Ô-ljudet är en vokal som finns i vissa former av svenska. Den är ett eget fonem i flera svenska dialekter, däribland göteborgska, värmländska och västgötska. Det finns ingen särskild standardiserad bokstav för ô-ljudet i skriven standardsvenska, men tecknet "ô" (ett o med cirkumflex) används ofta för att återge dialektala uttal som gôtt (gott) och bôs (boss, småskräp).

Ô-ljudet har sitt huvudsakliga ursprung i ett fornsvenskt kort /o/, vilket uttalades som ett kort "å". Ljudet har av vissa forskare beskrivits som en "tionde vokal" i svenska och i viss mån även i norska fonologiska system.

Uttal Hur ô-ljudet realiseras (uttalas) varierar mellan olika varieteter av svenska.Stig Eliasson, ”Kedjeförskjutningen av långa bakre vokaler och svenskans ’tionde’ vokal”, i Maj Reinhammar (redaktör) Studier i svensk språkhistoria 11. Förhandlingar vid Elfte sammankomsten för svenska språkets historia i Uppsala 23–24 april 2010. Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur. Sidorna 130–131 och 133 Herman Geijer, ‟Tilljämningens och apokopens utbredningsvägar” i Svenska landsmål ock svenskt folkliv, 1922 häfte 1. Sidorna 84–90. Tillgänglig på Institutet för språk och folkminnen . Vanligen är vokalen rundad, central eller främre, och ganska eller mycket öppen. Ljudfilerna nedan är två exempel på hur fonemet har realiserats; olika dialekter kan ha realiseringar, som skiljer sig från dessa exempel.

miniatyr|center|Spela denna ljudfil för att höra mellanöppen central rundad vokal, IPA [ɞ].

miniatyr|center|Vokalfonemet kan i vissa dialekter vara mer likt en öppen främre rundad vokal, IPA [ɶ].

Personer som talar standardsvenska som modersmål uppfattar vokalljuden i ovanstående ljudfiler som en variant av ett å‑ljud eller ö‑ljud. Detta betyder inte att det ô-ljudet är (var) mindre självständigt än andra vokalfonem. Vilket språkljud man hör styrs av fonemsystemet i ens modersmål.Philip Hwang och Ingvar Lundberg, Grunderna i vår tids psykologi. Stockholm 2015. Därför hör man inte ett tydligt ljud, om man inte är uppvuxen med ô-ljudet i sin dialekt.

I stadsdialekten göteborgska används ett tionde vokalfonem på ett mer varierat, mindre frekvent och språkhistoriskt mindre förutsägbart sätt än i västgötska och värmländska folkmål.Lars-Gunnar Andersson: Göteborgsgrammatik. Bokförlaget Morfem, Stockholm 2019.

Ett annat läge finns i dialekter, som uttalar standardsvenskans å‑ljud som [au]. Flera sydsvenska mål, bland annat i södra Småland, har detta au‑ljud. Eftersom artikulationsstället i vokalrymden där å finns i standarsvenska inte rynmer någon annan vokal, kan vokalfonemet uttalas som å (IPA /o/). I Södra Sandsjömålet finns dessa uttal:

hål, låv (lov) gau (gå) rau (råd)Magni Granström, ”Jo, på den tiden” i Svenska landsmål och svenskt folkliv, häfte 129. Stockholm 1915

Orden hål och lov är typiska ord för detta vokalfonem, och uttalas i många dialekter ofta hôl och lôv. Eftersom det i vissa sydsvenska mål i stället är å-ljudet som skiljer sig från standardsvenskan (gau – gå), leder dialektutjämning i sådana mål till att vokalfonemets ljudvärde bevaras, medan den lokala motsvarigheten till å-ljudet försvinner: hål och gau blir hål, gå.

Fonemsammanfall Ett fonem kan i vissa ställningar sammanfalla med ett annat fonem, men ändå behålla sin fonemstatus. I till exempel göteborgska språkliga varieteter har sammanfall med ö‑fonemet skett före ett /r/, och den korta allofonen av ô‑ljudet har uttalsmässigt sammanfallit med ö‑fonemet,Lars‑Gunnar Andersson: Göteborgsgrammatik. Stockholm 2019. Sidorna 50 och 67. medan den långa allofonen av ô‑ljudet kontrasterar med andra vokaler, vilket påvisar ljudets fonemstatus.

Terminologi En allmänt vedertagen beteckning på detta nysvenska vokalfonem saknas i språkvetenskaplig litteratur. Åtminstone tre olika slag av beteckningar har använts i litteraturen.

För det första har vokalfonemet benämnts som en ”blandning” av andra vokaler (o, å eller ö), eller en modifiering av en annan vokal (”ö‑haltigt å‑ljud” och dylikt). En förvetenskaplig benämning från tiden före fonologins och lingvistikens utveckling finns i Ericus Aurivillius Exercitatio academica…från 1693Ericus Aurivillius, Exercitatio academica, continens cogitationes, de lingvæ Svionicæ, qualis hodie maxime in usu est, recta scriptura & pronunciatione. Uppsala 1693. Citerad i Axel Åkerblom, ”Till öfvergången fsv. ŏ > y. nsv. å.”, sidorna 246–255 i Arkiv för nordisk filologi, femtonde bandet, ny följd: elfte bandet. Lund 1899. Sidorna 247–248. Tillgänglig på Modern användning av benämningar baserade på ”blandning” och ”haltigt” finns i bland annat Elias Wesséns standardverk Svensk språkhistoria,Elias Wessén, Svensk språkhistoria I: Ljudlära och ordböjningslära. Fjärde upplagan. Stockholm 1955. Sidan 124. och i dialektologi. Gunlög Josefsson kallar ljudet ”mellanvokalen” å/ö (med citationstecken av Gunlög Josefsson).Gunlög Josefsson och Carl‑Eric Lundblad, Småländska: Orden och grammatiken. Stockholm 2021.

För det andra har språkvetare använt namn som utgår från ett skrivtecken för fonemet. Benämningen ”ô‑ljudet” finns i många vetenskapliga verk,Adam Horn af Åminne: Från person till person: Avvecklingen av nordisk personkongruens ur ett diakront typologiskt perspektiv. Doktorsavhandling 2022, Uppsala universitet, Humanistisk-samhällsvetenskapliga vetenskapsområdet, Språkvetenskapliga fakulteten, Institutionen för nordiska språk. Sidan 25.Fredrik Lindström, ”Så blev det gôrgôtt på Västkusten”, Språktidningen oktober 2015 . Fredrik Lindström stödjer sig på Institutet för språk och folkminnen – Månadens dialektord: Tjôta Mats Hilmersson, skriva - skrev - skrevet: En studie i göteborgsk verbböjning. Specialarbete, Institutionen för svenska språket vid Göteborgs universitet, 2015. på liknande sätt som de etablerade beteckningarna ”tj‑ljudet” och ”sj‑ljudet”. Med en IPA‑symbol benämns ljudet ”(vokalen) /ɞ/”,Stig Eliasson, ”Kedjeförskjutningen av långa bakre vokaler och svenskans ’tionde’ vokal”, i Maj Reinhammar (redaktör) Studier i svensk språkhistoria 11. Förhandlingar vid Elfte sammankomsten för svenska språkets historia i Uppsala 23–24 april 2010. Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur. Sidan 131.Johan Schalin, ”Kvaför säär man [flɷ̆ta] för flotte å [brɷ̆tas] för brottas [ɷ̆pa] östnyylenskå? Uppkomsten av kort [ɷ] i centrala östnyländska mål”, i Maria Bylin, Cecilia Falk och Tomas Riad (redaktörer) Studier i svensk språkhistoria 12. Variation och förändring. Acta Universitatis Stockholmiensis, ny serie nummer 60. Institutionen för svenska och flerspråkighet vid Stockholms universitet 2014. Sidan 212., tecknet för en mellanöppen och central vokal – en möjlig realisering av fonemet. Dessa benämningar med ô och ɞ är i dag de vanligaste i vetenskapliga verk. En symbol från landsmålsalfabetet, som brukar ersättas med siffran 8, har använts i beteckningen /8/‑fonemet och liknande.Gertrud Pettersson, Svenska språket under sjuhundra år: en historia om svenskan och dess utforskande. Andra upplagan. Lund 2005. Sidorna 147–153.Ulf Teleman, Svensk ortografihistoria: Från 1200‑tal till 1700 tal. Lund 2019.

För det tredje har uttrycket ”tionde vokalen” använts.Einar Haugen, ”The rise and fall of the tenth vowel” i Even Hovdhaugen (redaktör)The Nordic Languages and Modern Linguistics. Proceedings of the Fourth International Conference of Nordic and General Linguistics in Oslo 1980, sidorna 273–285. Oslo 1980. Sidorna 273–274.Stig Eliasson, ”Kedjeförskjutningen av långa bakre vokaler och svenskans ’tionde’ vokal”, i Maj Reinhammar (redaktör) Studier i svensk språkhistoria 11. Förhandlingar vid Elfte sammankomsten för svenska språkets historia i Uppsala 23–24 april 2010. Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur. Sidorna 127 och 130 Johan Schalin, ”Kvaför säär man [flɷ̆ta] för flotte å [brɷ̆tas] för brottas [ɷ̆pa] östnyylenskå? Uppkomsten av kort [ɷ] i centrala östnyländska mål”, i Maria Bylin, Cecilia Falk och Tomas Riad (redaktörer) Studier i svensk språkhistoria 12. Variation och förändring. Acta Universitatis Stockholmiensis, ny serie nummer 60. Institutionen för svenska och flerspråkighet vid Stockholms universitet 2014. Sidorna 211 och 213.För en enskild språklig varietet har uttrycket ”Göteborgskans tionde vokal” använts. Lars‑Gunnar Andersson: Göteborgsgrammatik. Stockholm 2019. Sidan 51. Benämningarna baserade på ”tionde” är dock benämningar av ad hoc‑karaktär, för att introducera fenomenet att ett ytterligare vokalfenomen finns eller funnits; ”tionde vokalen” har ofta satts i rubriker eller inom citattecken, för att visa dess karaktär av ett tillfällighetsord.

Transkription

Sen ô-ljudet uppkom i svenskan kring 1400 har det aldrig haft någon egen bokstav i alfabetet utan har främst återgetts som ett "o".Pettersson (2005), sida 132-133

Beteckningen "ô" har använts sedan 1772. Tecknet ⟨ô⟩ med cirkumflex är från den franska versionen av alfabetet, men den franska bokstaven var så vanlig i svenskt tryck (till exempel ordet entrecôteSvensk ordbok utgiven av Svenska Akademien. Stockholm 2009.) så att ⟨ô⟩ vanligen funnits tillgängligt som tryckerityp när man velat ha en beteckning för en ytterligare vokal i tidningar och böcker. Symbolen har upptagits även i vetenskapliga verk, som betecknar fonemet som ”ô‑ljudet”.Mats Hilmersson, skriva - skrev - skrevet: En studie i göteborgsk verbböjning. Göteborgs universitet, Institutionen för svenska språket, 2015.

Landsmålsalfabetet har använts i de flesta svenska folkmålsuppteckningar, men används sällan i ny lingvistisk litteratur.Adam Horn af Åminne, Från person till person: Avvecklingen av nordisk personkongruens ur ett diakront typologiskt perspektiv. Doktorsavhandling 2022, Uppsala universitet, Humanistisk-samhällsvetenskapliga vetenskapsområdet, Språkvetenskapliga fakulteten, Institutionen för nordiska språk. Sidan 128. I uppteckningar kan man se ô‑ljudet transkriberad med någon av dessa symboler:miniatyr|center|Symboler för vokalen som ofta använts i uppteckningar med landsmålsalfabetet.

Vokalfonemet kan transkriberas med symbolen ɞ (mellanöppen central rundad vokal) från Internationella fonetiska alfabetet.Stig Eliasson, ”Kedjeförskjutningen av långa bakre vokaler och svenskans ’tionde’ vokal”, i Maj Reinhammar (redaktör) Studier i svensk språkhistoria 11. Förhandlingar vid Elfte sammankomsten för svenska språkets historia i Uppsala 23–24 april 2010. Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur.Sidorna 130–131. I språkhistoriska verk används /ɞ/ omväxlande med [ɞ] beroende på huruvida fonemstatus eller artikulation beskrivs.Stig Eliasson, ”Kedjeförskjutningen av långa bakre vokaler och svenskans ’tionde’ vokal”, i Maj Reinhammar (redaktör) Studier i svensk språkhistoria 11. Förhandlingar vid Elfte sammankomsten för svenska språkets historia i Uppsala 23–24 april 2010. Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur.Johan Schalin, ”Kvaför säär man [flɷ̆ta] för flotte å [brɷ̆tas] för brottas [ɷ̆pa] östnyylenskå? Uppkomsten av kort [ɷ] i centrala östnyländska mål]” , i Maria Bylin, Cecilia Falk och Tomas Riad (redaktörer) Studier i svensk språkhistoria 12. Variation och förändring. Acta Universitatis Stockholmiensis, ny serie nummer 60. Institutionen för svenska och flerspråkighet vid Stockholms universitet 2014. Sidorna 211 och 213. Även det mer specifika /ɞ̞/ har använts, med tilläggstecken för sänkning.Adam Horn af Åminne: Från person till person: Avvecklingen av nordisk personkongruens ur ett diakront typologiskt perspektiv. Doktorsavhandling 2022, Uppsala universitet, Humanistisk-samhällsvetenskapliga vetenskapsområdet, Språkvetenskapliga fakulteten, Institutionen för nordiska språk. Sidan 32. Historik