Den här artikeln handlar om Tchads historia.
De nutida hållningarna, institutionerna och problemen i Tchad har växt fram ur historiska traditioner och utvecklingar under mer än 1 000 år. Landet är befolkat av olika, men i många fall inbördes förbundna, folkgrupper vars framväxt kännetecknades av korsande migrationer, utbrytningar och omgrupperingar. De flesta av landets folkgrupper har i allmänhet sitt ursprung norr och öster om landets nuvarande gränser.
Tchads geografiska läge vid stora transsahariska handelsleder har också påverkat landets historiska utveckling. I början bestod handeln av varor och slavar som tillfångatogs vid räder mot grupper i söder. Samlingar av små stammar ledde till framväxten av en rad kungadömen och imperier i den centrala regionen, av vilka de viktigaste var Kanem-Bornu, Bagirmi och Wadai. Kungadömena och imperierna byggde sin makt på, och blev slutligen själva underkastade, räder och tributbetalningar. Även om det fanns tidiga samhällen både i norr och söder, är det mesta av landets historia koncentrerad till de muslimska folken i den centrala regionen.
De olika kungadömenas och imperiernas politiska öden påverkades ständigt av interna politiska splittringar och externa invasioner. Detta är faktorer som även hade inflytande på det politiska livet under 1970- och 1980-talen. Det politiska sönderfallet var påtagligt i både Bornu och Bagirmi då fransmännen kom i slutet av 1800-talet. Makthavarna i Wadai gjorde motstånd mot den franska framryckningen, medan ledarna i Bornu och Bagirmi såg fransmännen mindre som erövrare än som en motvikt till det blomstrande Wadai.
Fransmännen förklarade den centrala delen av Tchad officiellt pacificerad 1924 och hade innan dess påbörjat administrationen av en stor del av den icke-muslimska södern. I många avseenden har de nomadiska nordliga grupperna aldrig underkuvats och uppror i norr fortsatte att inträffa under 1980-talet.
Efter 1905 administrerades de centrala och norra delarna som ett territorium i en federation med Franska Ekvatorialafrika. Franska intressen var dock inriktade på andra territorier i federationen och fram till efter andra världskriget hade den franska närvaron liten påverkan på invånarna. Fransmännen begränsade införandet av sin politik till städer och deras obligatoriska jordbruksprogram till vad som idag är södra Tchad. Deltagande från den lokala befolkningen i den koloniala administrationen var marginell och fram till mitten av 1950-talet var nödvändiga utbildningsmöjligheter för sådant deltagande praktiskt taget obefintliga.
Efter andra världskriget infördes representativa institutioner vilket ledde till en ökning av antalet politiska partier. De politiska grupperingarna speglade den inhemska politiska utvecklingen i Frankrike och traditionella etniska grupperingar i Tchad. Kortlivade politiska koalitioner och utbrytargrupper var vanliga. När Tchad blev oberoende 1960 dominerades det politiska livet av folket i söder, lett av president François Tombalbaye, vars hårdföra politik fjärmade honom från stora delar av befolkningen och ledde fram till inbördeskriget i Tchad.
1988 återfick landet stabiliteten men skillnader mellan och inom etniska grupper, liksom regionala skillnader, fortsatte att hota Tchads utveckling mot nationell integration.
Förhistorisk tid Det område som numera kallas Tchad innefattar några av de arkeologiskt rikaste platserna i Afrika. Ett omkring 7 miljoner år gammalt fossil upptäcktes 2001 i Sahel. Enligt upptäckarna tillhör fossilet den äldsta kända medlemmen (arten) i det mänskliga släktträdet. Forskarna kallade den nya arten för Sahelanthropus tchadensis.Marean C. W., Bar-Matthews M., Bernatchez J., Fisher E., Goldberg P., Herries A. I. R., Jacobs Z., Jerardino A., Panagiotis K., Minichillo T., Nilssen P. J., Thompson E., Watts I., Williams H. M. "Early human use of marine resources and pigment in South Africa during the Middle Pleistocene", Nature 449: 905-908, 2007-10-18
Under 6000-talet f.Kr. var den norra halvan av Tchad ett vidsträckt landområde som sträckte sig från floden Indus i öster till Atlanten i väster, där ekologiska förutsättningar möjliggjorde att människor kunde bosätta sig. Klippkonst som har hittats i Ennediregionen har daterats till innan 6000-talet f.Kr. och kan, tack vare verktygen som användes för att forma klipporna och de scener de visar, vara några av de äldsta bevisen på neolitisk produktion i Sahara. Mycket av lergodstillverkningen och de neolitiska aktiviteterna dateras längre tillbaka än de som fanns i Nildalen i öster.
Under den förhistoriska perioden var Tchad mycket fuktigare än idag, vilket visas av stora vilda djur som skildras i klippmålningar i Tibesti- och Borkouregionerna. Nutida språkforskning har visat att alla afrikanska språk söder om Saharaöknen (förutom khoisan) har sitt ursprung under förhistorisk tid i ett smalt band mellan Tchadsjön och Nildalen. Tchadinvånarnas ursprung är dock oklar. Flera av de upptäckta arkeologiska platserna har bara delvis studerats och andra platser har inte kartlagts.
Kungadömenas era 900-1900 Huvudartiklar: Kanem-Bornu, Bagirmi, Wadai Mot slutet av det första årtusendet e.Kr. började stater att bildas i centrala Tchad i den saheliska zonen mellan öknen och savannen. Under det följande årtusendet dominerades Tchads politiska historia av staternas relationer med varandra och påverkan på de människor som levde i statslösa samhällen i utkanterna. Nutida forskning har visat att infödda afrikaner grundade de flesta staterna, och inte immigrerade arabisktalande grupper vilket var uppfattningen tidigare. Arabisktalande och andra immigranter spelade dock, i och med islam, en betydande roll i formeringen och framväxten av staterna.
De flesta stater började som kungadömen där kungen ansågs gudomlig och begåvad med världsliga och andliga krafter. Alla stater var krigiska för att kunna överleva, men ingen stat klarade av att expandera till södra Tchad där skogar och tsetseflugor försvårade för kavallerierna. Kontrollen över transsahariska handelsvägar genom regionen lade grunden för kungadömenas ekonomi. De mest långlivade kungadömena enligt de flesta skrivna källor (av arabiska handelsmän och resande) var Kanem-Bornu, Bagirmi och Wadai.
Fransmännens ankomst och den koloniala administrationen thumb|En fransk officer dödas vid ett slag, 1900 Europeiska intressen i Afrika ökade allmänt under 1800-talet. Motiverade av sökande efter rikedomar gick fransmännen från Centralafrikas västkust för att inta territoriet Ubangi-Chari (nuvarande Centralafrikanska republiken). De gjorde anspråk på området då de ansåg att det hade franska influenser och inom två år hade de ockuperat delar av vad som nu är södra Tchad. I början av 1890-talet drabbade franska styrkor samman med Rabih Fadlallahs styrkor, som hade genomfört slavrazzior i södra Tchad och plundrat bosättningarna i Kanem-Bornu, Bagirmi och Wadai. Efter år av nederlag besegrade de franska styrkorna till slut Rabih Fadlallah i slaget vid Kousséri 1900.
Två fundamentala teman dominerade Frankrikes kolonisering av Tchad: Frånvaron av en politik för att ena territoriet samt en modernisering i långsam takt. Fransmännen prioriterade inte Tchad som de ansåg vara mindre viktigt än icke-afrikanska territorier, Nordafrika, Västafrika och andra franska besittningar i Centralafrika. Fransmännen ansåg att Tchad huvudsakligen var en källa för råbomull och outbildad arbetskraft som kunde användas i de mer produktiva kolonierna i söder. Inom Tchad fanns varken viljan eller resurserna för att göra mer än att upprätthålla lag och ordning, men även denna funktion försummades ofta och under hela kolonialperioden var stora delar av Tchad utan styrning från N'Djamena (kallad Fort-Lamy före september 1973).
Tchad förenades 1905 med tre franska kolonier i söder; Ubangi-Chari, Moyen-Congo (nuvarande Kongo-Brazzaville) och Gabon, men Tchad fick inte status som separat koloni eller en förenande administrativ politik förrän 1920. De fyra kolonierna administrerades tillsammans som Franska Ekvatorialafrika under ledning av en generalguvernör stationerad i Brazzaville. Generalguvernören hade administrativ kontroll över federationen, bland annat inrikes säkerhet, ekonomi och finansiella affärer samt kommunikationen med den franske ministern över kolonierna. Viceguvernörerna, som också tillsattes av den franska regeringen, hade till uppgift att genomföra generalguvernörens order. Den centrala administrationen i Brazzaville kontrollerade noga viceguvernörerna trots reformisternas försök till decentralisering mellan 1910 och 1946. Tchads viceguvernör hade större autonomi tack vare avståndet till Brazzaville och Frankrikes betydligt större intresse för de andra tre kolonierna.
Även om Brazzavilles kontroll var svag var den ändå starkare än N'Djamenas kontroll av inlandet. I den stora prefekturen Borkou-Ennedi-Tibesti Prefecture nådde en handfull franska militärtjänstemän en tyst överenskommelse med ökeninvånarna. Så länge som karavantransporterna var relativt säkra och minimala nivåer av lag och ordning upprätthölls lämnades folket ifred. I centrala Tchad var de franska reglerna bara något mer gällande. I prefekturerna Wadai och Biltine fortsatte det inhemska motståndet mot fransmännen och i vissa fall myndigheter som försökte undertrycka banditer och stråtrövare. Den underbemannade koloniala administrationen hade ett begränsat inflytande över den torra Kanemprefekturen och de glest befolkade områdena i Guéra- och Salamatprefekturerna. Gammaldags räder fortsatte in på 1920-talet och 1923 rapporterades att en grupp senegalesiska muslimer på väg till Mecka tillfångatogs och såldes som slavar. Den franska regeringen var ovillig att bekosta de resurser som krävdes för en effektiv administration och svarade med sporadiska tvångsåtgärder och en ökad tillit till indirekt styre genom sultanaten.
Frankrike lyckades genomföra ett effektivt styre endast i söder, men fram till 1946 kom de administrativa direktiven från Bangui i Ubangi-Chari och inte från N'Djamena. Till skillnad från norra och centrala Tchad inrättades en direkt civil administration bland sarafolket, en etnisk grupp i söder, samt deras närboende. En annan skillnad mot övriga Tchad var att det uppstod en blygsam ekonomisk tillväxt i söder tack vare införandet 1929 av en storskalig bomullsproduktion. Inkomster och pensioner för de människor i söder som hade tjänstgjort inom den franska militären ökade också det ekonomiska välståndet.
Trots fördelarna av högre inkomst, skolor och vägar fick fransmännen ändå inte folkets stöd i söder. Utöver det tidigare missnöjet, som exempelvis mot bärare (manuella transporter som tog tusentals liv) och omflyttning av byar, var bönderna förbittrade över de obligatoriska kvoterna som krävdes vid produktionen av bomull som fransmännen köpte till felaktigt satta låga priser. Ledare med beskydd från regeringen missbrukade denna situation ytterligare eftersom de var bittra över fransmännens prissättning i en region med tidigare statslösa samhällen. Denna behandling av gemene man och den koloniala organisationen började under denna period att skapa en känsla av saraetnicitet bland människor med kollektiva identiteter som tidigare hade varit avgränsade till små släktbundna grupper.
Även om Frankrike hade lagt mycket energi på att erövra Tchad var den följande administrationen av territoriet halvhjärtad. Tjänstemän inom den franska koloniseringsmyndigheten tackade nej till uppdrag i Tchad så tjänster gick ofta till oerfarna eller negativt inställda tjänstemän. En historiker har kommit fram till att det var nästan omöjligt att anses som oduglig för tjänst i Tchad. Ändå inträffade periodvis stora skandaler och många av tjänsterna förblev vakanta. Exempelvis saknade 42 procent av Tchads underdivisioner officiella tjänstemän.