Gustav IV Adolf, född 1 november 1778 på Stockholms slott, död 7 februari 1837 i Sankt Gallen, var kung av Sverige 1792–1809. Han var son till Gustav III och Sofia Magdalena och gift med Fredrika av Baden. I Napoleonkrigen tog han konsekvent ställning mot Napoleon I, vilket till slut ledde till finska kriget, och därmed förlusten av hela området Finland och landskapet Österbotten. Missnöjet var så starkt att han 1809 avsattes i en statskupp, och han levde resten av sitt liv på kontinenten under allt fattigare och alkoholiserade förhållanden.
Biografi
Uppväxt
Gustav IV Adolf föddes på Stockholms slott 1 november 1778 som son till Gustav III och Sofia Magdalena. Alla Stockholms invånare hade dagligen fritt tillträde att se den nyfödde kronprinsen. Prinsens hovmästarinna, Hedvig Sofia von Rosen, klagade inför Gustav III över "otillständigheten för fruntimmer att i närvaro av så många människor avkläda och sköta barnet, som titt och ofta behövde snyggas". Men kungen svarade att kronprinsen i tid borde vänja sig att klä sig inför publik. Av fruktan för en rådande smittkoppsepidemi blev dock denna kronprinsens "allmänna mottagning" inställd efter några dagar, men den återupptogs efter dopet. Kronprinsen blev senare vaccinerad (via ympning) mot smittkoppor i maj 1783. Metoden var fortfarande ny i Europa och inte fri från risker, men efter en rekommendation från den ryska kejsarinnan Katarina II (som också var hans kusin) gick Gustav III med på vaccinationen.
Vid de offentliga festligheterna på Gustav Adolfs torg (kallades vid den tiden ännu för Norrmalmstorget) som firade dopet inträffade det en tragedi. Torget var överfyllt med ivriga firande och panik uppstod då mellan 60 till 100 människor blev ihjältrampade.
Av kungen utsågs 19 adelsmän, 10 präster, 10 borgare och 10 bönder till prinsens faddrar vid hans dop den 10 november samma år. Alla faddrarna tilldelades Gustav III:s faddertecken vid en ceremoni den 27 december 1778. Bland hans faddrar kan nämnas Magnus Fredrik Brahe och Nils Svensson i Håslöv.
Tidigt uppkom illasinnade rykten om att Gustav III inte skulle ha varit far till barnet utan adelsmannen, Adolf Fredrik Munck, från den östra rikshalvan Finland. Han hade varit behjälplig vid kungaparets sexualdebut. Trots att kungaparet visade alla tecken på ett lyckligt äktenskap vid tiden för drottningens första graviditet fördes ryktet vidare, till och med av Gustav III:s bror hertig Karl och av honom till brödernas mor Lovisa Ulrika, vilket ledde till en brytning mellan kungen och henne, som inte bilades förrän på Lovisa Ulrikas dödsbädd. Ryktet var så befäst att det i Svenska adelns Ättar-taflor står under greve Munck af Fulkila att denne tros i hemlighet varit gift med drottning Sofia Magdalena, och "förmodas vara fader till Gustaf IV Adolf".Svenska adelns Ättar-taflor utgifna af Gabriel Anrep, Volym 2, s. 927
Kungen engagerade sig djupt i den äldre sonens uppfostran och prinsen togs från sin mor 1780 för att påbörja sin uppfostran hos manliga guvernanter och kavaljerer. Detta var en brytning med normen då detta skedde i vanliga fall mellan tre- till femårsåldern. Den känslomässiga separationen orsakade en konflikt mellan kungen och Sofia Magdalena trots ihärdiga försök av den senare att få honom att ändra sig. Kungen ansåg, enligt Axel von Fersen d.ä., att prinsen var "förveklad och flärdfull[fåfäng]" och bortskämd av sin mors och hennes hovdamers uppfostran. Gustav III fick dock sin vilja fram och Gustav Adolf påbörjade sin utbildning till furste. I juli 1781 fick prinsen en egen informator som skulle ha huvudansvaret för hans uppfostran och bildning, det pedantiska riksrådet Fredrik Sparre. Det visade sig snart att kronprinsens främsta nöje "bestod uti militärisk exercis från morgon till afton", skriver Sparre i sin dagbok: "Leka soldat, granadör, skyltvakt, officer, stå på post, exercera, marschera och slå på trumma är Prinsen omättlig i sedan mer än tre veckor och alla dagar detsamma."
I november 1784 mötte den unge prinsen sin nya informator Nils von Rosenstein. Under von Rosenstein fick Gustav Adolf lära sig franska, latin, historia, geografi och filosofi. Enligt von Rosenstein gjorde prinsen stora framsteg i sina studier och han behärskade franskan vid åtta års ålder samt en del latin. Då kungen ville uppmuntra sin son att använda svenska språket anställde han sekreterare Carlström för att lära prinsen skriva svenska.
När ryska kriget utbröt följde den tioårige kronprinsen händelserna med stort intresse, och då underrättelsen kom om slaget vid Hogland grät han av glädje över att en rysk fregatt blivit tagen.
Tretton år gammal genomlevde Gustav Adolf mordet på sin far, ett trauma som satte djupa spår. Han bröt i ensamheten ut i hejdlös gråt, men offentligt visade han sig lugn och behärskad. Händelserna grep honom så pass att han ett tag inte såg någon annan utväg än att avsäga sig kronan. Han övertalades dock att ändra sig av Gyldenstolpe. Hedvig Charlotta beskriver honom vid denna tid på följande sätt:
Den själsskakning han genomgått tog på hans späda nervsystem och yttrade sig i spasmodiga ryckningar och krampanfall. Man hyste allvarliga farhågor för hans hälsa, och det talades om att hans farbror skulle låta läkarna förklara honom sinnessvag och oduglig att regera. Så småningom förbättrades dock hans hälsa, men han var tidtals alltjämt djupt deprimerad.
Regeringstid
Motvilligt tog han över regeringen, med farbrodern, hertig Karl, som förmyndarregent – ett förmyndarskap som i praktiken övertogs av Gustaf Adolph Reuterholm, vars far, riksrådet Esbjörn Christian Reuterholm, hade tillhört oppositionen mot Gustav III. Hans informator blev senare kanslirådet Nils von Rosenstein. Han lärde sig latin och, vilket var ovanligt för en svensk kung, också finska, vilket är ironiskt med tanke på att han senare förlorade Finland och blev dess siste svenske regent.
Från sommaren 1792 började Gustav IV bete sig underligt. Han drabbades av häftiga gråtanfall som kunde hålla i sig i flera dagar innan det upphörde tvärt. Kungen fick också plötsliga kraftiga skrattanfall som gjorde att ibland skrattade han rakt i ansiktet på gäster vid hovet. En sådan incident hände med den polska ambassadören Georg Potocki vid en spridning på Stockholms slott i oktober. Han kunde också gå flera nätter utan sömn och på dagtid observerades det att han hade ryckningar i ansiktet och fick ofrivilliga spasmer i kroppen. Kungen blev undersökt av flera läkare i augusti och framåt som förklarade att han var "hård i magen men frisk till förståndet".
Oppositionen mot förmyndarregeringen ledde till Armfeltska konspirationen 1793, i vilken kungen vägrade medverka. Kungen blev myndig och därmed regent 1796. Som kung antog han valspråket Gud och folket.
Gustav Adolfs utseende vid tiden för hans myndighetsförklaring beskrivs på följande vis av hans lärare i krigskonst, den franske officeren Charles de Suremain:
Som myndig kung gifte sig Gustav IV Adolf år 1797 med Fredrika Dorothea Wilhelmina av Baden. Äktenskapet var mycket lyckligt, och den 9 november 1799 föddes parets förste son och Sveriges nye kronprins Gustaf.
Gustav IV Adolf kallade endast till en riksdag under sin regeringstid, riksdagen 1800, som hölls i Norrköping från mars till juni år 1800. Under riksdagen blev även kungen och drottning Fredrika krönta av ärkebiskop Uno von Troil den 3 april 1800.
Kröningen ägde rum utan den sedvanliga pompen och ståten. "Varken lokal eller något yttre bidrog att giva ceremonien den glans, en sådan bör äga. Konungen bodde i ett trähus, kyrkan var liten och oansenlig, vädret förfärligt: det regnade hela dagen, som om himmelen varit öppen", skrev en åskådare.
Från november 1806 till maj 1807 styrdes Sverige från Malmö. Kung Gustav IV Adolf bodde med sin drottning Fredrika och tre kungabarn i Residenset vid Stortorget. Med kungafamiljen följde hovstaten och delar av den diplomatiska kåren varför också angränsande byggnader togs i anspråk. I stort sett hela norra sidan av torget disponerades av de förnäma gästerna. I Malmö uppkallades Gustav Adolfs torg efter Gustav IV Adolf, samt Drottningtorget efter drottning Fredrika.
Nedgång och fall miniatyr|höger|stående|Gustav IV Adolf iklädd Livregementsbrigadens kyrassiärkårs uniform, porträtt från 1800 av Niklas Lafrensen. Gustav IV Adolfs politik och envishet vid tiden för Napoleons marsch genom Europa ledde till att förtroendet för honom som regent minskade, vilket berörde honom mindre eftersom han var övertygad om giltigheten av kungadömet av Guds nåde.
Spänningen mellan Napoleon Bonaparte och Gustav IV Adolf ökade när Sverige efter det väpnade neutralitetsförbundets upplösning träffade en uppgörelse med Storbritannien år 1803. Detta års konvention med Storbritannien tillförsäkrade dels Sverige full ersättning för de konvojer som britterna tagit under det föregående kriget med Frankrike, och fritog dels för framtiden Sveriges viktigaste exportartiklar från konfiskering av brittiska krigsfartyg och kapare när dessa varor befann sig ombord på svenska fartyg på väg till neutral hamn. Däremot måste Sverige å andra sidan medge Storbritannien rätt att konfiskera krigskontraband på väg till fientlig hamn. Napoleon, som med oblida ögon såg att Sverige kom på god fot med hans dödsfiende, lät genom artiklar i tidningen Le Moniteur och andra officiella franska pressorgan Gustav Adolf veta att han visat en ovärdig eftergivenhet mot Storbritannien. Det hjälpte inte att Gustav Adolf erbjöd Frankrike en uppgörelse på samma villkor som Storbritannien.
Spänningen mellan de två härskarna växte ytterligare under det besök som Gustav IV Adolf och hans gemål på sommaren 1803 gjorde hos sina släktingar i Baden. Gustav Adolf trivdes så bra där att han stannade ett helt år. Under denna sin utrikesvistelse kom Gustav Adolf, liksom en gång hans far, i nära beröring med de franska emigranterna, och dessa prinsar och ädlingar underblåste inte bara hans avsky för revolutionen utan också hans begynnande ovilja mot Bonaparte. Särskilt kom mystikern Johann Heinrich Jung-Stilling här att utöva ett starkt inflytande på den svenske kungen.
Gustav IV Adolf blev djupt upprörd när Napoleon sedan, på våren 1804, lät gripa och avrätta hertigen av Enghien, en ättling av Frankrikes gamla kungahus. Den svenske kungen befallde sin ambassadör i Frankrike att genast lämna Paris, och då Napoleon kort därefter lät utropa sig till kejsare vägrade Gustav Adolf bestämt att erkänna hans nya värdighet. Han försökte också förmå andra furstar till att handla på samma sätt.
Napoleon svarade med en ytterst förolämpande tidningsartikel mot den svenske kungen i Le Moniteur:
Slutligen lät den franska regeringen Gustav Adolf veta att man inte ämnade straffa "den redliga och käcka svenska nationen" för dess kungs villfarelser utan alltid skulle komma att behandla Frankrikes forna bundsförvant väl och anse den svenska flaggan såsom tillhörig "de Gustaver, som regerat fore Eder". Detta hade i sin tur till följd att den franske ambassadören i Stockholm blev utvisad från Sverige och alla förbindelser mellan Sverige och Frankrike avbröts. Inte ens franska böcker eller tidningar fick längre införas till Sverige. De svenska tidningarna förbjöds att omnämna några som helst nyheter angående de inre förhållandena i Frankrike eller om Bonapartes person eller släkt. Om han över huvud taget behövde omnämnas skulle det ske under beteckningen "M" (Monsieur).
Vid samma tid visade Gustav Adolf sina sympatier för de landsflyktiga Bourbonerna genom att upplåta landshövdingeresidenset i Kalmar till samlingsplats för ättens huvudman, sedermera Ludvig XVIII, hans yngre bror och brorson samt flera förnäma franska emigranter. Under tre veckor förde de landsflyktiga prinsarna här ett litet hov med samma etikett som i Versailles. Ett svenskt kompani var beordrat att göra vakttjänst hos den franske tronpretendenten, och myndigheterna hade fått befallning att bemöta honom som regerande kung.