beres Hammond, Everton Blender, Garnett Silk, Luciano, Sanchez, Admiral Tibet, Frankie Paul, Half Pint, Tony Rebel, Courtney Melody, Warrior King och Barrington Levy – som kompletterade deejay-artisternas grova stämmor.
Namngivningen av den samhällskritiska 1970-rastareggaen
Uppkomsten av dancehallen ledde fram till att den ofta religiösa eller samhällskritiska reggaen behövde en beteckning, och den kom alltså att kallas roots reggae. Detta namn fick musiken ungefär 1988-1992, då en ny glansperiod inleddes. Billboard Newspaper (17 juli 1999) "The Big Picture: Reggae in Jamaica". Av Elena Oumano. S 37-38. Under 1970-talet kallades musiken kort och gott "reggae" och alla som ville nå en kommersiell framgång måste vara samhällskritiker med dreadlocks. Begrepp som "roots" och "roots & culture" hade dock länge varit centrala på Jamaica eftersom ättlingarna till de forna slavarna sökte sina rötter i en jamaicansk kulturell rörelse som blickade bakåt mot Afrika utan att för den skull blanda in rastafari och Haile Selassie. Kursdeltagare fick lära sig att det inte var några vildar som de vita så brutalt skeppat över till slaveriet i Amerika, utan medlemmar av organiserade folk som var jordbrukare och boskapsskötare, och som var muslimer och ofta läs- och skrivkunniga. Denna roots-rörelse började redan i slutet av 1960-talet på Jamaica, där man inspirerade av de svartas kamp i USA höll studiecirklar i Kingston och i andra jamaicanska städer och centralorter. Bob Marley and the Wailers spelade visserligen in låten "Roots, Rock, Reggae" 1975 (Rastaman Vibration, 1976). Det var emellertid inte Marley som döpte genren, han utnyttjade bara sin styrka att fånga upp det som folket på gatan talade om, det som "låg i luften". Det var i stället programledare för reggaeshower på radiostationer i Kingston, Birmingham, London, New York, Miami, Lagos, Johannesburg, Los Angeles, Montréal, Toronto, Warszawa och andra reggaecentra som annonserade både gamla och nya låtar med samhällskritiska och/eller rastafarianska texter till traditionell reggaemusik (trummor och bas som angav takt och tempo - one drop, rockers, stalag m.m.; rytmgitarren som måste finnas där och hugga på det ena eller andra sättet för att det skulle kännas riktigt; i övrigt keyboard, synth, piano och blås).Rate Your Music: The Roots Reggae 25 av Tordenbuks. (Sidan senast kontrollerad 2010-08-21.)
Den prisbelönta webbplatsen Roots Archives har byggt upp en databas över alla jamaicanska roots reggae-band från 1970 till 1985. Den omfattar 4.883 album och 5.503 artister ingom genren roots reggae. De mest sökta namnen är King Tubby, Dennis Brown, Gregory Isaacs, John Holt, Wailers, Bob Marley, Sugar Minott, Scientist, Revolutionaries och Lee Perry. De mest sökta studiobanden/tunébanden är Roots Radics, Revolutionaries, Aggrovators, High Times Band, Soul Syndicate, Taxi Gang, Upsetters, The Wailers (band), We The People Band, Gladiators. Och de mest eftersökta roots-producenterna på sajten är Bunny Lee, C.S. Dodd, Lee "Scratch" Perry, Henry Junjo Lawes, Joe Gibbs, Prince Jammy, Linval Thompson, Duke Reid, Bullwackie, Niney. Och slutligen, de inspelningsstudior som besökarna har flest träffar på är Channel One, King Tubbys, Harry J, Dynamic Sounds, Joe Gibbs, Randy's, Tuff Gong, Treasure Isle, Black Ark och Federal. Roots Archive: Welcome to the Roots Archive(10 jan 2009) av Jane Grey. (Sidan senast kontrollerad 2010-08-20.)
Det som började kallas roots reggae laborerade således med avsevärt fler instrument än i dancehallen, som allra först plockade bort rytmgitarren och därefter blev allt naknare. Dancehallen gick under 1990-talet mot allt färre instrument ända tills mikrofonartisten totalt dominerade över musiken som bara kunde bestå av en trummaskin (se "jungle" ovan). Detta ställde stora krav på mikrofonartisten, som ensam måste bygga upp och bibehålla en specialitet i både lyriken och showen. Lady Saw satsade på att vara fulast i mun av de få kvinnliga dancehall-artisterna och uppträdde lättklätt med blonda peruker. Mikrofonartisterna utnyttjade sitt utseende, sin förmåga att improvisera bra rim och att leverera slackness (oanständigheter) på ett sätt som roade publiken. Man kallar till och med tjejer ur publiken upp på scenen, där de får simulera samlag med artisten, men vanligen handlar låtarna om artistens "åkomma" (impotens, för liten penis) och det är den kvinnliga publiken som skrattar av förtjusning. Dancehall-artisterna måste ständigt hitta nya infallsvinklar när det gäller ganja (marijuana). Dessutom måste de vara ståupp-komiker mellan låtarna, även om de i detta fall ofta har hjälp av en konferencier. Roots reggae och dancehall har beskrivits som varandras totala motsatser.
Motsatta musikstilar
Eftersom två så olika typer av reggae, både musik- och textmässigt, är svåra att förena, är och har det varit få artister som behärskat/behärskar båda. Dancehallpubliken på Jamaica har även alltid velat höra en och annan roots- eller rocksteadyklassiker under kvällen, och de populäraste spelas också. Många dancehall-rappare är goda sångare och kan leverera en Marley-låt live. Några 70-talslåtar fräschas dessutom med jämna mellanrum upp för att attrahera den yngre publiken. När det gjordes med Dawn Penns song "No, No, No", blev låten en världshit. Men när det gäller roots-artister som Peter Tosh och hans inte bara starkt kritiska utan dessutom sarkastiska texter om svarta som bor "in the shity", är slavar under "the shitstems" utbud av kapitalvaror och modeprylar, när de i stället borde leva som afrikaner och förbereda sig för Zion, är den unga dancehallpubliken iskall. Peter Tosh kunde lika gärna sjunga om liv på Mars – så främmande är rootsreggaens kärna för de flesta av dagens unga jamaicaner.Se exempelvis följande intervju med Peter Tosh: BC Music: Peter Tosh: The Shitstem(aug 1983; 31 aug 2003) av Eric Olsen. (Sidan senast kontrollerad 2010-08-13.) De nya roots-artisterna har i stället sin publik i främst Europa och USA, och marknaden har vidgats något sedan järnridån föll och även de forna Öststaternas fick tillgång till reggaeskivor. Reggaen är mycket stor i till exempel Polen. Austin American-Statesman (12 mars 1992) "South by Southwest". S 18. , Boston Globe (11 maj 2006) "Trad is fab, but modern rules: Warsaw Village Band and its mission to save Polish folk music – one juiced-up, tranced-out, reggae-inflected oldie at a time". Av Caitlin O'Neil.,S 4.