Studentrevolten i Finland under åren kring decennieskiftet 1970 var en utlöpare till en internationell rörelse som uppstått 1964 vid University of California, Berkeley, och som snabbt spridit sig över USA och till Europa, där den tagit sig våldsamma former, särskilt i Frankrike och Västtyskland. Protesterna hade uppstått närmast som en reaktion mot Vietnamkriget.
I Finland demonstrerade studenterna 1967 mot Vietnamkriget, samtidigt som det fanns strukturella orsaker till ett missnöje på hemmaplan. Den främsta var att antalet studenter vid Finlands högskolor hade tredubblats under 1960-talet, vilket medförde att en akademisk examen inte längre, så som tidigare, mer eller mindre automatiskt innebar upptagning i samhällseliten. Protesterna var starkast bland dem som kände den största osäkerheten med tanke på sin framtida utkomst, främst samhällsvetare och humanister.
Ockupationen av Gamla studenthuset i Helsingfors på kvällen den 25 november 1968 kan närmast betecknas som en symbolhandling. Den omedelbara anledningen var att studenthuset samma dag skulle upplåtas till en akademisk festpublik för firandet av studentkårens hundraårsjubileum under sedvanliga former. Detta väckte anstöt bland studenterna, som i den radikaliserade atmosfären inte hade mycket till övers för akademiska traditioner. Festen fick flyttas till Helsingfors konservatoriums konsertsal, där republikens president Urho Kekkonen, som höll festtalet uttalade sin sympati för ockupanterna. Ockupationen pågick under fredliga former i endast ett drygt dygn. Åtskilliga av dem som var med om aktionen uppnådde sedermera höga eller bemärkta positioner i samhället. Protesten fick egentligen ingen fortsättning, om man undantar en stor föreläsningsstrejk i februari 1970. Därefter avtog protesterna märkbart. Från universitetsmyndigheternas sida förde man en dialog med studenterna, främst för att undvika skadegörelse och våld av det slag som hade förekommit på andra håll i Europa.
En gren av den till en början tämligen liberala studentradikalismen förvandlades till en marxistisk-leninistisk rörelse vars medlemmar anslöt sig till Finlands kommunistiska partis minoritetsflygel (taistoiterna). Detta ledde till att studenternas front splittrades, och när den radikala flygeln utlyste en strejk våren 1973, blev uppslutningen avsevärt mindre än vid tidigare aktioner.
Studenterna krävde då en demokratisering av högskolornas förvaltning. Högljudda yrkanden på "en man, en röst", det vill säga lika rösträtt för såväl professorer och annan personal som studenter i val inom högskoleförvaltningen, vilket hade ställt universiteten under studenternas kontroll, framfördes under dessa år energiskt från radikalt studenthåll. De vann understöd hos undervisningsminister Johannes Virolainen, som i december 1969 framlade ett lagförslag i denna riktning i Finlands riksdag. Lagen hade utarbetats av en kommitté under ledning av Jaakko Numminen, hög tjänsteman vid undervisningsministeriet. Det röstades dock våren 1970 över nyval genom en obstruktionsdebatt där universitetsfolk försåg likasinnade riksdagsmän med tal. Efter en maratondiskussion som pågick under tio dagar var den 1966 valda riksdagen till ända, och propositionen förföll, trots att den understöddes av de tre stora partierna i den så kallade folkfrontsregeringen. Svenska folkpartiet, Samlingspartiet och Liberala folkpartiet intog däremot en avvisande hållning.
Ett i stort sett likalydande lagförslag förbereddes även av följande regering, men det hann aldrig föreläggas riksdagen på grund av att denna upplöstes. Det politiska etablissemanget – såväl Centern som socialdemokraterna och Demokratiska förbundet för Finlands folk understödde i princip kravet på en man, en röst – fortsatte sina ansträngningar, men det hela rann slutligen ut i sanden 1973 sedan undervisningsminister Ulf Sundqvist dragit tillbaka sitt eget lagförslag efter att riksdagen företagit flera ändringar.
Källor
Kategori:Finland under 1900-talet