miniatyr|300px|Bayeuxtapeten visar invasionen i England och Slaget vid Hastings. Normandernas erövring av England inleddes 1066 genom invasionen av kungadömet England av den normandiske hertigen Vilhelms armé. Normanderna segrade inledningsvis i Slaget vid Hastings. Den påföljande framgångsrika erövringen av de brittiska öarna var en omvälvande händelse i Storbritanniens historia. Normanderna ersatte den tidigare härskande klassen med en fransktalande militär och kyrklig överklass. Detta ledde till en avgörande och bestående förändring av språk och kultur i England. Genom att England kom att styras av härskare med ursprung i Frankrike fick England starkare anknytning till kontinenten, vilket ersatte den tidigare skandinaviska kontakten. Erövringen ledde också till en betydande brittisk inblandning i makten över Frankrike. Denna maktkamp kom att fortsätta i 750 år, fram till 1815. Detta fick konsekvenser för hela de brittiska öarna, eftersom erövringen även öppnade upp för en normandisk invasion av Wales och Irland. Den innebar också en omfattande förändring av aristokratin i Skottland med ökat inflytande av normandiska och andra fransktalande familjer, samt införandet av ett feodalt system i den södra delen av Skottland. De brittiska öarna omformades av feodal fransk kultur.
Bakgrund Normandie miniatyr|300px|Karta över Normandie. Regionen Normandie i nordvästra Frankrike hade fram till 1066 fått en betydande fornnordisk bosättning från Norge och framför allt Danmark. Denna inleddes efter att den franske karolingske härskaren Karl den enfaldige (898–922) år 911 tillät en grupp fornnordiska inkräktare – under sin ledare Gånge-Rolf, eller Rollo – att bosätta sig i den norra delen av Frankrike. Detta tillstånd var en del av freden i Saint-Clair-sur-Epte, mellan Karl och Rollo. Karl hoppades på så vis förhindra ytterligare angrepp från vikingar, vilka länge hade härjat Frankerriket.
Bosättningen blev permanent och lyckosam vilket ledde till att överfallen i regionen upphörde. De tidigare vikingarna integrerades under loppet av en generation och konverterade från hedendom till kristendom. De gick också över till att tala det lokala språket, langue d'oïl, som under ett visst inflytande från vikingarnas fornvästnordiska språk, omformades till normandiska. De beblandades med den lokala befolkningen, anpassade sig till det feodala systemet, utvidgade sitt tilldelade territorium västerut och bosatte sig i områden som omfattade Bessin, halvön Cotentin, och Kanalöarna.
År 1002 gifte sig den anglosaxiska kungen Ethelred II och Emma, dotter till hertigen av Normandie. Deras son Edvard Bekännaren hade tillbringat många år i exil i Normandie under det danska styret av England och efterträdde Ethelred på den engelska tronen år 1042. Den dynastiska förbindelsen mellan England och Normandie skapade ett normandiskt intresse för engelsk politik, eftersom Edvard var beroende av stöd från Normandie. Detta innebar att normandiska hovmän, soldater och präster hittade vägen till England och kungen gav maktpositioner åt normanderna, särskilt inom kyrkväsendet. Eftersom Edvard var barnlös och i konflikt med den mäktiga jarlen av Wessex, Godwin och hans söner, är det möjligt att han kan ha uppmuntrat hertig Vilhelm av Normandie att överta den engelska tronen.
Kyrkopolitiska argument miniatyr|Stigand, den sista anglosaxiska ärkebiskopen av Canterbury, avled i fängelse i 1072. Detalj från Bayeuxtapeten. Under en längre tid före år 1066 hade den engelska kyrkan varit i konflikt med påvedömet. Påve Leo IX hade vid denna tid inlett en reformrörelse, den så kallade gregorianska reformen. Påve Leo fokuserade på att förbättra prästerskapet och förhindra simoni, det vill säga försäljning av präst- och andra kyrkliga ämbeten. År 1049 offentliggjorde påven att han ville granska den engelska kyrkan och undersöka kandidater för biskopsämbeten innan de godkändes.Stafford, Pauline (1989): Unification and Conquest: A Political and Social History of England in the Tenth and Eleventh Centuries. London: Edward Arnold. , s. 89–92 Efter det att ärkebiskop Edsige av Canterbury dött 1051, valde munkarna vid Canterbury en släkting till jarl Godwin vid namn Æthelric till ny ärkebiskop.Huscroft, Richard (2005): Ruling England 1042–1217. London: Pearson/Longman. , s. 6 Kung Edvard motsatte sig valet och utnämnde istället Robert av Jumièges. Detta var kontroversiellt, eftersom denne inte bara var normand, utan även biskop av London.
Biskop Robert drog till Rom och fick heliga stolens godkännande av utnämnandet. Robert försökte även att få tillbaka egendomar som han menade tillhörde kyrkan från jarl Godwin. År 1052 fick Godwin Robert förklarad fredlös vilket försatte honom i exil.Stafford, Pauline (1989): Unification and Conquest, s. 89–92 Kung Edvard Bekännaren utsåg därefter Stigand som ärkebiskop av Canterbury, vilket är den högsta positionen inom engelska kyrkan. Påven vägrade dock att godkänna Stigands utnämnande, eftersom Robert av Jumièges fortfarande var i livet och inte heller hade avsatts av en påve. Robert appellerade till påve Leo IX, som kallade Stigand till Rom. Stigand hade gjorde sig skyldig till att samtidigt inneha flera kyrkliga ämbeten från vilka han erhöll inkomster, genom att kvarstå som biskop av Winchester. Eftersom Stigand inte inställde sig hos påven, blev han bannlyst.Stenton, F. M. (1971): Anglo-Saxon England (3. utg.). Oxford: Oxford University Press. , s. 465–466 Påve Leo IX, och de två efterföljande påvarna Viktor II och Stefan IX, fortsatte att betrakta Robert av Jumièges som den rättmätige ärkebiskopen av Canterbury.Blair, Peter Hunter; Blair, Peter D. (2003): An Introduction to Anglo-Saxon England (3. utg.). Cambridge: Cambridge University Press. , s. 108
Stigand kom senare att anklagas för simoni i flera klosterkrönikor. Alla anklagelser dateras senare än 1066 och är därför präglade av en önskan att svartmåla den engelska kyrkan som korrupt och bakåtsträvande. Den medeltida krönikören Vilhelm från Poitiers hävdade också att Stigand år 1052 gick med på att Vilhelm av Normandie skulle efterträda kung Edvard. Detta användes som propaganda efter den normandiska erövringen, men historikern David Bates och andra historiker har hävdat att det är osannolikt att detta ska ha inträffat.Bates, David (2001): William the Conqueror. Stroud, UK: Tempus. , s. 77–78
Påve Alexander II gav sitt stöd till Vilhelm Erövrarens invasion.Loyn, H. R. (2000): The English Church, 940–1154. Upper Saddle River, NJ: Pearson Education. , s. 98 En drivande person var ärkediakon Hildebrand av Sovana, senare påve Gregor VII, som använde sin betydande makt i kardinalernas råd till att främja hertig Vilhelms sak. Att rikta anklagelser mot den engelska kyrkan var en del av det politiska spelet under tiden före 1066.Why the Pope Supported William's Invasion of England Vilhelm hade starka världsliga motiv för att invadera och påvens tillstånd gjorde det lättare att uppbåda militärt stöd.
Tronanspråk
miniatyr|Mynt präglat av Harald Godwinson, British Museum. miniatyr|Mynt präglat av Vilhelm Erobreren, British Museum. Efter kung Edvards död i början av 1066 fanns få uppenbara arvingar till den engelska tronen. Närmast tronen stod Harald Godwinson, som var jarl av Wessex och son till Godwin. Han var rikast och mäktigast inom den engelska adeln och valdes till kung av den engelska witenagemot (eller witan, anglosaxiska för "de vise männens möte"). Han kröntes av ärkebiskop Ealdred av Worcester i början av januari 1066.Anglosaxisk krönika, s. 194–195
Harald Godwinson hade dock inte ett självklart anspråk på tronen. Hans far Godwin var son till en thegn av SussexI tidig engelsk historia var en "thegn" en medlem av de adliga klasserna med rang mellan jarler och ordinära fria män, och beviljades land av kungen eller av lorderna för militär tjänst., men senare dokument har beskrivit Godwins far som en ceorl.En fri man av lägsta rang. Godwin härstammade förmodligen från lågadeln. Det kan verka som att samtiden försökte tillskriva Harald Godwinson anor tillbaka i sex led till kung Ethelred av Wessex, vilket kan betraktas som en tvivelaktig politisk konstruktion för att säkra Haralds legitimitet till tronen.
Även Haralds sätt att ta över kungadömet var omstritt. Han hade lyckats erhålla sin position dels tack vare sin far och dels genom sin egen handlingskraft som militär ledare – bland annat i kriget mot walesarna år 1063. Mot slutet av 1065 blev kung Edvard sjuk och hamnade i koma utan att ha pekat ut sin efterföljare. Enligt Vita Ædwardi RegisFull titel är Vita Ædwardi Regis qui apud Westmonasterium Requiescit ("Livet till kung Edvard som vilar vid Westminster"), ca. 1067. dog han den 5 januari 1066. Strax före sin död hade han kortvarigt fått tillbaka medvetandet och bad då att kungadömet skulle "beskyddas" av Harald. Detta påstående är tvivelaktigt, men eftersom witenagemot samlades nästföljande dag blev Harald (kanske som landets starke man) vald till efterföljare i något som kan liknas vid en statskupp.Hallam, Elizabeth M.: Domesday Book through Nine Centuries. Thames and Hudson 1986. Side 11: «...and rapid coup by Harold...» Detta skedde på bekostnad av den unge Edgar Ætheling, som hade den egentliga arvsrätten till tronen, Den nya kungens närmsta anknytning till den nya kungasläkten var att hans syster Edith av Wessex var gift med Edvard Bekännaren, ett äktenskap som inte hade frambringat några arvingar.
Emellertid kom Harald Godwinson att omedelbart utmanas av två mäktiga grannhärskare. Hertig Vilhelm Bastarden hävdade att han hade fått löfte om tronen av kung Edvard och att Harald hade svurit sin ed på detta avtal. År 1064 ska Harald Godwinson ha förlist i Ponthieu. Det har uppstått många spekulationer rörande denna underliga sjöresa. De tidigaste normandiska krönikorna (som skrevs efter erövrandet) berättar att Robert (ärkebiskop av Canterbury), skickats ut av den barnlöse kungen Edvard för att peka ut Vilhelm av Normandie som sin arvinge. De var släkt på moderns sida. Harald Godwinson skickades senare för att svära sin lydnad gentemot den normandiske hertigen.Howarth, David: 1066: The Year of the Conquest, Penguin Books, 1983, s. 69–70; Houts, Elisabeth van (red.): The Gesta Normannorum Ducum of William of Jumieges, Orderic Vitalis and Robert of Torigni, Clarendon Press: Oxford, 1995, bind 2, s. 158–161 Historikerna är oeniga om trovärdigheten i denna berättelse. Det verkar i alla fall som att Vilhelm var överbevisad om att han hade arvsrätt till den engelska tronen. Däremot är det oklart om Edvard ansåg detsamma. Efter skeppsförlisningen hamnade Harald under hertigens uppsyn. Enligt Bayeuxtapeten och andra normandiska källor hade Harald svurit en ed till Vilhelm på den helige relikan om att stödja hertigens krav på den engelska tronen. Detta utnyttjade normanderna efter Haralds död genom att förtydliga att han bara ljugit om att han svurit den påstådda eden, och således förbrutit sig mot Gud.
miniatyr|Harald Hårdråde avbildad i rött och med "norsk" stridsyxa i Vita Ædwardi Regis, en näst intill samtida berättelse. Kung Harald Hårdråde av Norge la också in sitt krav på tronen enligt ett avtal med hans föregångare, kung Magnus den gode, och den tidigare danske kungen Hardeknut, son till den tidigare danske och engelske kungen Knut den mäktige (och Emma av Normandie). Detta avtal mellan Magnus och Hardeknut ingicks år 1037 vid Göta älv, där det bestämdes att den av dessa som levde längst skulle ärva den andre. Efter Hardeknuts död år 1042 blev Magnus arvinge till kungariket Danmark, och därmed även det danska anspråket på den engelska tronen. Efter Magnus död år 1047 blev Harald Hardråde arvinge till både Magnus rike och hans anspråk på England. Efter att nyheten om Edvard Bekännarens död offentliggjordes, började både Vilhelm Bastarden och Harald Hårdråde var för sig att samla soldater och skepp för att göra sina anspråk gällande genom att invadera England.