Sovjetunionens historia under åren 1927–1953 dominerades politiskt av Josef Stalin, som hade som mål att omforma det sovjetiska samhället med en aggressiv planekonomi och en svepande kollektivisering av jordbruk och industri. Han konstruerade också en brutal totalitär regim ansvarig för miljoner dödsfall som ett resultat av ett antal utrensningar och kollektiviseringsprojekt. Under sin tid som ledare över Sovjetunionen använde Stalin flitigt sin hemliga polis: (O)GPU och NKVD, och utnyttjade sin nästan obegränsade makt för att omforma det sovjetiska samhället. Han konsoliderade sin politiska makt genom att under slutet av 1920-talet först utmanövrera oppositionella falanger inom kommunistpartiet, både till vänster och till höger. Mellan 1934-39 pågick en omfattande utrensning av verkliga och påhittade politiska motståndare i partiet.

Mellan 1941-45 genomgick landet stora prövningar i andra världskriget, med miljontals civila och militära offer. Vid slutet av kriget stod Sovjetunionen som en av segrarmakterna och nyttjade sin nyvunna position till att utöka sin intressesfär till ett antal länder i Östeuropa där det installerades sovjettrogna regimer. Vid slutet av perioden hade Sovjetunionen med sina allierade gått in i kalla kriget, där motståndarsidan främst bestod av alliansblocket NATO.

Vänster- och högeropposition

Bakgrund vänster|miniatyr|Josef Stalin dominerade Sovjetunionens politiska och ekonomiska historia under perioden 1927-1953. Sedan Vladimir Lenins död 1924 hade kampen mellan olika fraktioner inom kommunistpartiet blivit mer och mer uppenbara. Lenin hade i praktiken valt Stalin som sin efterträdare när han 1922 utsågs till partiets generalsekreterare. Lev Trotskij framträdde samtidigt som ledare för det som kom att kallas vänsteroppositionen inom kommunistpartiet. Trotskij ville se en politik som upprätthöll en "permanent revolution", som i praktiken innebar att han ville se en världsrevolution. Han kritiserade även vad han såg som ett alltmer byråkratiserat kommunistparti som enligt Trotskij behövde demokratiseras genom att bland annat återställa arbetardemokratin i partiet. Stalin utvecklade å sin sida konceptet "socialism i ett land" och menade att Sovjetunionen på egen hand kunde bygga ett socialistiskt samhälle, trots sin isolering.

Trotskij till exil Under mitten av 1920-talet samlade Trotskij stöd från olika håll inom kommunistpartiet. Till en början stöddes han av Karl Radek, Christian Rakovskij och Victor Serge. Sedan Stalin hade fått Grigorij Zinovjev och Lev Kamenev att förlora ledande positioner inom partiet anslöt även dessa till Trotskijs oppositionella falang under 1926. Den gemensamma oppositionen - som alliansen kallades - var dock ganska skör och aktivister från andra falanger störde återkommande deras möten. miniatyr|Lev Trotskij och Josef Stalin hade kraftigt skilda åsikter om hur Sovjetunionen borde styras, där Trotskij ledde vänsteroppositionen inom partiet. Maktkampen avgjordes slutligen under Sovjetunionens kommunistiska partis 15:e kongress i december 1927, när Trotskij med hjälp av sina allierade gjorde ett sista försök att få bort Stalin från partiledningen. Det stod dock snart klart att Trotskij och hans allierade hade förlorat partistriden och de tre ledarna - tillsammans med flera tusen anhängare - uteslöts från partiet. Därmed ansågs vänsterfalangen inom kommunistpartiet besegrad. Zinovjev bytte strax därefter fot och antogs på nytt till partiet, liksom vissa trotskister. Många trotskister (liksom Trotskij själv) skickades dock strax därefter i exil till Sibirien eller Centralasien. Trotskij deporterades 1929 för att först leva i Turkiet, därefter Norge och slutligen i Mexiko och tog 1938 initiativet till att organisera den antistalinistiska Fjärde internationalen. Han mördades 1940 på Stalins order.

Högerfalangen Sedan Stalin hade sänt Trotskij i exil och utmanövrerat vänsteroppositionen hade han lyckats få en majoritet i politbyrån och började strax därefter en förflyttning åt vänster i politiken. Samtidigt fanns det flera politiker inom partiets högeropposition som motsatte sig detta, däribland Nikolaj Bucharin, Aleksej Rykov och Michail Tomskij. Sedan Stalin hade gjort en helomvändning åt vänster (från sin tidigare mer högerbetonade hållning) gick åsikterna mellan Stalins falang och högerfalangen isär på en rad ekonomiska områden. Bland annat hade man olika åsikter om hur tvångsrekvirering av spannmål skulle hanteras, om den så kallade antispecialist-kampanjen och hur ambitiösa målen för den första femårsplanen skulle vara.

Under 1929 försökte högeroppositionen liera sig med Kamenev och Zinovjev, vilket ledde till skarp kritik vid centralkommitténs plenummöte i januari 1929. I november samma år skrev Bucharin, Rykov och Tomskij under ett uttalande i Pravda där de erkände de "fel" de hade begått. Strax efter artikeln fick Bucharin lämna sin plats i politbyrån, följt av Rykov och Tomskij som lämnade under 1930. Under 1930 fick de tre ledarna lämna samtliga ledande politiska positioner, vilket innebar slutet för högeroppositionen. Konflikten mellan stalinister och högerfalangen pågick mellan 1927 och 1930, men var betydligt mindre publik jämfört med konflikten med vänsteroppositionen.

Efter vänster- och högeroppositionens nederlag kvarstod Stalin som den i stort sett obestridde ledaren av Sovjetunionen.

Planekonomi och tvångsförflyttningar

Införandet av femårsplaner För att genomföra den radikala förändringen av Sovjetunionen hade kommunistpartiet redan 1921 etablerat Gosplan (den statliga planeringskommittén). Från början hade Gosplan en rent rådgivande funktion med att påverka storleken och riktningen av de statliga investeringarna. Gosplans roll förändrades 1928 när beslutet om den första femårsplanen togs, med målet att nå en snabb industrialisering och skarpt minska den privata ekonomiska sektorn.

Industri och jordbruk Från slutet av 1920-talet inleddes både en storskalig satsning på tung industri, samtidigt som jordbruket skulle kollektiviseras - med tvång om det så behövdes enligt den dåvarande jordbrukspolitiken. Kollektiviseringen av jordbruket genomfördes snabbt och utan större hänsyn till de inblandade, men blev till skillnad från industrisatsningen ett misslyckande. Tvångskollektiviseringarna ledde till en omfattande hungersnöd och brist på konsumtionsvaror när statens ekonomiska behov gavs företräde framför vanliga medborgares behov. Under perioden skedde en kraftig urbanisering när miljoner människor flyttade till städerna för att arbeta i de raskt växande industrierna.

Svältkatastrofer miniatyr|Konfiskerat spannmål fraktas från en bondgård i Charkiv oblast, 1932. Transporten av spannmål bort från bönder i Ukraina var en del av svältkatastrofen holodomor. Kollektiviseringen av jordbruket som genomfördes med mycket brutala metoder ledde i sitt första skede till en kraftigt minskad produktion vilket i sin tur förorsakade en mycket omfattande svältkatastrof i början av 1930-talet. Särskilt hårt drabbades Ukraina och Kazakstan i vad som kallas Holodomor respektive svältkatastrofen i Kazakstan med miljontals dödsoffer. I Kazakstan tvingades en huvudsakligen nomadiserande och boskapsskötande befolkning att på ideologiska grunder bli bofasta, trots att det saknades grund att genomföra en radikal ekonomisk förändring. Innan jordbrukets införande levde 4 miljoner människor i Kazakstan. Mellan 1930-33 dog 1,5 miljoner människor i Kazakstan. Ungefär 250 000 kazaker flydde till Kina.

Under vintern 1932-33 drabbades särskilt Ukraina, norra Kaukasus och nedre Volga-området av en genomgripande svält. I enbart Ukraina dog 4-5 miljoner människor, i norra Kaukasus och nedre Volga avled 2-3 miljoner människor under samma period. Ukraina hade försvagats under den terror som avkulakiseringskampanjen hade medfört 1930-32, samt svälten 1932-33. På detta följde en rad förtryckande åtgärder som riktade sig mot det ukrainska kulturella, sociala och politiska ledarskapet. Samtidigt som svälten pågick exporterades 1,5 miljoner ton av spannmål från Ukraina till andra delar av Sovjetunionen. Det spannmål som exporterades skulle sannolikt ha räckt till 1 kg spannmål åt 15 miljoner människor under 3 månaders tid. Sammantaget har Holodomor setts som resultatet av en medveten politik med syfte att hämnas på och terrorisera bondebefolkningen i Ukraina.

Deportationer Många av de jordbrukare som hade gynnats av den tidigare Nya ekonomiska politiken (NEP), de som benämndes kulaker, deporterades till de arbetsläger som hade anlagts inom ramen för Gulag. Mellan 1930-31 tvingades närmre 2 miljoner människor från kulakfamiljer bort från centrala delar av Ryssland och Ukraina till intern exil i arbetsläger i Centralasien och Sibirien. Deportationerna fortsatte under resten av 30-talet och inpå 1940-talet, där de också utökades till att rikta in sig mot särskilda grupper och folk. Från ledningens sida sågs tvångsförflyttningarna som en del av systemet med planhushållning.

Den stora utrensningen Ett led i Stalins omdaning av det sovjetiska samhället - utöver de ekonomiska och kulturella förändringarna - var omfattande utrensningar av politiska motståndare. En genomgripande kampanj riktad mot verkliga och påhittade motståndare verkställdes 1934-39. Starten på utrensningarna kan sägas vara mordet på Sergej Kirov som var partichef i Leningrad, ett mord som troligen beställdes av Stalin personligen. Mordet på Kirov användes som förevändning för att inleda en större utrensning i partiet. Grigorij Zinovjev och Lev Kamenev med anhängare pekades ut som skyldiga till mordet och fängslades efter summariska rättegångar. Den Stalintrogna Andrej Zjdanov installerades som ledare för Leningrad och Kirovs följare fick lämna sina poster. miniatyr|Chefsåklagaren Andrej Vysjinskij läser anklagelserna som riktas mot Karl Radek under en av Moskvarättegångarna, 1937. De fyra år som följde på mordet på Kirov präglades i stort av förföljelsen på påstådda konspiratörer mot Stalins regim, där kretsen för vilka som ansågs vara förrädare stadigt ökade i omfattning. En kampanj för att finna "folkets fiender" sattes igång, vilket gestaltade sig genom en rad offentliga rättegångar och en enorm terrorverksamhet som riktade sig mot befolkningen i stort.

Från 1936-38 bedrevs Moskvaprocesserna, en rad skenrättegångar där toppolitiker i kommunistpartiet först utsattes för tortyr för att senare erkänna brott mot staten och därefter avrättas. Den första av rättegångarna var processen mot Zinovjev och Kamenev som påbörjades i augusti 1936. Resultatet blev att Zinovjev, Kamenev och 14 andra erkände sig skyldiga till terrorplaner i samarbete med Trotskij. De åtalade avrättades kort efter domen. Två liknande rättegångar hölls 1937 och 1938.

Säkerhetstjänsten NKVD, som hade bildats 1934 med Genrich Jagoda som chef, kom att spela en stor roll i utrensningarna, både genom avrättningar och bildande av olika rättegångar. 1937 ersattes Jagoda av Nikolaj Jezjov som styrde NKVD under den politiska terrorns blodigaste period: 1937-38. Perioden har även benämnts Jezjovsjtjina med hänvisning till Jezjov.

Andra världskriget

Upptakt till kriget