Ljudförändring

miniatyr|höger|Den danska språkforskaren Rasmus Rask (1787–1832) beskrev överensstämmelser i ljud mellan germanska och andra indoeuropeiska språk. Ljudförändring är en typ av språkförändring och den process genom vilken språkljud förändras med tiden. Ljudförändringar kan avse mindre uttalsförändringar, eller större systematiska förändringar av ett språks fonologiska ljuduppsättning, till exempel uppkomster eller sammanfall av betydelseskiljande språkljud, så kallad fonologisk förändring. Hur ljud förändras med tiden är av stort intresse inom historisk lingvistik, och spelar en mycket viktig roll vid rekonstruktionen av språk och etablerandet av språkfamiljer.

Forskningshistoria Systematisering av ljudöverensstämmelser Ljudförändringar har studerats lika länge som man har studerat språkvetenskap som ämne, och går tillbaka till 1800-talet och studiet av indoeuropeiska språk och rekonstruktionen av urindoeuropeiska. I början av 1800-talet började vissa språkforskare systematisera överensstämmelser mellan vissa språkljud i indoeuropeiska språk och man antog att dessa överensstämmelser var för frekventa eller iögonfallande för att kunna bero på slumpen. En tidig sådan systematisering var överensstämmelserna mellan germanska och andra indoeuropeiska språk. Likheterna mellan dessa språkfamiljer upptäcktes så tidigt som på 1600-talet, men beskrevs mera utförligt av den danska språkforskaren Rasmus Rask i dennes Vejledning til det Islandske eller gamle Nordiske Sprog från 1811. Det är dock den tyska språkforskaren Jacob Grimm som oftast associeras med upptäckten efter att ha beskrivit överensstämmelserna i sin Deutsche Grammatik från 1822. Dessa överensstämmelser brukar i dag kallas för Grimms lag.

Enligt Grimms lag motsvaras till exempel de tonlösa frikativorna i germanska språk av de tonlösa klusilerna i andra indoeuropeiska språk, så att svenskans fisk och hund motsvaras av latinets piscis och canis. Grimms lag hade dock flera undantag och vissa former uppvisade andra överensstämmelser än de som Grimms lag beskrev. Detta var inget problem för dåtidens språkforskare, utan man förutsatte att dessa ord likväl var besläktade, men att vissa ljud förändrades på ett sätt i vissa ord, men på ett annat sätt i andra.

Med tiden kunde många av dessa skenbara undantag förklaras med hjälp av andra ljudlagar som Verners lag eller Grassmanns lag, eller sållas bort som oriktiga etymologier, det vill säga ord som ger intrycket av att vara besläktade vid första anblick, men som i själva verket inte är det.

Regelbunden ljudförändring Sållandet av oregelbundenheter fick många yngre språkforskare på 1870-talet i Leipzig att formulera hypotesen att ljudförändringar sker enligt regelbundna principer. Dessa språkforskare gavs öknamnet junggrammatiker av främst äldre forskare som förkastade den nya hypotesen. Idén om ljudförändringars regelbundenhet var dock inte ny, utan var på sina platser erkänd redan på 1700-talet, men junggrammatikerna formulerade regelbundenheten som en dogm och lade fram språkvetenskapliga arbetsmetoder för ljudförändring.

Junggrammatikernas ståndpunkter formulerades i förordet till Hermann Osthoffs och Karl Brugmanns Morphologische Untersuchungen auf dem Gebiete der indogermanischen Sprachen från 1878, och kallas ibland för ”Junggrammatiska manifestet”. I detta förord beskriver de hur all ljudförändring sker enligt ”undantagslösa lagar”. Junggrammatikerna kallade regelbundna ljudförändringar för ljudlagar inspirerade av naturlagar, men en ljudlag är egentligen ingen lag i sig, utan en beskrivning av en historisk företeelse. De som motsatte sig junggrammatikernas hypotes menade att oregelbundna ljudöverensstämmelser helt enkelt kan bero på sporadisk eller avvikande ljudförändring, eller att ljudförändringen inte inträffat i ett visst ord.

Fonematisk och allofonisk förändring miniatyr|Vid ett fonemsammanfall övergår två betydelseskiljande språkljud till ett, som i spanskans sammanfall av y och ll .

Man kan skilja mellan fonematiska (eller fonologiska) och icke-fonematiska (eller allofoniska) ljudförändringar. Fonematiska ljudförändringar är de som förändrar språkets fonemuppsättning, det vill säga de ljuden som är betydelseskiljande, och som talarna anser vara kategoriskt skilda. Dessa ljudförändringar innefattar att två betydelseskiljande ljud kan sammanfalla, nya kan uppstå, eller ett fonem kan övergå till ett annat. Den andra typen av ljudförändring är icke-fonematiska ljudförändringar som inte påverkar språkets fonemuppsättning utan bara uttalet av ett visst ljud.

Ljudförändringar brukar också delas in i huruvida de är kontextbetingade eller inte. Vissa ljudförändringar sker enbart i en specifik språklig kontext, och beror på exempelvis närliggande ljud eller ljudets position i ett ord. Dessa ljudförändringar påverkar endast några av ett ljuds förekomster i språket, och ljudet förblir oförändrat om det förekommer i en annan kontext än den där förändringen träder i kraft. Om en förändring inte är kontextbetingad påverkar den alla förekomster av ljudet i språket, oavsett närliggande ljud eller position i ordet.

Fonematiska förändringar Fonemsammanfall I fonemsammanfall övergår sammanfaller två ljud som tidigare har varit betydelseskiljande till ett, vilket leder till att språket har färre fonem i sin fonemuppsättning än tidigare. Resultatet av sammanfallet kan vara ett av de tidigare ljuden, det vill säga att alla förekomster av det ena fonemet flyttas till det andra (sammanfall av förflyttning). Resultatet kan också vara ett medelvärde mellan de båda ljuden (sammanfall genom tillnärmning), eller att ett tredje ljud ersätter de båda tidigare ljuden (sammanfall genom utvidgning).

Ett sammanfall är inte omvändbart, det vill säga när två ljud väl har sammanfallit, kan inte nästkommande generationer återskapa den gamla distinktionen. Däremot är det möjligt att ett sammanfall som endast inträffat lokalt faller ur bruk för att sammanfallet har låg prestige och är stigmatiserat, och talarna i stället lånar den uttalsdistinktion som finns hos majoritetsbefolkningen. I sådana fall kan det verka som att sammanfallet har gått i motsatt riktning, när det i själva verket rör sig om ett lånuttal.

Ett exempel på ett icke-kontextbetingat fonemsammanfall är sammanfallet av kort ä som i hämma och kort e som i hemma i centralsvenska. Resultatet av fonemsammanfallet är , vilket innebär att dessa dialekter har åtta korta vokaler men nio långa vokaler. Vissa dialekter, såsom traditionell stockholmska och vissa finlandssvenska dialekter har också ett sammanfall av de långa varianterna som i läka och som i leka där båda uttalas , så kallat Stockholms-e. Detta är dock ett kontextbetingat sammanfall, eftersom sammanfallet inte sker före så att lera och lära fortfarande uttalas distinkt.

Ett annat exempel på ett icke-kontextbetingat fonemsammanfall är sammanfallet av y och ll i många dialekter av spanska. Sammanfallet innebär att ord som rallo ’jag river’ och rayo ’stråle’ är homofona. Detta sammanfall finns i de flesta dialekter av latinamerikansk spanska och i många dialekter i Spanien, men fonemen är åtskilda i vissa dialekter i Anderna och närliggande områden, och i vissa dialekter i Spanien.

Fonemsplittring miniatyr|Exempel på en sekundär fonemsplittring i indoiranska språk där urindoeuropeiskans övergick i och .

miniatyr|Exempel på en primär fonemsplittring i latin där i vissa positioner övergick till vilket redan tidigare fanns som fonem i språket.

Fonemsplittring innebär att ett tidigare ljud övergår i två betydelseskiljande ljud. Vid fonemsplittring ändrar sig inte ljuden i sig själva, utan förändringar i deras omgivning leder till att två ljud som tidigare var förutsägbara varianter (allofoner) av ett fonem, nu är oförutsägbara och betydelseskiljande distinkta ljud. Resultatet av en fonemsplittring kan antingen vara ett fonem som redan finns i språket, det vill säga processen innebär att vissa förekomster av fonemet byter kategori, en så kallad primär fonemsplittring. Resultatet kan också vara ett helt nytt fonem, en så kallad sekundär fonemsplittring. Vid en sekundär fonemsplittring har alltså språket fler fonem än förut.

Ett exempel på en primär fonemsplittring är rhotacism i latin vilket innebar att övergick till  i kontexten mellan vokaler. Således är corpora pluralformen av corpus med en ~-växling. I detta fall har pluralformen tidigare också haft ett , men eftersom ljudet förekom mellan vokaler har det övergått i . Alla förekomster av mellan vokaler har alltså bytt kategori från en fonemkategori till en annan. Primär vokalsplittring kallas också kontextbetingat sammanfall eftersom man antingen kan se det som en splittring av eller ett sammanfall av  och i vissa kontexter.

Ett exempel på en sekundär fonemsplittring är uppkomsten av eng-ljudet i svenska och flera andra germanska språk. Ursprungligen var endast en förutsägbar variant av fonemet före och . Med tiden föll bort efter i de flesta dialekter av svenska, vilket ledde till att den kontext som ursprungligen gav upphov till allofonen inte fanns kvar, vilket gav egen fonematisk status. Bortfallet av gav således upphov till minimala par som finger och finner.

Andra ljudförändringar

Jämte termerna fonemsammanfall och fonemsplittring som beskriver vilken effekt ljudförändringen har på det fonologiska systemet, finns många termer för att beskriva specifika typer av ljudförändringar och hur ljuden förändras.

Assimilation

Assimilation är en förändring av ett språkljud till större likhet med ett närliggande ljud. Ljudet kan vara i direkt kontakt med ljudet det påverkas av, i vilket fall det kallas kontaktassimilation, till exempel latinets octo till italienska otto, där latinets helt övergått i under påverkan av ordets efterföljande . Ett annat exempel är neutrumformen av svenska ord som röd, där ordets ursprungliga helt övergår i under påverkan av ändelsen -t i rött.

Om assimilationen äger rum över mellanliggande ljud kallas förändringen för fjärrassimilation, till exempel övergången av urindoeuropeiska *penkʷe till latinets quinque där andra stavelsens påverkat första stavelsens och fått det att övergå i .

Påverkan kan komma från ett efterföljande ljud, i vilket fall det kallas för regressiv assimilation (eller bakåtverkande assimilation), som i det italienska exemplet ovan. Påverkan kan också komma från ett föregående ljud, i vilket fall det kallas för progressiv assimilation (eller framåtverkande assimilation). Till exempel uttalas walked på engelska med ett finalt tonlöst under påverkan av tonlösheten i .

En assimilation kan vara total eller partiell, det vill säga överta samtliga drag från det närliggande ljudet, eller bara vissa drag. I det italienska exemplet ovan har övertagit alla drag från det efterföljande och ljuden har därmed blivit identiska. En partiell assimilation är den där t.ex. en bil uttalas som em bil där övergår i under påverkan av det labiala draget hos .

Palatalisering

En palatalisering är en typ av assimilation där ett ljud i det typiska fallet påverkas av en efterföljande främre vokal såsom eller eller en palatal konsonant som . Förändringen innebär ofta att till exempel velara konsonanter får en främre artikulation och övergår i ett palatalt ljud, till exempel som kan övergå i den palatala affrikatan , eller som kan övergå i den palatoalveolara frikativan .

Ett exempel i svenskan är övergången av velara till alveopalatala framför främre vokaler i ord som kikare eller kök , eller framför som i kjol .

Palatalisering kan även innebära att ett ljud inte helt övergår i ett palatalt ljud, utan endast palataliseras som sekundär artikulation. Ett exempel på detta är vissa finska dialekter där ’varg’ har övergått i under påverkan av efterföljande .

I vissa fall kan palatalisering ske utan påverkan från en närliggande främre konsonant, i vilket fall palataliseringen inte rör sig om assimilation.

Dissimilation