De konstitutionella (finska: Perustuslailliset) kallades i början av 1900-talet i Finland anhängarna av ett passivt motstånd mot förryskningsåtgärderna. Beteckningen konstitutionell syftade på rörelsens krav att Finlands grundlagar – de gustavianska regeringsformerna – skulle respekteras och att all lagstiftning som berörde Finland skulle kräva lantdagens medverkan. Motståndet utlöstes av februarimanifestet 1899, som allmänt uppfattades som en statskupp mot Finlands grundlagsenliga rättigheter.
De konstitutionella utgjordes huvudsakligen av ungfinnar och svenskar, vilka sammanslöt sig till ett konstitutionellt parti, vars främsta ledare var Leo Mechelin och Rabbe Axel Wrede. Mechelin var rörelsens främste ideolog, medan Wrede redan år 1891, i samband med postmanifestet, hade formulerat de juridiska principerna för det passiva motståndet. Det organiserade motståndet tog form 1901 efter att många konstitutionellt sinnade senatorer hade begärt avsked i protest mot förryskningspolitiken. I augusti 1901 samlades ledande oppositionspolitiker på Turholms gård på Degerö utanför Helsingfors med Mechelin som ordförande. Inom denna grupp skapades den hemliga organisationen Kagalen som blev en viktig aktör i det passiva motståndet mot förryskningen. Kagalen inledde sin verksamhet i augusti-september 1901 och dess verksamhet omfattade spridning av illegal litteratur, motarbetande av värnpliktsuppbåden och politisk folkupplysning. Våren 1903 förvisade generalguvernör Nikolaj Bobrikov Mechelin och andra oppositionsledare ur landet. De behövde dock inte vara i exil särskilt länge eftersom det spända läget mellan Finland och Ryssland igen mildrades aningen 1904. De konstitutionella fick majoritet i 1904–1905 års lantdag.
Efter storstrejken 1905 avgick den så kallade "undfallenhetssenaten" – den sedan 1901 sittande senaten som av oppositionen stämplats som alltför eftergiven mot de ryska kraven – och ersattes med en konstitutionell senat, där Mechelin blev vice ordförande för ekonomiedepartementet och Wrede vice ordförande för justitiedepartementet. Dessförinnan hade februarimanifestet återkallats genom novembermanifestet den 15 november 1905. I och med senatens bildande i december 1905 upphörde även Kagalens verksamhet. I det första enkammarlantdagsvalet 1907 led de konstitutionella ett stort nederlag och fick knappt en fjärdedel av mandaten, fördelade mellan Svenska folkpartiet och Ungfinska partiet. Mechelin beviljades avsked sommaren 1908, och de konstitutionella i senaten avgick i juni 1909 eftersom de inte kunde godkänna kejsarens grundlagstolkning i samband med utfärdandet av en arrendeförordning.
Därefter styrdes Finland av en opolitisk tjänstemannaregering med ledamöter utan förankring i lantdagen. De konstitutionella fortsatte sitt motstånd i lantdagen som dock hade litet inflytande över politiken och upplöstes flera gånger mellan 1908 och 1912. Efter den ryska februarirevolutionen 1917 kungörde den nya ryska provisoriska regeringen ett manifest som upphävde alla integrationsåtgärder sedan 1899, vilket betydde att de förutsättningar som den konstitutionella kampen hade grundats på försvann.
Referenser Noter
Kategori:Finland under 1900-talet Kategori:Finlands politiska historia Kategori:Finlands historia under ryska tiden