Abchazien var under tidig antik tid del av riket Kolchis. Det kom år 107 f.Kr. under Pontos och införlivades med Romarriket år 63 e.Kr. Området blev gradvis självständigt från Bysans, och på 780-talet bildades kungadömet Abchazien, vilket på 1000-talet övergick i det georgiska kungadömet. På 1570-talet kom regionen under Osmanska riket för att under 1800-talet bli ryskt. Efter ryska revolutionen 1917 blev Abchazien del av Georgiska SSR inom Sovjetunionen. I samband med den senares sammanbrott 1989-1991 uppstod konflikter mellan etniska abchazer och georgier i området. De abchaziska separatisternas självständighetsförklaring 1992 utlöste regelrätt krig, i vilket merparten av georgierna flydde från Abchazien. Efter att separatisterna tagit kontrollen över större delen av landet slöts vapenvila 1993, men situationen har ännu inte fått någon beständig lösning.
Förhistoria Tidigpaleolitiska jägar-samlar-läger utgör de första kända bosättningarna i nuvarande Abchazien. De tidigaste lämningarna har påträffats vid fyndplatser i Jasjchtva, Gumista, Kelasuri och Otjamtjire. Senpaleolitiska kulturer bosatte sig främst vid kusten. De mesolitiska och neolitiska perioderna medförde större permanenta bosättningar och innebar början på jordbruk, djurskötsel och keramiktillverkning. De tidigaste artefakterna från megalitiska kulturer uppkom under det tidiga tredje millenniet f.Kr. och fortsätter in i bronsåldern som de så kallade abchaziska dolmenerna, i regel bestående av fyra upprätta stenar och en krönsten, varav vissa väger så mycket som 50 ton. En dolmen från den arkeologiska fyndplatsen i Esjera är den mest noggrant studerade förhistoriska monumentet av denna typ. Ett patriarkalt samhällssystem tros ha ersatt det matriarkala och en jordbruksekonomi tros ha börjat utvecklas runt denna tid. Under yngre bronsålder utvecklades mer avancerade bronsredskap, vilket fortsatte in i järnåldern som en del av Kolchiskulturen (omkring 1200-600 f.Kr.), som täckte större delen av vad som idag är västra Georgien, samt delar av nordöstra Anatolien.
Antiken Under 800- till 500-talet f.Kr. var det som nu är Abchazien del av det antika riket Kolchis. Områdets skrivna historia börjar med de milesiska grekernas ankomst till Kolchis kust på f.Kr.500- till 400-talet f.Kr. Dessa grundade hamnkolonier på den östra svartahavskusten, bland vilka Dioskourias, på platsen för nuvarande Suchumi, blev ett viktigt centrum för handel med de angränsande stammarna, däribland slavhandel. Andra betydande kolonier var Gyenos, Triglitis och senare Pityous, vid de nuvarande städerna Otjamtjire, Gagra respektive Bitjvinta.
Folken i regionen omnämns i klassiska källor som anmärkningsvärt många och diversifierade. Herodotos, Strabon och Plinius den äldre vittnar om den mångfald av språk som talades i Dioskurias och andra städer. Bergslandskapet tenderade att separera och isolera folkgrupper från varandra och främjade utvecklingen av vitt skilda språk och dialekter, vilket komplicerade regionens etniska sammansättning. Även de mest välinformerade av de samtida skildrarna är konfunderade i sina benämningar och lokaliseringar av områdets folkslag och delger endast begränsad information om geografin och befolkningen i inlandet. Vidare var vissa av de klassiska namnen på folkgrupper endast kollektiva benämningar, och ansenliga folkvandringar antas ha fortgått i och omkring regionen under denna tid. Flera försök att identifiera vissa av de folkslag som nämns av de klassiska skildrarna har gjorts. Plinius den äldres apsilae under det första århundradet e.Kr. och Arrianos abasgoi under det andra århundradet e.Kr. har stundom likställts med talarna av urabchaziska respektive urabazinska, under det att andra anser dem vara urkartveliska stambeteckningar. Identiteten och ursprunget hos andra i de antika källorna omnämnda folkslag i området (däribland heniochi och sanigae) är även de omtvistade. Arkeologin har sällan kunnat fastställa några starka kopplingar mellan kvarlevorna efter materiella kulturer och de oklart benämnda folken i de antika källorna.
Abchazien erövrades tillsammans med resten av Kolchis av kung Mithridates VI Eupator av Pontos år 107 f.Kr.Nationalencyklopedin, internetupplagan: "Kolchis"; 25 juli 2007 Efter att denne besegrats av romarna år 65 f.Kr. togs Kolchis av Pompejus, som där besegrade den lokale hövdingen (sceptuchus), Olthaces, och installerade en dynast, Aristarchus, vars regering varade fram till 47 f.Kr. Efter Pompejus fall tog Farnakes II, son till Mithridates och kung av Bosporanska riket och Pontos, fördel av att Julius Caesar var upptagen i Egypten och erövrade Kolchis, Armenien och delar av Kappadokien, samt besegrade den romerske fältherren Gnaeus Domitius Calvinus. Farnakes sonson, Polemon II, förmåddes av Nero att abdikera, och Pontos och Kolchis inkorporerades i den romerska provinsen Galatien 63 e.Kr. och senare Kappadokien 81 e.Kr.
Fastän alla större befästningar längs kusten ockuperades av romarna var det romerska herraväldet över området svagt. År 69 e.Kr. iscensattes ett uppror i Kolchis och Pontos av Anicetus som dock nedslogs. Låglandet och kusten utsattes ofta för räder från bergsfolken, bland vilka soanes (svaner) och heniochi var de mäktigaste. De underställde sig nominellt Rom, men skapade sina egna riken och åtnjöt betydande självständighet. Kristendomen började spridas i området under det första århundradet e.Kr. Enligt tradition ska Jesu apostlar Andreas och Simon ha verkat i Kolchis. Hellenistisk religion, mithraism och lokala kulter fortsatte dock att vara utbredda åtminstone in på 300-talet.
I och med att det romerska riket försvagades fick stammarna i området ett högre mått av självstyre: de fick själva nominera sina härskare på det att dessa godkändes av Rom. Kolchis bestod på 130-talet av, från söder till norr, rikena Machelons, Heniochi, Lazica, Apsilia, Abasgia och Sanigia. På 200-talet e.Kr. kom Lazica (Egrisi), styrt av den västgeorgiska stammen lazoi, att dominera större delen av Kolchis. Enligt Prokopios var även hövdingarna av abasgoi underställda de laziska kungarna. Goterna bosatta på Krim (se även krimgoter) genomförde en räd i Kolchis år 253, men slogs tillbaka av den romerska garnisonen i Pityous. Den romerska besittningen varade fram till 300-talet.
Medeltiden Abchazien hamnade efter Romarrikets delning inom Bysantinska rikets intressesfär och var skådeplatsen för en utdragen maktkamp mellan bysantinarna och det sassanidiska riket, vilket kulminerade i det laziska kriget från 542 till 562. Kriget resulterade i en nedgång för Lazica, och de i de djupa skogarna bosatta abasgoi vann en grad av autonomi under bysantinsk överhöghet. Deras land, känt för bysantinarna som Abasgia, var en framstående källa för rikets eunucker. Allt eftersom stammen abasgoi växte i makt kom namnet Abasgia att beteckna ett mycket större område, befolkat av spridda folkgrupper, inklusive megreliska och svanetiska georgier.
Fastän en metropolit av Pityous (Bitjvinta) var närvarande vid kyrkomötet i Nicaea år 325, var folket i Abchazien endast delvis kristnat före 500-talet, då en bysantinsk mission utfördes i regionen, påbjuden av kejsar Justinianus I (527-565).
Abchazien blev på 600-talet ett autonomt furstendöme, vars furstar (grekiska: arkont; georgiska: eristavi) utsågs av Bysans och residerade i Anacopia (nuvarande Afon Tjyts); dessa furstar sågs som viktiga förkämpar för det bysantinska rikets politiska och kulturella inflytande över västra Kaukasien. Araberna intågade i området på 730-talet, men lyckades aldrig erövrade det. Vid denna tid framkom termen Abchazeti (det vill säga "abchazernas land") för första gången i georgiska annaler, vilket är ursprunget till namnet Abchazien i de flesta språk.
Genom dynastiska giftermål och allianser med andra georgiska furstar förvärvade dynastin i Abasgia större delen av Lazica, och Leo II kunde på 780-talet utropa sig till kung av abchazerna.Antjabadze, Ju. D., 1994, "Abchazy", i Tisjkov, Valerij Aleksandrovitj (ed.), 1994, Narody Rossii: entsiklopedija, Institut etnologii i antropologii im. N.N. Miklucho-Maklaja, Nautjnoje Izdatelstvo, Moskva, Med hjälp av khazarerna kunde kung Leo avsäga sig Bysans överhöghet och ytterligare utvidga sitt rike, däribland med provinsen Imeretien, varefter han där förlade sin huvudstad till Kutaisi. Även om frågan om kungadynastins beskaffenhet är fortsatt omtvistad är flertalet historiker ense om att de abchaziska kungarna var georgiska till språket och kulturen. För att göra slut på det bysantinska religiösa inflytandet underkastade dynastin den lokala diecesen det georgisk-ortodoxa katholikatet i Mtscheta.Rapp, Jr., Stephen H. (Oct. - Dec.), "Sumbat Davitis-dze and the Vocabulary of Political Authority in the Era of Georgian Unification", Journal of the American Oriental Society 120 (4 (Oct. - Dec., 2000)): 570-576; DOI:10.2307/606617Toumanoff, C., "Chronology of the Kings of Abasgia and other Problems". Le Museon 69 (1956), pp. 73-90. Riket benämns ofta i modern historieskrivning det Egrisi-abchaziska eftersom de medeltida källorna såg det nya kungadömet som en efterträdare till Egrisi (Lazica) och omväxlande använde stundom den ena och stundom den andra termen. Det abchaziska kungadömets storhetstid inföll mellan 850 och 950, då det dominerade hela västra Georgien och gjorde anspråk även på de östliga georgiska provinserna. Begreppen "Abchazien" och "abchazer" användes i vid bemärkelse under denna period, och viss tid framöver, och betecknade kungadömets hela befolkning oberoende av etnicitet.
År 1008 förenade den bagratidiske härskaren Bagrat III kungadömena Abchazien och Georgien i en enda georgisk feudalstat, som nådde höjden av sin makt under drottning Tamar (1184-1213). Vid ett tillfälle nämner en samtida georgisk krönikör ett folk kallat apsar, vars språk skulle varit källan till Tamars son prins Georgs tillnamn Lasja, med betydelsen "upplysning". Namnet kan jämföras med de nutida abchaziska orden a-lasja, "klar", och a-lasjara, "ljus", vilket skulle tyda på att apsar möjligen kunde vara anfäder till de nutida abchazerna, även om folkgruppens identitet och belägenhet inte är klarlagd. Enligt de georgiska krönikorna gav Tamar en del av Abchazien till furstefamiljen Sjervasjidze (även Tjatjba efter den abchaziska namnformen) att styra. Dessa kom att härska i Abchazien fram till den ryska erövringen på 1860-talet.
Genuesarna etablerade på 1300-talet handelsfaktorier längs den abchaziska kusten, bland annat i men dessa bestod endast under en kortare tid. Regionen skonades relativt väl från mongolernas och Timur Lenks invasioner, vilka betydde slutet på Georgiens guldålder. Kungadömet föll sönder i flera självständiga eller i stort oberoende furstendömen under sent 1400-tal. Furstendömet Abchazien blev oberoende det georgiska kungadömet 1463, fastän under fortsatt imeretisk överhöghet. De abchaziska furstarna förde för en tid framöver oupphörligen krig mot de megreliska furstarna, med ständigt växlande gränser mellan de båda rikena som följd. Under de följande århundradena avgick Abchazien med segern och kunde fastställa den sydöstra gränsen till floden Enguri.
Osmanskt herravälde
Den osmanska flottan ockuperade fortet Tschumi (nuvarande Suchumi) på den abchaziska kusten tillfälligt år 1451. På 1570-talet erövrades staden mer beständigt och förvandlades till en osmansk befästning. År 1555 delades Georgien och övriga södra Kaukasien mellan osmanerna och safaviderna i Persien, genom vilket Abchazien tillsammans med resten av västra Georgien tillföll osmanerna. Till följd av detta kom Abchazien under islamiskt och turkiskt kulturellt inflytande, vilket gradvis försvagade dess kulturella och religiösa band till Georgien. Många abchazer konverterade under denna tid till islam.