miniatyr|Ett tidigt exempel på ackusativism? I stället för nominativformen þurulfR (Torulver) står ackusativen þurulf (Torulv) i subjektställning på runstenen U201 Angarns kyrka, vilket kan vara en skrivning efter uttalet.Sveriges runinskrifter, band 6: U201 Angarns kyrka. Se ᚦᚢᚱᚢᛚᚠ uppochnedvänt i nedre bildkant. miniatyr|Samma skrivning återfinns i det andra av endast tre östnordiska belägg på namnet ”Torulv”. Se ᚦᚢᚱᛚᚠ nederst i mittersta vertikala raden på Hedebystenen DR1. Ackusativism innebär att substantivs ursprungliga ackusativform blir grundform (eller enda form) när ett kasussystem bryter samman i ett talat språk.Frans Hinskens och Johan Taeldeman (redaktörer), Language and Space: An International Handbook of Linguistic Variation. Berlin och Boston 2013. Om nominativformen överlever och blir grundform kallas detta nominativism. Ackusativism (och nominativism) är alltså egenskaper hos substantiv i en kasuslös eller kasusfattig språklig varietet som utvecklats ur ett kasusrikt äldre språkstadium; begreppen hör hemma i diakroniska språkanalyser.
Begreppens utveckling och användning Termerna ackusativism och nominativism används främst i nederländsk språkvetenskap på grund av den stora skillnad mellan nederländska språkliga varieteter som kasusbortfallet orsakat: Antalet grammatiska genus beror på vilken kasusform som bevarats. I romanska och nordiska språk har dessa språkförändringsprocesser också varit viktiga – till exempel har ackusativism stark bidragit till det romanska neutrums uppgående i maskulinumPaul M. Lloyd, From Latin to Spanish: Historical phonology and morphology of the Spanish language. Philadelphia 1987. – men själva terminologin används främst i nederländsk‐ och engelskspråkig litteratur.
Facktermerna accusativism och nominativism har använts i engelskspråkig text publicerad i Sverige, men har inte (2017) använts i svenskspråkiga texter. Artikelns titel (ackusativism stavat med ‑ck‑) är därför en försvenskning som gjorts för att presentera ämnet på svenska.
Ackusativism i pronomina
Det förekommer också att pronomina får en grundform, eller enda form, som ursprungligen inte är en gammal nominativ.Georges de Schutter, ”The Dialects of Brabant: Grammatical Properties”, i Frans Hinskens och Johan Taeldeman (redaktörer) Language and Space – An International Handbook of Linguistic Variation, Volume 3: Dutch. Sidan 307. Berlin och Boston 2013. Exempel på ackusativism i pronomina finns i nederländska språkliga varieteter, och liknande fall är standardengelska you och den talade standardsvenskans dom (vilka först var dativformer). Förändringar av pronomina är ett marginellt fenomen jämfört med ackusativism i substantiv. I substantiv kan ackusativism orsaka genusbyte och genussammanfall, men det har ringa betydelse för ett språks struktur vilken av de oftast oregelbundna pronomenformerna som blir grundform. Därför behandlas pronomina inte i denna artikel.
Exempel på ackusativism och nominativism Exempel på ackusativism Det fornsvenska substantivet ”fisker” (fisk) hade fyra kasusformerElias Wessén, Svensk språkhistoria I: Ljudlära och ordböjningslära. Fjärde upplagan. Stockholm 1955. varav ackusativformen ”fisk” överlevt som grundform i standardnusvenskan (grönt fält i tabellen nedan). Den nutida formen “fisk” kallas “grundform” eftersom det skulle vara missvisande att använda en kasusbeteckning; grundformen ersätter de fornsvenska kasusen nominativ, ackusativ och dativ. Fornsvenska Standardnusvenska Kasus Böjningsform ”Kasus” Böjningsform Nominativ fisker Ackusativ fisk Grundform fisk Dativ fiske Genitiv fisks S-genitiv fisks (Anmärkning till tabellen: Många grammatiker menar att svenskt standardspråk saknar kasus och att s‑genitiven inte är ett kasus. Som skäl anförs för det första att kongruens saknas (standardsvenska har till skillnad från fornsvenska inte fraser som *ens gammals mans häst)Lars‐Olof Delsing. ”Om genitivens utveckling i fornsvenskan” i Sven‐Göran Malmgren och Bo Ralph, Studier i svensk språkhistoria 2. Nordistica Gothonburgensia 14, Göteborg 1991.; för det andra frånvaron av rektion, alltså att ord i s‑genitivform inte styrs av verb eller preposition utom i relikter som ”till bords”; för det tredje att s‑genitivändelsen saknar allomorfer och är opåverkad av värdordet; för det fjärde att s‑genitiven är en frasklitika som kan fogas till hela nominalfrasen, inte till det substantiviska huvudordet Lars-Olof Delsing, The internal structure of noun phrases is the Scandinavian languages: a comparative study. Institutionen för nordiska språk, Lunds universitet 1993.Ulf Teleman, Staffan Hellberg och Erik Andersson, Svenska Akademiens grammatik. Stockholm 1999. (som i ”mannen på gatans åsikter”)Tor G. Hultman, Svenska Akademiens språklära. Stockholm 2003. och kan fogas till icke‐nominala ord i talspråkliga vändningar som ”grabben ovanpås”Kersti Börjars, Feature distribution in Swedish noun phrases. Oxford 1998.)
Exempel på nominativism I andra fall har nominativen segrat, till exempel i det franska namnet ”Georges”Adam Ledgeway och Martin Maiden, The Oxford Guide to the Romance Languages. Oxford 2016. av latinets ”Georgius”: Latin Franska Kasus Böjningsform Enda form Nominativ Georgius Georges Genitiv Georgii Dativ Georgio Ackusativ Georgium Ablativ Georgio Vokativ Georgi
Ofullständigt och fullständigt sammanbrott av kasussystem Några språkliga varieteter som rumänska och standardsvenska har ett reducerat kasussystem, snarare än ett helt försvunnet. Dessa språk har en grundform som är en gammal ackusativ eller nominativ. I den mycket reducerade svenska substantivböjningen finns en grundform (till exempel fisk) och en s‑genitivform (fisks). Svenska Akademiens grammatik menar att standardsvenska ej är fullkomligt kasuslöst enär s‑genitiv kan ses som nominalfrasens kasus.
Andra språk (som franska) saknar varje spår av kasus i substantiv. I den grammatiska beskrivningen av språk som har en enda substantivform behövs ingen beteckning som “grundform”.
Lämningar av kasusböjning i substantiv eller dess bestämningar Vilken kasusform av substantivet som överlevt som grundform (eller enda form) kan framgå antingen av substantivets form, eller av dess bestämningars form, eller båda. Före detta kasusform bevarad i substantiviskt huvudord Om substantivs nominativ‐ och ackusativformer var olika på det äldre språkstadiet kan man se av själva substantivets form vilken kasusform som överlevt. Till exempel kommer det italienska ordet för ”natt” – notte – inte från nominativformen ”nox” som fanns i italienskans moderspråk latin utan från den latinska ackusativformen ”noctem”.
Före detta kasusmorfologi bevarad i bestämningsord I till exempel nederländska dialekter däremot har substantivet självt sedan forn‐ eller medelnederländsk tid haft samma form i nominativ och ackusativ, men man kan se på artiklar och andra bestämningar till substantivet huruvida den nuvarande grundformen utvecklats ur nominativen eller ackusativen. Till exempel, ”dvärgen” heter på vissa nynederländska dialekter ”den dwerg” (en före detta ackusativform) och på andra dialekter ”de dwerg” (före detta nominativ).Jill Puttaert, ”Linguistic Hybridity in Nineteenth-Century Lower-Class Letters: A Case Study from Bruges” i Ann-Catrine Edlund, T. G. Ashplant, Anna Kuismin (redaktörer), Reading and Writing from Below: Exploring the Margins of Modernity. Umeå 2016. Bestämda artikeln (”den” eller ”de”) visar vilken kasusform som överlevt och blivit enda form i en viss nynederländsk dialekt.
Fördelning av ackusativism och nominativism i olika språk Språk eller dialekter kan ha en stark tendens mot antingen ackusativism eller nominativism. Nederländska dialekter kan indelas i en nordlig nominativistisk grupp och en sydlig ackusativistisk.Jan Goossens, Dialectgeografische grondslagen van een Nederlandse taalgeschiedenis. Tongeren 2008. I det ursprungliga (nu ej levande) nederländska kasussystemet finns ingen skillnad mellan nederländska maskulina och feminina substantiv i nominativ: bestämningar som bestämda artikeln (de) är identiska i nominativ. Men det finns skillnader mellan maskulinum och femininum i ackusativ. Därför får nederländska språkliga varieteter med ackusativism ett tregenussystem likt nynorska, medan nominativistiska varieteter (inklusive standardnederländska) har ett tvågenussystem liknande standardsvenskans utrum–neutrum-system.
I de mestadels kasuslösa romanska språken har i allmänhet det latinska moderspråkets ackusativ segrat; se italienska ”notte” ovan. I substantiv som betecknar personer har dock stundom nominativen bevarats i romanska språkliga varieteter; se franska ”Georges” ovan. Detta har förklarats med att substantiv som betecknar personer är vanliga i satsens subjektsled, medan substantiv som betecknar ting ofta återfinns i satsdelen direkt objekt. Noga taget var det i romanska språk en oblik kasusform som ofta segrade, det vill säga en senlatinsk form som uppstått genom sammanslagning av alla kasus utom nominativ (det vill säga genitiv, dativ, ackusativ, ablativ och vokativ).
I vissa fall kan fonologiska faktorer ha spelat in. I vissa nederländska dialekter tros ackusativformen av den maskulina bestämda artikeln (den) ofta ha bevarats före klusil (den dwerg) och före vokal (den oven – ”ugnen”) även om samma dialekt annars bevarar nominativformen.
Ackusativism och nominativism i standardsvenska Starka substantiv Ackusativism och nominativism är endast synlig i standardnusvenskt utrumgenus, som är en sammanslagning av de fornsvenska maskulina och feminina genera; neutrala substantiv hade i fornspråket identiska former i nominativ och ackusativ – ett arv från urindoeuropeiskan.Elias Wessén, De nordiska språken. Elfte upplagan. Stockholm 1979. I standardsvenskans moderspråk fornsvenska hade maskulina starka substantiv olika singularis‐ och pluralisformer i nominativ och ackusativ, och feminina starka substantiv samma former av huvudordet i singularis och pluralis men kasusåtskillnad i singulara bestämningar. Frågan om ackusativism och nominativism hos starka standardsvenska substantiv rör alltså vad gäller huvudordet endast de ursprungligen maskulina substantiven.
I standardsvenska starka substantiv har ackusativen bevarats. Undantagen är få, till exempel en grupp expressiva förklenande ord inbegripande ”slarver” och ”toker”, där nominativiska alternativformer på ‐er fortlever,Elof Hellquist, Svensk etymologisk ordbok, sidorna xxii–xxiii. Lund 1922. och egennamnet Jerker, som har bevarat nominativändelsen ‐er.Elof Hellquist, Svensk etymologisk ordbok, sidan 122. Lund 1922. I ytterst få fall har både ackusativformen och nominativformen bevarats, som i ”dager” (nominativ) och ”dag” (ackusativ), varvid en betydelseskillnad uppstått mellan de två formerna (”dager” = ljus; ”dag” = tidsperiod).Svenska Akademiens ordbok, band 6. Lund 1906
I pluralis har nominativformerna på ‐r (‐or, -ar, ‐er) bevarats.
Svaga substantiv Maskulina svaga substantiv Maskulina standardsvenska svaga substantiv har utvecklats på ett av tre sätt. I ett fåtal fall finns både ackusativ‐ och nominativformen kvar utan betydelseskillnad, till exempel i timme/timma och i vissa (men inte alla) betydelser av ände/ända, till exempel ”ingen ände/ända på förskräckelsen”.
I det andra fallet har en tydlig betydelseskillnad uppstått mellan de forna ackusativ- och nominativformerna: mossa – mosse, grädda – grädde, anda – ande.
I det tredje och vanligaste fallet har en form fullkomligt segrat, vanligen nominativformen på ‐e (”bonde”, ”stubbe”), mera sällan ackusativformen på ‐a: ”(elds)låga”. Märk dock att när en form utträngt den andra, kan den förlorande formen stundom vara levande för nutida svenskar i klassisk nysvensk litteratur, såsom i: Det är stoltare våga sitt tärningskast, än tyna med slocknande låge. Det är skönare lyss till en sträng, som brast, än att aldrig spänna en båge. Verner von Heidenstam Lät den dumma i oket tråka, Och den sluga sin hjerna bråka; Vin och Flickor och Fredmans Stråka,