Den andinska orogenesen är ett fortgående orogenes som verkat sedan Jura som lett till Andernas uphöjning. Orogenesen är ett resultat av omaktiveringen av ett långlivat subduktionssystem längs Sydamerikas västkust. I kontinental skala kan Krita (90 Ma) och Oligocen (30 Ma) utpekas som perioder av omorganisering i orogenesen. På lokal nivå skiljer sig detaljerna av andinska orogenesen beroende på vilken segment och tidsintervall det handlar om.

Översikt

Ända sedan superkontinenten Rodinia bröts upp i Neoproterozoikum har den västra delen av Sydamerika varit involverad i en serie av orogeneser. Under Paleozoikum hade andinska orogenesen föregångare i pampeanska, famatinska och gondwandska orogeneserna.Charrier et al. 2006, ss. 113–114. De första stadierna av andinska orogenesen i Jura och Krita kännetecknades av tektonisk extension bland annat i form av rifter och backarc-bassänger samt av intrusioner av plutoner som bildade större batoliter.Charrier et al. 2006, ss. 45–46. Utvecklingen tros ha varit länkad till subduktion av kall oceanisk litosfär. Under sen Krita (ca. 90 miljoner år sedan) förändrades orogenesens karaktär. Varmare och yngre oceanisk litosfär ska ha börjat dras ner i västra subduktionszonen. Denna subduktion bidrog både till kontraktionell deformation av olika bergarter samt också till den upphöjning och erosion som skedde från och med sen Krita. Plattektoniska förändringar under mellersta Krita innebar också att subduktionen började gå i nordostlig riktning mot kontinenten från att tidigare ha gått i vinkel i sydostlig riktning. Ändringen av riktningen påverkade flera subduktionszonsparallella förkastningar såsom Atacama, Domeyko och Liquiñe-Ofqui-förkastningarna. Omorganiserandet av plattektoniken i Sydamerika under mellersta och sena Krita kan ha varit påverkad av öppningen av Sydatlanten då Sydamerika skiljdes åt från Afrika.

I Oligocen bröts den oceaniska Farallonplattan upp och gav ursprung till de moderna Cocos- och Nazca-plattorna och utlöste en serie förändringar i Andinska orogenesen. Den nya Nazcaplattan blev en subduktion i vinkelrät riktning mot kontinenten. Den förändrade riktningen påbörjade den senaste och pågående upphöjningscykeln, dock var upphöjningen störst i Miocen. Medan de olika segmenten av Anderna har separat upphöjningshistorik som helhet har Anderna rest sig betydligt de senaste 30 miljoner åren (Oligocen–nutid).

Subduktion med låg lutning har varit vanlig under Andinska orogenesen och lett till ett förkortning och deformation av Sydamerikas jordskorpa plus avtagande vulkanisk aktivitet. Låg lutningssubduktion i Anderna har skiftat i tid och rum. För närvarande pågår det låg lutningssubduktion i norra Colombia (6–10° N), Ecuador (0–2° S), norra Peru (3–13° S) samt mellannorra Chile och Argentina (24–30° S).

Tillväxten av Anderna genom tektoniska rörelser och det regionala klimatet har utvecklats samtidigt och haft inflytande på varandra. Som topografisk barriär har Anderna hindrat inkomsten av fuktig luft till Atacamaöknen. Arida förhållandena i Atacamaöknen har påverkat massfördelningen som sker via erosion och flodtransport vilket haft inverkningar på fortsatt tektonisk deformation.

Referenser

Källor

Kategori:Anderna Kategori:Geologi i Sydamerika Kategori:Orogeneser