Förföljelser av hedningar i romarriket pågick periodvis från det att förföljelser mot de kristna i romarriket hade avslutats av den kristne kejsaren Konstantin den store genom ediktet i Milano 313 och fram till romarrikets fall 476, och även efter detta i det östromerska riket.

Historia Förföljelserna påbörjades av kejsar Konstantin den store sedan han konverterat till kristendomen. Kristendomen var en monoteistisk religion vars teologi inte godkände dyrkandet av andra gudar än den kristna, då kristendomens teologi krävde den enda gudens monopol på dyrkan. Tolerans av andra religioner var därför inte längre möjligt och konsekvensen av kristendomens spridning var en ökad religiös intolerans. Efter sin konvertering gav Konstantin order om förstörandet av vissa icke kristna helgedomar. Diskriminering inleddes mot icke kristna medborgare, och konvertering till kristendomen uppmuntrades.

Under Constantius II (regent 337-361) infördes ett flertal lagar som tvingade alla hedniska tempel att stänga, införde dödsstraff för hedniska riter och avlägsnade 357 segergudinnan Victorias altare från den romerska senaten. Från hans regeringstid inleddes en period då kristna medborgare började vandalisera hedniska tempel, gravar och andra monument.Ammianus Marcellinus Res Gestae 22.4.3

Ett uppehåll av förföljelserna inträdde perioden 361–375, då hedendomen återigen tolererades. Förföljelserna avbröts helt under Julianus Apostata. Victorias altare återbördades nu till den romerska senaten. Kejsar Gratianus kom dock under inflytande av den kristne biskop Ambrosius av Milano, som övertalade honom att återinföra förföljelserna mot hedniska religionsutövare.R. MacMullen, ”Christianizing The Roman Empire A.D.100–400”, Yale University Press, 1984, År 382 avlägsnades Victorias altare en andra gång från senaten.

Med kejsar Theodosius I inleddes ett slutgiltig avskaffande av religionsfriheten i romarriket, då han efter ediktet i Thessaloniki införde dödsstraff för hedniska riter så som djuroffer och spådom, förstörde tempel och, i de Theodosiska dekreten (389–391), förbjöd besök i hedniska tempel, medlemskap i hedniska föreningar, prästerskap, sällskap, helger och högtider, romersk spådomskonst, alla former av offentliga hedniska ceremonier och vad han kallade ”häxeri”; släckte elden i Vestas tempel och avskaffade vestalernas ämbeten, avslutade troligen de olympiska spelen och direkt eller indirekt stödde de kristnas förstörande av hedniska tempel, heliga platser, statyer och andra heliga objekt i romarriket.Hughes, Philip (1949), ”6”, A History of the Church, I (rev ed.), Sheed & Ward. Ett berömt exempel var förstörelsen av Serapeion i Alexandria. Dessa förföljelser ägde rum trots hedningars vädjan om tolerans, religionsfrihet och förslag om fredlig samexistens.Symmachus Relatio 3.

År 395 delades Romarriket i Västrom och Östrom (Bysans), och Förföljelser av hedningar i Bysantinska riket förekom sedan till in på 500‐talet.

Källor

Kategori:Religion i Rom Kategori:Kristendomens historia Kategori:Romersk religion Kategori:Förföljelse av hedningar Kategori:Romerska riket under 300-talet Kategori:Romerska riket under 400-talet