Olle Elgenmark, född 22 februari 1936 i Maria Magdalena församling på Södermalm i Stockholm, död 24 december 2016 i Norrköping, var en svensk organist och tonsättare.
Uppväxt och utbildning Elgenmark var son till överläkaren med. dr Olof Alfred Elgenmark (1908–1972) och fil. mag. Elsa Judith Hellsing (1908–1937). Då modern dog när Elgenmark var endast ett år, lämnade den medicinstuderande fadern sonen att växa upp hos morföräldrarna på Lidingö. Morfadern var ingenjör på Bolinders och i hemmet var musiken ständigt närvarande. 1958 gifte sig Elgenmark med Agneta Ström. Olle Elgenmark blev far till tre barn.
När Elgenmark var liten tvingades han till pianolektioner. Under konfirmationstiden väcktes dock intresset för orgelmusik och det resulterade i orgellektioner. Som elev på Östra Real fick han spela på den stora skolorgeln 15 minuter i veckan. I en tidningsintervju vittnar Elgenmark om följande händelse: När han tog orgellektioner för musikdirektören och organisten i Engelbrekts församling Henry Lindroth lär denne ha frågat: Nå, vad ska herr Elgenmark bli då? – Jag ska bli ingenjör, svarade grabben. – Det ska ni inte alls, ni ska bli organist och inget annat, dundrade direktören". Efter utbildningen på Musikaliska Akademien i Stockholm (nuvarande Kungliga Musikhögskolan) där han studerade orgelspel för Alf Linder och harmonilära för Henry Lindroth tog Elgenmark organistexamen 1959, högre kantorsexamen 1965 och högre musiklärarexamen 1966 vilket renderade honom titeln musikdirektör.
Stockholmstiden Elgenmark var 1959–1964 församlingsmusiker i Solna samt 1965–1968 organist i Engelbrekts (Hjorthagens) församling där han uppförde egna tonsättningar för orgel, kör, solister och orkester. Dessutom tjänstgjorde han och konserterade i andra kyrkor; en tidig konsert innan han var 20 år fyllda höll Elgenmark i Sankt Johannes kyrka med verk av Frescobaldi, Scheidt, Buxtehude och Bach. Elgenmark besökte ofta kyrkorna i Stockholm för att studera de stora organisterna som var verksamma på 50-talet, som t. ex. Otto Olsson, Oskar Lindberg och Waldemar Åhlén. Som ung student fick han tillträde till orgelläktaren för att se när professor Otto Olsson, giganten på Odenplan, spelade på sin orgel i Gustaf Vasa kyrka. Otto Olssons spelsätt gjorde stort intryck på den unge Elgenmark. 1963 fick han vikariera för Otto Olssons efterträdare och kom i kontakt med den store orgelgigantens noter, "fullskrivna med professorns kraftiga stil". Elgenmark hade själv en erkänt vacker notkalligrafi, framställd med reservoarpenna.
Kompositioner och inspiration Elgenmarks kompositioner består av hundratals större och mindre verk, det vill säga ett antal koralbundna orgelverk, solo- och körsånger, kantater, arrangemang med mera. Under sin tid som organist i Stockholmstrakten såväl som i Norrköping verkade han under knappt två decennier även som körledare. Då skrev han bruksmusik anpassad till sina körer i många tonsättningar till kyrkoårets helgdagar. Och "med sina sex ytterst välskrivna och omfångsrika orgelsymfonier framstår Olle Elgenmark som vår främste orgelsymfoniker" enligt Ralph Gustafsson, professor i orgel vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm. "Som kompositör intar Olle Elgenmark en särskild ställning i den svenska tonsättarkåren. Hans tonspråk är en vidareutveckling av Otto Olssons romantiska orgelklangidiom", skrev kollegan Henric de Koster i Norrköpings Tidningar 1996. Professorn i orgelspel vid Det Kongelige Danske Musikkonservatorium och ledamoten i Kungliga Musikaliska Akademien Hans Fagius beskriver också att Elgenmarks "musikaliska stil helt och fullt bygger "på den senromantiska, orkestralt inspirerade traditionen med förebilder som Otto Olsson, César Franck, Louis Vierne, Max Reger och – inte minst – Sigfrid Karg-Elert, men också till exempel Sergei Rachmanninov eller Edward Elgar."
Orgelsymfonier Den första av Elgenmarks orgelsymfonier, A Carillon Symphony, går i Ess-dur och beställdes av Otto Olssons efterträdare och Stadshusorgelns organist Åke Levén (Ralph Davier) för en planerad invigning av den om- och tillbyggda orgeln i Blå hallen i Stockholms stadshus. Symfonien skrevs 1972–1973, och uruppförandet skulle ha ägt rum vid ovannämnda invigningshögtid, som emellertid aldrig blev av, då orgeln krånglade redan på invigningen av den i augusti 1973. Åke Levén uruppförde symfoniens andra sats, Adagio, vid en konsert i Royal Albert Hall, London i september 1973. Hela symfonin är ca 45 minuter lång. Adagiot ur Carillon Symphony, som också kallats Klockspelssymfonin, har spelats i Sveriges Radio P2.
Elgenmark har i intervjuer berättat hur han gått tillväga i komponerandet. "Det börjar ofta med en liten idé, ett kort infall. Sedan får man se vad man kan göra av det, säger han och pratar om att 'se ett temas inneboende möjligheter'". Bach är en musikalisk förebild. Temat till den andra orgelsymfonin, Sinfonia Breve från 1975, kom till när Elgenmark väntade på en järnvägsstation i London. Det hade varit ett bombattentat vid Victoria station och passagerarna blev fördröjda för att de skulle visiteras. "Det var då Sinfonia Breve kom till". Den recenserades som "ett stycke av god kvalitet" under Svensk orgelfestival 1995 i Stockholm. "Elgenmarks musik är högromantisk och orkestral och visst flirtar kompositören ibland med impressionistiska klanger som rentav doftar lite jazz." Överlag kan man uppleva en viss "mystisk tidlös melankoli i denna musik" skrev musikdirektören och kritikern Michael Bruze efter att Nils Larsson, organist i Högalidskyrkan i Stockholm, uppförde den andra orgelsymfonin 2014. Symfonin är ca 20 minuter lång och har spelats i radio P2. Den 25 juni 2023 spelade David Löfgren Elgenmarks andra orgelsymfoni i Westminster Abbey i London.
Inledningsmotivet till den tredje orgelsymfonin, Symphonie élégiaque i E-moll, kom till 1972, men det skulle dröja ända till 1990 innan verket var färdigkomponerat. Här utmärker sig den andra satsen Sarabande, "med ljusa och mörka klangfärger" /.../ "musik med innerlighet och värme utan att därför röja ett spår av prövande sentimentalitet". Symfonin är ca 35 minuter lång och har spelats i radio.
Den fjärde orgelsymfonin, A Festival Symphony i A-dur, skrevs till återinvigningen av Matteus kyrkas orgel efter renoveringen 1990–92 av orgelbyggaren Kenneth James & Son efter design av Elgenmark själv. Elgenmark sökte tjänsten i Matteus kyrka i Norrköping 1968 för där fanns ett "kalasinstrument" som en studiekamrat hade tipsat om, men den var i behov av renovering. Så när nya orgeln i samband med Matteus kyrkas 100-årsjubileum invigdes den 23 februari 1992 skulle den visas upp i all sin prakt med en nyskriven symfoni. Professor Hans Fagius spelade en något förkortad Festival Toccata ur den fjärde symfonin under festivalen Norrköpingsljud 2015 och beskrev musiken på följande sätt: "Satsen inleds som en typisk fransk orgeltoccata med figurationer i händerna över ett pedaltema som sedan blir föremål för omfattande bearbetning. Som kontrast kommer i mitten ett mer stilla avsnitt med tydliga drag av svensk nationalromantik. Efter en längre överledning där huvudtemat behandlas med olika polyfona medel återkommer så den inledande toccatan, nu följt av en kort kanon mellan pedal och överstämma, innan verket slutar med ett överdådigt tutti." Symfonin är ca 45 minuter lång och har också spelats i radio.
Den femte orgelsymfonin, Retrospection (1977–2002) i G-moll, anspelar på en samling med engelsk orgelmusik från 50-talet, liksom på det första stycket i samlingen, "Retrospection" av Harold E. Darke. Symfoniens tre satser är en ouverture i sonat-form, en passacaglia och en stor fuga, och alltsammans emanerar ur det klassiska fugatemat, dvs symfonin är monotematisk (har bara ett tema) liksom den sjätte orgelsymfonin Enigma (1995–2001) i C-dur.
Sex orgelsymfonier kom Elgenmark att skriva, samt en sjunde symfoni påbörjades de sista åren med en sats med en kvadrupelfuga (en fuga på fyra teman). Satsen uruppfördes efter Elgenmarks död av organisten Mark Falsjö i Sankt Johannes kyrka i Norrköping den 26 februari 2017.
Juloratorium En särställning i Elgenmarks tonsättande intar hans magnum opus juloratoriet Ordet vart kött, som skrevs under åtta år, nämligen mellan 1973 och 1981. Tonsättningen är skriven för kör, sopran- tenor- och bassoli, recitativ och symfoniorkester. Dessutom ingår församlingssång i kända julmelodier, vilket "torde vara originellt". Finalen är en så kallad kvadrupelfuga. "Många trippelfugor är kända men det är sällsynt med qvadruppelfugor i musiklitteraturen". Uruppförandet skedde i Matteus kyrka i Norrköping 10 januari 1982, dirigent var musikdirektör Hans Zimmergren. Sopransolist var Inger Samuelsson (Inger Wahlström) som 1981–1982 gjorde stor succé som Eliza i My Fair Lady med fina recensioner i lokal- och rikspress. Solistpartierna komponerades just med tanke på hennes röst.
I en radiointervju för Radio Östergötland den 20 januari 1982 nämnde Elgenmark följande inspirationskällor till sitt oratorium: "Så vitt jag vet själv så har jag inspirerats mycket av engelsk körmusik, den anglikanska traditionen och en viss impressionistiskt färgad kyrkomusik just på det engelska området. Jag kan nämna en kompositör som Herbert Howells /.../ som har betytt väldigt mycket för mig."
Efter uppförandet av oratoriet i S:t Olai kyrka i Norrköping julen 2003, under ledning av dirigenten Sara Michelin, skrev musikkritikern Reidar Sunnerstam: "Olle Elgenmarks tonspråk är varierat och mångfacetterat. Han har en rik melodisk skaparådra och visar en viss förankring i romantisk harmonik. Ibland får man associationer till Max Regers harmoniska kromatik. Etiketter är i och för sig onödiga: det rör sig om i bästa mening vacker, intagande musik med personlig profil". Uppmärksammat köravsnitt är O, soluppgång, en bearbetning av medeltida antifoner. Senast uppfördes Elgenmarks juloratorium under ledning av dirigenten och organisten David Löfgren i S:t Olai kyrka i Norrköping 2013.
Musikstil Sammanfattningsvis kan sägas att det som utmärker Elgenmarks stil är "ett utsökt kontrapunktiskt handlag, färgrik harmonik, ett klart formspråk och säker instrumentbehandling". Att han alltid höll på sina romantiska ideal, oavsett rådande -ismer inom orgelmusiken, och tidigt utmanade med att spela tonsättare av romantisk musik som t. ex. Guilmant och Widor som på 60-talets ansågs dekadenta och omöjliga att spela gör att han idag framstår närmast som en pionjär på nyromantikens område och har fått många efterföljare. På frågan om vad som kännetecknar hans stil svarade Elgenmark i en intervju vid sin pensionering att "det är nog harmoniken, att det finns ett femstämmigt tänkande, något utöver treklangen, en påbyggnad" och att han tagit intryck av sina "husgudar César Franck, Oskar Lindberg och Sigfrid Karg-Elert och en blandning av lite kyrkotonarter, senromantik och försiktig impressionism".
Repertoar och improvisation