Jonas Jonsson, född 23 september 1875 i Höjen, Rengsjö socken i Hälsingland, död 1 juli 1947 i Bromma, var en svensk träingenjör och industriledare.
Biografi Jonas Jonsson var son till bonden Jon Jonsson och Martha Andersdotter. Han studerade 1896–1898 vid Chalmers tekniska läroanstalt i Göteborg och därefter vid Bergsskolan i Filipstad 1898–1899. Jonsson arbetade därefter som teknisk ritare vid Bofors kanonverkstäder, som konstruktör vid Henrik Tholander konstruktionsbyrå i Stockholm och vid Metallurgiska aktiebolaget i Stockholm samt som ingenjör vid Ala & Ljusne kolugnar i Ljusne i Hälsingland 1899–1905. 1905–1909 var han disponent och ingenjör vid Fagerviks sågverk och kolugnar i Medelpad i Västernorrlands län.
Jonas Jonsson gifte sig 9 maj 1903 i Karlskoga med Elin Oterdahl, född 28 augusti 1877 i Karlskoga, död 27 maj 1933 i Stockholm i Engelbrekts församling. Hon var dotter till bergsmannen Otto Oterdahl och Lovisa Olsdotter.
Åren 1909–1929 var han disponent och teknisk chef vid AB Träkol i Vansbro i Vansbro kommun i Dalarna. De monteringsfärdiga Vansbrohusen, de så kallade IBO-husen, började tillverkas på 1920-talet. Redan 1919 sattes det allra första huset upp som prototyp inom fabriksområdet. I början av 1960-talet lades AB Träkol ner.
Under sina sista år i början på 1940-talet bosatte sig Jonas Jonsson i Bromma, där så många Vansbrohus fortfarande finns kvar i Smedslätten, Ålsten och Olovslund.
År 1918 var Jonsson en av grundarna av AB Svenskt Konstsilke i Borås, som bildades som ett dotterbolag till Borås Wäfveri AB. Med ett 20-tal anställda startade Axel Bergengren junior (1876–1946), son till Axel Bergengren, som 1870 hade startat Borås Wäfveri AB, konstsilkesproduktion i de gamla fabrikslokalerna i Simonsland. Bergengren fick förstärkning från spinneriet i Vansbro, som tidigare sysslat med försöksverksamhet inom konstsilketillverkning. Som namnet antyder är konstsilke ett konstgjort textilmaterial, skapat i avsikt att ersätta natursilket. Numera är den vanligaste typen av konstsilke viskos och den uppfanns redan 1892. År 1912 uppfanns acetatsilket eller celanessilket, som fick stor betydelse under början av 1900-talet. Som experimentverkstad fick de före detta färgerilokalerna fungera. Processorlokalen, där cellulosaarken knådades sönder i lut, låg i huset närmast Skaraborgsvägen. Spinneriet med egenbyggda maskiner i trä och blyplåt fanns i bottenvåningen. Huset inrymde också tvinneri, blekeri och en sorterings- och spoleriavdelning. AB Svenskt Konstsilke (SKS) grundades som ett viskosspinneri och har under årtionden utvecklats till en omvandlare för högpresterande garner.
Karriär Efter att han hade avslutat sina studier vid den lägre kursen vid Chalmers tekniska institut i Göteborg 1896-1898 och vid Bergsskolan i Filipstad 1898-1899 hade han under åren 1899–1905 flera anställningar som teknisk ritare och konstruktör. Han var bland annat ritare vid Bofors kanonverkstäder, konstruktör vid Henrik Tholanders konstruktionsbyrå i Stockholm och vid Metallurgiska AB i Stockholm samt ingenjör vid Ala & Ljusne kolugnar i Ljusne i Hälsingland 1899-1905. Därefter var han åren 1905-1909 disponent och ingenjör vid Fagerviks sågverk och kolugnar i Timrå i Medelpad i Västernorrlands län. Åren 1909-1929 var han disponent och teknisk chef vid AB Träkol i Vansbro i Kopparbergs län. 1918 hade han blivit en av stiftarna av AB Svenskt Konstsilke i Borås.Riksarkivet, Svenskt biografiskt lexikon, Jonas Jonsson.
Han reste 1921 med stipendium från Kommerskollegium till USA, där han studerade tillverkningen av prefabricerade hus och började efter sin återkomst till Sverige att tillverka sådana hus här, de så kallade "Vansbrohusen", som tillverkades efter IBO-systemet, som var AB Industribostäders Patenterade System.
Åren 1930–1940 var Jonsson ledare för cellulltillverkningen vid AB Nordisk Silkecellulosa i Norrköping. Från 1940 var han anställd som kolugnsexpert vid Statens bränslekommission. AB Nordisk Silkecellulosa antog senare namnet Celloplast. Cellplast är en typ av plast och kallas ibland skumplast.
Kolugnsanläggning vid Fagervik i Timrå År 1905 fick Jonsson uppdraget att bygga en stor kolugnsanläggning vid Fagerviksverken, som var ett ångsågverk med namnet Fagerviks bolag och var beläget i Timrå i Medelpad i Västernorrlands län. Fagervik i norra delen av Timrå ligger öster om Sörberge och är en bruksort som växte fram i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. För träkolning använde man en speciellt byggd retort, som var traditionellt en mycket enkel destilleringsapparat för kolugnar. Principen var densamma som för kolning i kolmila, men istället för stybb hade man murade väggar av rödtegel. I Fagervik stod en ny sulfitfabrik klar år 1912 för att börja producera för Wifsta Varfs AB, den fabriken lades ned 1975.
Disponent för AB Träkols Fabriker i Vansbro År 1909 blev Jonas Jonsson disponent för AB Träkol i Vansbro i Dalarna. Vid AB Träkol verkade han som kolugnskonstruktör, teknisk chef, disponent och ledare för sågverk, snickerifabrik och kraftverk fram till 1929.
Tillverkning av träfiberskivor Jonas Jonsson var entreprenör och expert på kolugnar. Den viktigaste produkten för AB Träkol var naturligtvis träkol och för att utnyttja det fina virket till mer än träkol sökte han ständigt nya idéer. Han experimenterade redan som ung pojke med sågspånen som brukade ligga i stora högar utanför sågverken. Jonsson var en stor praktisk naturbegåvning och han undersökte möjligheterna att kunna dra nytta av detta avfall. Vid sin studieresa till USA studerade han tillverkning av träfiberplattor som använder träfiber och spån.
År 1928 experimenterade Jonsson fram en träfiberplatta eller wallboard, och han fick patent på den under namnen Jonit och Fibrex. Detta var en epokgörande uppfinning, som han fick patentet på den 1932. Under andra världskriget skulle hans uppfinning, konstsilket, få stor betydelse.Birgitta Conradson, Nybyggare i Bromma, Stadsdelarna Nockeby och Olovslund, Kommittén för stockholmsforskning/Stockholmia förlag 2006, sidorna 73-83.
Jonit och Fibrex började tillverkas fabriksmässigt vid släktgården Höjen i Rengsjö, öster om Bollnäs i Hälsingland. Plattorna framställdes genom en defibreringsmetod. Genom metoden maldes avfallsflisen med specialkonstruerade kvarnstenar av järn till skillnad mot en tidigare utexperimenterad metod av den amerikanske ingenjören William Henry Mason, som gjorde sig känd som uppfinnaren av masonit. Åren 1924–1925 uppfann den amerikanske ingenjören William Henry Mason delvis genom en händelse, en metod att tillverka träfiberplattor genom att frigöra träets lignin och använda det som bindemedel vid hoppressning med ånga till tunna fiberplattor. Sommaren 1927 praktiserade den unge svenske ingenjören Arne Asplund hos Mason i Laurel i Mississippi och fick sedan vid sin hemresa till Sverige i uppdrag av Mason att intressera investerare i Sverige för att uppföra en masonitfabrik. Arne Asplund kom i kontakt med grosshandlaren Carl Wikström, huvudägare i Nordmalings Ångsågs AB i Rundvik i Nordmalings kommun, vilket vid denna tidpunkt hade ekonomiska problem. Detta ledde till att Wikström hösten 1927 reste till Mississippi och kunde sluta det första licensavtalet om tillverkningsrätt för den så kallade masonmetoden, enligt Masons patent och med varumärket Masonite. En masonitfabrik uppfördes på sågverkets fabriksområde i Rundvik, vilken var Sveriges första träfiberskivefabrik och den första masonitfabriken utanför USA. Masonitfabriken använde avfall från sågverk och skog som baskomponenter. Arne Asplund var en av de ansvariga för byggnationen av fabriken, som startade sin produktion 1929.
Vid Masons metod sprängdes spån och träflis under ångtryck. En av Masons tidigare medarbetare, Arne Asplund (1903-1993), har utvecklat den i Sverige nu vanligaste defibreringstekniken. Defibreringstekniken används då man separerar naturfiber ur växter, speciellt ur ved. Separeringen sker på mekanisk väg, med eller utan kemisk förbehandling. William H. Masons metod kallas också för Asplundmetoden och hans uppfinning gav upphov till företaget Defibrator AB i Stockholm. Först användes defibrörerna för tillverkning av fibermassa för fiberskivor av samma slag som erhölls genom den så kallade masonitprocessen. Det var under 1930-talet som Arne Asplund uppfann och utvecklade maskinen för mekanisk defibrering av ved mellan roterande skivor (diskar).
Uppdrag av Domänverket Jonas Jonsson fick i uppdrag av Domänverket och ett flertal skogsvårdsstyrelser i Sverige att nybygga eller förbättra många fröklängningsanstalter efter sina egna metoder. Inom skogsbruket används termen fröklängning då barrträdens frigörs från frö. De insamlade mogna kottarna av barrträd torkas så att de öppnar sig och man kan då ta fröet då det faller ut. Han fick också i uppdrag att uppföra liknande anläggningar i Danmark, Norge och Amerika. Inom modern skogsvård är fröklängning av stor betydelse.Fröklängning är en process för att frigöra frö från kottar ifrån barrträd. För fröklängningsprocessen torkar man mogna kottar så att de öppnar sig och fröet faller ut. Det innebär att man med hjälp av ånga och varm luft får frön i barrträdens kottar att lossna relativt fort och samtidigt. Redan i slutet av 1800-talet samlade man in grankottar och tallkottar och med hjälp av ånga och varmluft fick man fröna att lossna. Tallkottarna insamlades under vårvintern och grankottarna under höst- och vintermånaderna. Fröerna såldes sedan till skogsbolagen, såsom till Domänverket.
Idén med monteringsfärdiga trähus Idén med monteringsfärdiga trähus blev aktuell under efterkrigsårens bostadsbrist. På initiativ av Sveriges Industriförbund började AB Träkol började fabriksmässigt att tillverka hus år 1920. Sveriges Industriförbund var en branschorganisation som bildades 1910 och var en sammanslutning av olika branschföreningar inom industrin. Dessa ägnade sig åt frågor rörande exempelvis handel, forskning, utbildning, standardisering, miljö, skatter och statistik, men de var inte förhandlingsparter i anställningsfrågor. Denna fabriksmässiga tillverkning var den första av detta slag i Sverige. En stor lokal vid Träkols område hade år 1919 blivit ledig. Styrelsen för AB Träkol ville använda lokalerna för tillverkningen av tjärtunnor, men Jonas Jonsson hade andra planer. Av det fina virket ville han tillverka hus. Styrelsen i AB Träkol övertygades av Jonssons entusiasm, men de var dock aldrig riktigt förtjusta. Behovet av träkol till industrin hade börjat minska, och konkurrensen från elektriciteten hade blivit kännbar.
Studieresa till USA Från Kommerskollegiet fick Jonas Jonsson ett stipendium för en studieresa till den amerikanska ostkusten 1921. Där skulle han studera bostäder byggda i fabrik och han besökte då husfabriker i fabriksstäderna Detroit och Battle Creek och i New Yorks förstäder. Han studerade egnahemsbebyggelsen i Chicago och Philadelphia. Omedelbart efter återkomsten från USA satte Jonas Jonsson igång med fabrikation av monteringsfärdiga hus, de riksbekanta Vansbrohusen, som sedan fick många efterföljare i Sverige. Jonsson var full av intryck när han kom hem från USA och han hade nya idéer för den snart riksbekanta Vansbrostugan. Jonas Jonsson hann tyvärr aldrig lämna in någon reseberättelse, men tillverkning och efterfrågan kom igång. Först tjugo år senare blev det vanligt att svenska ingenjörer gjorde studieresor till samma husfabriker.Riksarkivet.
Tillverkningen av monteringsfärdiga trähus