miniatyr|Sagaholmshögen under utgrävning (profil B-B1, den östra delen). Från sydost (Foto Anders Wihlborg 1971) |260x260px miniatyr|Sagaholmshögens utbredning och fyra stensättningar från järnåldern. Från söder (Foto Anders Wihlborg 1971)|293x293px Sagaholmshögen är en gravhög från bronsåldern som var belägen i Ljungarums socken, idag inom tätorten Jönköping.
Historik Sagaholmshögen undersöktes 1971 och visade sig innehålla ett av norra Europas viktigaste slutna fynd av hällristningar. Gravhögen var till stora delar bortgrävd redan före undersökningen, bland annat på grund av att den använts som grustäkt. Vid den arkeologiska undersökningen återstod inget av själva gravgömman. Högen, som ursprungligen varit ungefär 23 meter i diameter och uppbyggd av sandiga grästorvor, visade sig ha tre kantkedjor, den inre och yttre i form av klumpstenar och den mittersta bestående av fint tillhuggna sandstenshällar. Hällarna lutade svagt utåt med en noggrann passning till varandra. Sandstenshällarna och den yttre kantkedjan var täckta med ett ca 3 meter brett stenbräm. miniatyr|350x350px|vänster|Jönköpingsposten 18 december 1971 miniatyr|Tre av Sagaholmshögens ristade stenhällar. (Foto: G Sandstedt, Jönköpings läns museum) |349x349px|centrerad
När man upptäckte att flera av sandstenshällarna på utsidan var försedda med hällristningar var sensationen ett faktum. Av de 45 återstående hällarna i kantkedjan var 15 ristade med skepp, hästar, hjortdjur och människofigurer. Hur många ristade hällar som ursprungligen funnits i kantkedjan är okänt, men i en intilliggande jordkällare påträffades efter undersökningen ytterligare tre sandstenshällar med figurristningar. Kantkedjan, som mätte ungefär 17 meter i diameter, kan ursprungligen ha bestått av drygt 100 sandstenshällar.
De ristade sandstenshällarna kan ha ingått i en gravritual, där begrepp som återfödelse, inte minst genom solens ständiga pånyttfödelse, och skapelsemyter är centrala.
Sagaholmshögen är en av ett dussintal stora gravhögar som man känner till, från södra Vätterbygden. De visar att det här har funnits en rik bronsåldersbygd med kopplingar bland annat till Sydskandinavien. Mellan 1932 och 1940 undersöktes fem gravhögar inför anläggandet av Jönköpings dåvarande flygplats. Högarna var samtliga mer eller mindre plundrade, men kunde ändå dateras till bronsåldern genom tillvaratagna fynd. Idag finns det tre högar kvar som minner om de människor som befolkade trakten för mer än tretusen år sedan – Lustigkulle på Liljeholmen, Domarhögen på Gräshagen och Dödskallehöjden på Råslätt.
Sagaholmshögen låg ungefär vid adressen Herkulesvägen 52 i Jönköping.
Den arkeologiska undersökningen av Sagaholmshögen hösten 1971 (Wihlborg 1972–2004)
Bakgrund Anledningen till att Sagaholmshögen arkeologiskt undersöktes var att Jönköpings kommun planerade att exploatera det aktuella området för industriell verksamhet. Högen och det omgivande kulturlandskapet skulle därför helt omgestaltas. Det innebar att högen måste undersökas och tas bort. Av den ursprungliga högen återstod cirka en tredjedel. Kommunens ansökan om tillstånd enligt Kulturminneslagen beviljades av Riksantikvarieämbetet (numera Länsstyrelsen och Kulturmiljölagen), trots att högen var ett av de få kvarvarande exemplen på de talrika bronsåldersgravar av sydskandinavisk modell, som tidigare funnits i Jönköpingstrakten. Om högen varit någorlunda intakt hade tillstånd sannolikt inte medgivits. Tidigare undersökningarJönköpings länsmuseum av traktens bronsålderhögar var knapphändigt dokumenterade. En arkeologisk undersökning ansågs mot den bakgrunden ha ett stort vetenskapligt värde.
Landskapet Grävningsplatsen var belägen i utkanten av ett skogsområde ca en halv mil söder om Jönköping. I sydöst gränsade platsen till en åker. Området var helt övervuxet av bl.a. tall, gran och björk. Högen, som var upptagen som fornlämning nr 20 (numera Raa, Jönköping 20:1 Jönköping 20:1]) i Riksantikvarieämbetets fornminnesregister, låg på en naturlig förhöjning (ca 115 meter över havet), dock inte på områdets högsta punkt, en placering som ofta eftersträvades av högbyggarna under bronsåldern.
Jönköpings läns museum Den arkeologiska undersökningen av Sagaholmshögen var planerad att genomföras av Jens Beckmose från Jönköpings läns museum. Eftersom han var tvungen att slutföra sin arkeologiska examen i Köpenhamn lånades personal (Anders Wihlborg) till undersökningen från Riksantikvarieämbetet UV Syd i Lund. SkadadeRaa, bronsåldershögar bronsåldershögar hade tidigareRaa, tidigare undersökningar undersökts i Skåne och ytterligare ett antalRaa högar kom att undersökas av denna institution under 1970-talets första hälft. Fornlämningstypen är mycket vanligt förekommande i det skånska slättlandskapet och en karaktärsfornlämning i flera skånska riksintressen för Kulturmiljövården.
Undersökningen miniatyr|124x124px|Sagaholmshögen under röjning av buskar och träd. Från söder (Foto Anders Wihlborg 1971) Undersökningen inleddes med att den övervuxna högen och området runtomkring röjdes från buskar och träd. Det framgick då att endast en mindre del av den ursprungliga högen (ca 22-23 meter i diameter och ca 3-4 meter hög) återstod. Av Jönköpings länsmuseums arkiv framgick det att den bland annat skadats genom grustäkt. Ytterligare ett antal högar hade funnits i närområdet men tidigare grävts bort. Att det överhuvudtaget blev något kvar av Sagaholmshögen beror sannolikt på den ägogräns som gick tvärs över högen. Den bevarade delen låg i gården Sagaholms trädgård. Av Jönköpings-Posten framgår att Riksantikvarieämbetet vid 1920-talets slut förordade en undersökning eller restaurering av den skadade högen. Av ekonomiska orsaker valdes det senare alternativet.
Längdprofil A-A1 miniatyr|124x124px|Längdprofilen A-A1. Från söder (Foto Anders Wihlborg 1971) För att klargöra vad som återstod av gravhögen grävdes ett längdsnitt och framrensades en profil genom högen. Den visade att den västra delen av högen var helt bortgrävd. Det framgick också var den ursprungliga marknivån var belägen och att högen var uppbyggd av torvor, sand och sten. Även ett yttäckande flerskiktat bräm av knytnävsstora stenar beläget i högens ytterområde kunde konstateras.
Tvärprofil B-B1 miniatyr|124x124px|Den västra delen av Tvärprofilen B-B1. Från söder (Foto Anders Wihlborg 1971) miniatyr|124x124px|Högens södra del under utgrävning. Från söder (Foto Anders Wihlborg 1971) För att planera det fortsatta upplägget av undersökningen var det betydelsefullt att klargöra skadan i fornlämningens centrum. Därför rensades en profil B-B1 fram. Det innebar att högfyllningen på den södra delen av högen först grävdes bort, ner till den ursprungliga marknivån. Därvid frilades högens kantkedjor av sandsten och av klumpstenar. Även några tidigare okända stensättningar från järnåldern påträffades belägna söder om högen. Av Profil B-B1 framgick var gränsen mellan ursprunglig hög och den vid restaureringen påförda jorden gick. Den visade också att det västra partiet låg en dryg halvmeter under den forntida markytan, på vilken högen byggts. Slutsatsen blev att ytan väster om anläggningen utgjordes av stenar i sekundära lägen och recenta nedgrävningar.
Friläggandet av den forntida markytan Efter att profil B-B1 dokumenterats grävdes den norra, resterande högfyllningen och brämet bort ner till den ursprungliga markytan därvid frilades högens samtliga kantkedjor och de söder om högen belägna stensättningarna från järnåldern.
Undersökningen av Sagaholmshögen plandokumenterades efter friläggningen genom tornfotografering. Det var en metod för lodfotografering, som hade utarbetats av arkeologer på Gotland under slutet av 1940-talet. Tornet var då 8-10 meter högt och tillverkat av tvåtums hyvlad rundstav. En av fördelarna med metoden var att varje framrensat skikt snabbt kunde fotograferas (arbetsbilder). Riksantikvarieämbetets undersökningsverksamhet tog på 1960-talet fram ett 16 meter högt torn av lättmetall som framförallt användes vid dokumentation av rösegravfält i Mellansverige. Fem gånger fem meter stora rutor avfotograferades och kopiorna sammanställdes till kartor i önskad skala (1:50 eller 1:100).
Resultat Sagaholmshögen, som haft en ursprunglig diameter på ca 22-23 meter och en höjd på ca 3-4 meter, var så skadad att ingenting av den primära begravningen fanns kvar. Inte heller påträffades några sekundära gravar från bronsåldern. Högen avslöjade emellertid byggnadstekniska detaljer: miniatyr|124x124px|Sagaholmhögens kantkedjor. Fototornet syns till höger i bilden. Från söder (Foto Anders Wihlborg 1971) miniatyr|124x124px|Den mellersta, nedgrävda och snedställda kantkedjan av sandstenshällar. Från nordost (Foto Anders Wihlborg 1971) Den inre kantkedjan bestod av fem återstående glest lagda klumpstenar. Fyra av dem låg direkt på den forntida markytan, men den femte (norra) var rest.
Den mellersta kantkedjan var uppbyggd av kantställda utåtlutande sandstenshällar, som med stor precision fogats intill varandra sida vid sida. De för ändamålet tillhuggna stenarna var nergrävda i marken och där fixerade med mindre stenar. 45 hällar återstod på ca 1/3 av dessa fanns inristade hällristningar.
Den yttre kantkedjan bestod av större klumpstenar lagda i längdriktningen. 68 stenar återstod.
Det flerskiktade brämet, som var uppbyggt av mindre klumpstenar och enstaka sandstenshällar täckte den mellersta och bitvis även den yttre kantkedjan. Det kilformade brämet hade en största höjd av ca 1 meter och var ca 3 meter brett.
Högfyllningen utgjordes i högens centrum av grästorvor från sandig jord. I övriga delar hade sannolikt lös sand använts eftersom ingen torvstruktur kunde iakttas.
Datering Några träkolsbitar som låg centralt under högfyllningen tillvaratogs vid undersökningen. De åldersbestämdes vid en C14-datering till 3265 +- 130 B.P. (Before Present), vilket placerar Sagaholmshögen i den äldre bronsåldern (1475-1215 f.Kr). Senare tids forskning i Danmark har visat att storhögar från bronsåldern huvudsakligen uppfördes under ett par hundra år under den äldre bronsåldern, vilket stämmer väl in med dateringen av Sagaholmshögen.
Sammanfattande synpunkter på den arkeologiska undersökningen
Storhögar från bronsåldern Sagaholmshögen tillhör en fornlämningstyp, som har sin största utbredning i södra Skandinavien d.v.s. Danmark, Skåne och Halland. Storhögar från bronsåldern förekommer även i andra delar av Sverige, men i begränsad omfattning. Mest kända är dock de danska gravarna med sina tidvis välbevarade ekstamskistor, där de begravda placerats i olika klädedräkter och ibland med rikliga gravgåvor av brons och andra material. Merparten av dessa kistor påträffades under 1800-talet i samband med jordbruksarbeten och flertalet är endast skissartat dokumenterade.Boye, 1896Glob, 1970 Det gäller även de undersökningar av högar som genomförts i Sverige. Även dessa utfördes under 1800-talet och tidigt 1900-tal. Det finns därför inte mycket att jämföra med när det gäller anläggandet av Sagaholmshögen och dess uppbyggnad. Ett undantag är dock Rolf Petrés artikel om en undersökt gravhög i Nymölla i norra Skåne.Petré, 1961Petré, 1962Widholm, 1973