Nagus historia beskrivs utförligt i de två böckerna Nagu sockenhistoria I och Nagu sockenhistoria II. Den här sidan behandlar Nagus historia från medeltid framåt och har byggts upp kring en stomme av sammanfattade kapitel i den sistnämnda boken, skriven av Johanna Aminoff-Winberg.
Byar och hemman miniatyr|Stenskär, Nagu I jämförelse med andra gamla socknar i Åboland har Nagu haft relativt små byar, t.o.m. ”byar” med endast ett hemman. För Naguborna har havet under flera århundraden gett en fast inkomst. I första hand fisket och sedan sjöfarten har tryggat befolkningens möjligheter att leva och verka i den karga skärgården.
Nagu socken växte fram redan före 1500-talet, men först från och med 1540-talet finns s.k. jordeböcker bevarade. I Åboland kan sockenindelningen härledas åtminstone till 1200-talet, Den gamla kyrksocknen motsvarade stort sett det område som senare blev Nagu kommun, men i vissa fall har gränserna mellan grannsocknarna justerats och vissa öar förts över på en annan socken. År 1540 räknades 63 byar och 221 hemman i Nagu.
Hemmanen indelades på den här tiden i tre olika kategorier: skatte-, krono- och frälsehemman. På skattehemmanet hade bonden en ärftlig rätt till gården, men kronan hade rätt att uppbära skatt på avkastningen. Hemman som inte klarade av att betala skatt övergick i kronans ägo och blev kronohemman. De hemman som lydde under adeln benämndes frälsehemman. I Nagu ledde utvecklingen till att det under 1500-talet fanns skattebönder, under 1600-talet frälsebönder och under 1700-talet kronobönder.
Frälsehemman miniatyr|På 1900-talet ägdes Högsar gård av bland andra Wilhelm Wahlforss, verkställande direktör för Ab Wärtsilä Oy. miniatyr|Nathanael Gerhard af Schultén från Prostvik i Nagu var matematiker och astronom.
Till frälsegodsen i Nagu räknades Thoras, Käldinge, Vikom, Prostvik och Högsar. Dessa storgods hade torp på holmar eller i strandbyarna. Också andra hemman, eller rentav hela byar, har i tiderna ägts av adelsmän. Till exempel Grännäs by var frälse och ägdes till hälften av Erik Fleming, Gustav Vasas betrodde man i Finland.
Förändringarna från skatte- till krono- och frälsehemman under 1600-talet berodde på att det blev allt vanligare att hemman gavs som förläningar till adeln.
Den förste betydande förläningstagaren i Nagu under 1600-talet var generalguvernören friherre Nils Bielke. Den siste var fältmarskalken greve Arvid Wittenberg, som hade 35 hemman i Nagu, vilket år 1655 motsvarade 20 % av den produktiva jorden i Nagu. Wittenberg ägde hemman i Mattnäs, Risis, Tackork, Sydänperä, Antböle, Vikom och på Högsar ägde han hela sju hemman. Han fick dessutom i Qviflax gårdarna Vestergård och Grannas i förläning.
Wittenberg lät i Vikom år 1655 uppföra ett nytt stort hus och gården benämndes säteri, en term som användes för att beskriva det frälsegods där innehavaren hade sin bostad. Wittenberg dog dock i Polen år 1657 och bosatte sig aldrig på Vikom. Gården förföll och användes som ladugård tills sonen Leonard Johan (även: Lennart Johan) Wittenberg lät rusta upp den, men inte heller han bosatte sig på Vikom och det planerade säteriet blev en parentes i Nagus historia. Nuvarande Vikom gård står på en annan plats i samma by och är uppförd långt senare.
Andra som innehade frälsehemman i Nagu var Richard Rosencrantz och Jöns Rosenschmidthttps://runeberg.org/frfinl/0370.html. Jöns Rosenschmidt (född Smith, adlad 1640) var major och ägde hemman i Druckis, Mattnäs, Böle, Grännäs, Galls, och Krok samt på Berghamn. Han var gift med Arvid Wittenbergs syster, Margareta Wittenberg, som efter mannens död erhöll flera stora gårdar: i Mattnäs, Piparby och Selmo samt på Berghamn, Käldö och Lökholm.
Richard Rosencrantz af Granhammar (född Isaksson)https://www.adelsvapen.com/genealogi/Rosencrantz_af_Granhammar_nr_197 var överste och ståthållare. Han erhöll år 1612 Högsar och tre hemman i Thoras i förläning. Thoras ägdes av släkten Rosencrantz fram till 1684 då gården övertogs av befallningsman Mikael Claesson. Högsar hade Rosencrantz fått i pant för ett lån till kronan, men de olika hemmanen på ön kom senare att ägas av flera andra, bl.a. Arvid Wittenberg (se ovan.) Högsar hade nämnts i Birger Trolles skatteräkenskaper för Åbo slotts så tidigt som 1464 och öns hemman gavs som förläningar upprepade gånger fram till 1800-talet. Högsar gård hade år 1690 bildats genom en sammanslagning av en del av hemmanen på ön och på 1840-talet gjordes ytterligare en större sammanslagning. Högsar gård ägdes efter detta i sex generationer fram till år 1894 av familjen von Haartman och var den största gården i Nagu. Senare ägare av Högsar gård har varit släkterna Schaumanhttps://kansallisbiografia.fi/talousvaikuttajat/henkilo/361 och Wahlforss.
En annan anrik gård i Nagu är Käldinge. Käldinge säteris karaktärsbyggnad är från år 1766 och hör till de äldsta husen i Nagu. Käldinge var (vid sidan av ett reducerat säteri i Kivis) det enda frälsesäteriet i Nagu socken. Käldinge ägdes under 1500-talen av släkterna Starck och Munck af Fulkila och under följande sekel av familjerna Ille och Giös. Då Gustaf Adolf Finckenberg gifte sig med Brita Katarina Giös år 1698https://www.geni.com/people/Gustaf-Finckenberg/6000000000106673297 kom Käldinge gård i den Finckenbergska släktens ägo. Den ägdes i fem generationer av släkten, som även vid det här laget ägde Vikom, Hangslax och några andra gårdar i Nagu.
Även Thoras gård som sedan 1684 hade tillhört släkten Claesson kom genom ingifte att höra till de Finckenbergska gårdarna. År 1778 hade Petter Claesson löst in Thoras av sin mor och sina syskon. Thoras var vid det här laget säterirusthåll. Petters syster gifte sig dock med Gustav Adolf Finckenberghttps://www.geni.com/people/Gustaf-Adolf-Finckenberg/6000000000108455883 och Thoras övergick i den släktens ägo tills den köptes av Karl Ludvig Lindberg år 1867.
De adliga släkternas och de större gårdarnas historia i Nagu flätas in i varandra genom giftermål. Släkterna Finckenberg, af Schultén och von Haartman intar alla en framträdande plats i Nagus historia under 1700–1800-talen. Jacobina Theodora Finckenberg från Käldinge gifte sig med Nathanael Gerhard af Schultén från Prostvik. Prostvik hade varit ett enda hemman i flera hundra år då byn vid arvskiftet efter dem delades i Söderby och Norrby på 1820-talet. Sonen Otto Reinhold af Schultén, hovrättspresident, senator och friherre, blev ägare till Prostvik Norrby. Prostvik Söderby ägdes genom ingifte å sin sida åren 1860–77 av Karl Daniel von Haartman från Högsar gård. Prostvik Söderby gick vidare i den von Haartmanska släktens ägo.
Den ”Finckenbergska eran” i Nagu upphörde i och med att arvtagerskan Margareta Elisabet Charlotta Finckenberg på Käldinge gifte sig med sjökapten Julius Fogelberg.
Torp
Fram till 1700-talet var det förbjudet att bilda torp på kronojordar och oskiftad jord. På detta sätt kunde adeln utnyttja all extra arbetskraft för sina egna behov. Ett undantag utgjorde soldattorpen. Att inneha ett soldattorp medförde ingen arbetsskyldighet. I den åboländska skärgården skedde en aktiv torpbildning på 1800-talet. Skärgårdstorparna var framför allt fiskare med endast små åkrar där främst potatis odlades. Fisket bedrevs utanför byarnas egentliga fiskeplatser eller vid mera avlägsna kronoskär. Välmående torpare kunde äga kreatur och till och med skeppsandelar. På Högsar var många torp så stora att de måste hålla egen dräng som hela tiden gick i gårdens arbete tillsammans med torparen. Det förefaller som om torparen i skärgården i många fall hade det avsevärt mycket bättre än torparna i det inre av Finland. År 1898 uppgavs att det fanns 86 torp i socknen. Torpen låg i så gott som alla byar. De byar som hade flest torp var Vikom, Högsar, Prästgården (Kyrkbacken) och Thoras.
I och med den så kallade torparlagen 1918 fick de torpare och backstugusittare som innehaft sina hemman i minst fem år rätt att lösa in sin arrendejord. Detta hade man rätt till oberoende av jordägarens vilja, något som var helt främmande för det övriga Västeuropa. Merparten av utbrytningen av torp och backstugor pågick i Nagu under 1920-talet. Totalt bröts 52 torp och 162 backstugor ut.
Storskiftet och dess betydelse miniatyr|Gullkrona var den sista byn där storskiftet genomfördes i Nagu. Det skedde år 1926. I Nagu genomfördes storskiftet byavis. Proceduren blev utdragen då man först skiftade åkrarna, därefter ängarna och slutligen skogen. Betesmarkerna var länge samägda och alla byns kreatur betade under övervakning av en person. Också lövbrytningen var gemensam. Av al, björk och hassel gjordes kärvar som sedan delades för att användas som vinterfoder åt framförallt fåren.
Den första byn som genomförde storskiftet var Högsar år 1761. Andra byar som genomförde skiftningen redan under 1760-talet var Korsnäs, Piparby, Mattnäs och Laggarnäs. På 1770-talet skiftades Biskopsö, Käldö, Tackork, Väcklax, Krook och Prostvik. Följande decennium stod Grännäs, Gyttja, Haverö, Sommarö, Pensar, Sandö, Finby, Kirjais, Koum, Qviflax, Mielis, Poutuis, Strandby, Jälist, Risis och Sydänperä i tur. Under 1790-talet skiftades Selmo, Nötö, Antböle, Dalkarby, Innamo och Hangslax. I början av 1800-talet genomfördes storskiftet i Böle, Druckis, Lökholm och Simonby. Först mer än hundra år efter det första storskiftet skiftades ägorna i Samslax, Berghamn och Kivis. Det sista storskiftet genomfördes på Gullkrona år 1926.
Näringar
miniatyr|Under 1800-talet blev potatisen en vanligare gröda i Nagu vid sidan av säden. Klimatet och den sandhaltiga jordmånen lämpar sig bra för potatisodling. Sedan slutet av 1900-talet har Nagu varit känt för sin nypotatisodling, något som bland annat uppmärksammas under den årliga nypotatisfestivalen i juni.
Jordbruket
Nagu har ett klimat som lämpar sig väl för jordbruk. Sommarfroster är sällsynta och höstarna är ofta långa och varma. Vårarna kan vara besvärliga på grund av torka, men allmänt taget har man alltid kunnat bruka jorden längre tider i Nagu än i andra delar av landet. Samtidigt har det alltid funnits områden som inte alls lämpat sig för jordbruk och åkerarealerna kunde variera kraftigt mellan byarna. Uppgifter om åkerarealerna på 1500-talet är osäkra, men man vet med säkerhet att de största åkrarna i Åboland fanns i Prostvik i Nagu. Byn hade en åkerareal om drygt 90 hektar. Endast några få andra byar i Egentliga-Finland var lika stora. Högsar var näststörsta by med 47 hektar, följt av Finby och Vecklax på 38 hektar var. Till de minsta byarna hörde Spink, Strandby, Såris, Ernholm och Klobbnäs med fem hektar var.
År 1571 registrerades 215 bönder i Nagu. Råg och havre var de mest odlade sädesslagen. Under 1600- och 1700-talen odlades även rovor och hampa, tills man övergick till att importera den senare i slutet av 1700-talet. På grund av sina många skutor var Naguborna ständigt i behov av hampa. Enligt en medeltida landslag var det också lag på att odla humle som uppbars som skatt.
Under 1800-talet blev potatisen allt vanligare. Den lätta sandblandade jordmånen ute i skärgården var speciellt lämpad för potatisodling. Frostfaran var minimal och ett välgödslat potatisland gav rika skördar trots att mängden utsäde inte var så stor.
Sockerbetan introducerades i Nagu år 1899 men kom att bli vanlig först under 1900-talet. Under 1990-talet låg den sammantagna arealen för sockerbetsodling kring 120 hektar, för att nu ha gått tillbaka till att vara en försumbar odlingsväxt.
I slutet av 1800-talet var Högsar gård den största herrgården. Andra stora gårdar var Grännäs, Käldinge, Prostvik, Thoras och Väcklax.
miniatyr|Skördetröska, 1950-tal.