Axel Gyllenkrok, född 2 augusti 1664 i Åbo i Finland, död 17 september 1730 på Svenstorps slott i Skåne, var en svensk friherre, militär och landshövding i Göteborgs och Bohus län. Han var kung Karl XII:s generalkvartermästare och kartritare under dennes fälttåg mot Ryssland mellan 1708 och 1709. Hans erfarenhet inom belägringskonst och fortifikation under pfalziska tronföljdskriget och början av stora nordiska kriget gjorde att kungen gav honom smeknamnet "lille Vauban".
Efter Karl XII:s nederlag i slaget vid Poltava den 28 juni 1709 följde Gyllenkrok med honom till det osmanska riket, men under ett uppdrag nära Tjernivtsi blev han överfallen av ryska trupper och tillfångatogs den 24 september samma år. Han fängslades på olika platser i Sibirien och i östra Ryssland tills han återvände till Sverige år 1722. Under fångenskapen skrev han en berättelse om sina egna iakttagelser och sin roll under både slaget vid Poltava och hela det ryska fälttåget.
Barndom och härkomst (1664–1683) Axel Gyllenkrok föddes den 2 augusti 1664 i Åbo i Finland. Hans far var Anders Nilsson Krok, assessor vid Åbo hovrätt och adlad Gyllenkrok den 17 september 1674. Hans mor var Maria Mums, dotter till en handelsman och rådman i Viborg. Sju av Anders och Marias barn, fyra söner och tre döttrar, nådde vuxen ålder. Ätten Gyllenkrok var en gren av den småländska prästsläkten Krok eller Krokius, som tog sitt namn från gården Krokshult i Hallaryds socken. Axel Gyllenkroks farfar var Nicolaus Krokius, biskop i Växjö stift.
Axel hade sin första skolgång i Åbos katedralskola och 1677 när han var 13 år gammal inledde han studier i Kungliga Akademien. Medan Axels tre bröder utbildade sig för civila ämbetsmannakarriärer ville han själv bli officer med inriktning på fästningsbyggnad och fortifikation.
Tidig karriär (1683–1700) miniatyr|vänster|stående|Sébastien Le Prestre de Vauban (1834) av Charles-Philippe Larivière. Under 1683 var Axel Gyllenkrok elev i överste Erik Dahlberghs informationsverk. Där fick han utbildning i fortifikationens olika grenar av ingenjören Mathias Spihler, kartritaren David Gerdes och matematikern Johan Christopher Steijer. Under det halvår som undervisningen pågick fick Gyllenkrok studera topografi, kartografi, rekognosering och olika fästningsbyggnader, samt veta hur en trupp ska slå broar, anlägga skansar, göra upp marschrutor och slå läger. Gyllenkrok inledde sin militära karriär som soldat i Svea livgarde. Under åren vid gardet befordrades han till förare den 28 februari 1685, sergeant den 24 april samma år och fältväbel under 1688. Den 13 november 1688 utnämndes han till fänrik i kapten Leonard Posses kompani. Gyllenkrok fortsatte sin utbildning på Ladugårdsgärdet hos fortifikationsofficeren Engelbrecht Otto som placerades på gardet som informationsofficer, och gardet blev med tiden landets främsta officersskola.
1691 tog Gyllenkrok ledighet från Livgardet för att tjänstgöra som volontär i den franska armén, som var i krig med den stora alliansen bestående av Nederländerna, England, Tysk-romerska riket och Spanien. Han antogs som fänrik vid ett tyskt regemente i fransk tjänst, som leddes av överste Louis Greder. I regementet träffade han gardeslöjtnanten Carl Magnus Posse, och av oklara anledningar beslutade de för att desertera från fransmännen och rymma över till den allierade sidan. De togs dock tillfånga och sattes i arrest, men efter deras protester släpptes de fria. Översten och observatören Carl Gustaf Rehnskiöld fick order av kung Karl XI att framföra kungens allvarliga missnöje till de båda officerarna; genom deras odisciplinerade handlingssätt hade de ådragit sig ogillande av främmande militärer och enligt kungen borde de ha uppträtt i enlighet med gängse soldatmanér.
Gyllenkrok och Posse separerades och tvingades återvända till den franska sidan. Gyllenkrok avdelades till de trupper som opererade i Flandern, och han fick tillfälle att studera de fästningar som byggts av den franske marskalken och fästningsbyggaren Sébastien Le Prestre de Vauban, som påverkat Erik Dahlbergh och som han hade studerat i Stockholm. Samtidigt fick Gyllenkrok lärdomar i Vaubans belägringskonst och det kontinentala Europas krigföring. Gyllenkrok och hans regemente var hårt engagerade i kriget i Flandern och i juni 1692 deltog han i belägringen av den befästa staden Namur vid floden Sambre. Han deltog även i fältslagen vid Steenkerke den 3 augusti 1692 och Neerwinden den 29 juli 1693. I den sistnämnda striden blev den nye översten för Greders regemente svårt sårad, men Gyllenkrok slapp undan utan skador. Gyllenkrok deltog senare i bombardemangen av Charleroi och Brüssel och i belägringarna av fästningarna Tournai och Huy, som båda erövrades av fransmännen och befästes av Vauban. Striderna upphörde efter hand och 1696 återvände Gyllenkrok till Stockholm.
Medan Gyllenkrok var utomlands hade han i Sverige den 22 augusti 1693 befordrats till löjtnant vid Livgardet, med Carl Magnus Posse som kompanichef. Den 22 juni 1696 utsågs Gyllenkrok till kapten och fick överta major Magnus Palmqvists kompani som han skulle exercera och försörja.
Stora nordiska kriget (1700–1709)
Krigsutbrottet I februari 1700 inleddes stora nordiska kriget då det svenska riket anfölls från tre håll av anfallsförbundet Danmark-Norge, Sachsen-Polen och Ryssland. Efter Karl XI:s död efterträddes han på den svenska tronen av sonen Karl XII. Den unge kungen tog med sin fars fältarmé i kriget mot fiendeländerna. Gyllenkrok och Livgardet bröt upp från Stockholm den 24 april 1700 och efter 26 marschdagar och 14 rastdagar kom gardet till Malmö. Den första uppgörelsen gällde Danmark, och den 25 juli landsteg svenska trupper under kungens ledning vid Humlebæk på Själland. Under striderna mot de danska försvararna steg Gyllenkrok i land för att leda sina gardessoldater till att jaga bort det danska kavalleriet. Den lyckade landstigningen tvingade kung Fredrik IV av Danmark att dra sig ur kriget den 8 augusti 1700 under freden i Traventhal.
miniatyr|vänster|Slaget vid Narva av Alexander von Kotzebue. I oktober skeppades Karl XII och den svenska huvudarmén från Karlshamn till Pernau i Estland för att undsätta den svenska utposten Narva, som belägrades av en rysk armé under befäl av tsar Peter I. Efter en månad lång och mödosam marsch anlände den svenska huvudarmén den 20 november Narvas utkanter. Karl XII beordrade att omedelbart anfalla de förskansade ryska belägringstrupperna, som leddes av fältmarskalk Charles Eugène de Croÿ efter att tsaren dagarna innan gav sig iväg till Moskva. Den svenska huvudarmén leddes av generallöjtnant Rehnskiöld och delade upp trupperna i två anfallskolonner, där Gyllenkrok och Livgardet gick i spetsen för den högra kolonnen under general Otto Vellingks befäl medan den vänstra kolonnen leddes av Rehnskiöld själv. Slaget vid Narva blev mycket blodig och ryssarnas förluster uppgick till 9 000 i döda medan resten kapitulerade inför svenskarna, vars förluster uppgick till 1 900 man. Livgardet som hade kämpat i första ledet hade 140 döda och 185 sårade, inklusive Gyllenkrok som blev illa skadad i ena armen.
Efter slaget gick Karl XII och den svenska huvudarmén i vinterkvarter utanför staden Dorpat och det förfallna slottet Lais. Under våren förstärktes armén med förband från svenska fastlandet och i juni 1701 bröt armén upp och marscherade ner mot Riga för att slå till mot kung August II:s sachsiska och ryska trupper. Den 9 juli korsade Karl XII floden Düna i spetsen för Livgardet och August II gick till reträtt efter en kort strid. Under striderna vid Cobrons skans stupade två gardeskaptener och Gyllenkrok blev sårad på nytt. Kurland ockuperades av svenskarna och den 19 augusti utnämndes Gyllenkrok till generalkvartermästarlöjtnant och den 30 oktober till major.
Polska fälttåget
Istället för att försvara de svenska Östersjöprovinserna beslöt Karl XII att gå söderut mot Polen och försöka avsätta August II som polsk kung. I december 1701 lämnade Gyllenkrok Kurland och marscherade in i det polska Litauen i spetsen för 400 man från Livgardet, medan Karl XII red i förväg med en avdelning ryttare. Efter 19 dagars marsch anlände Gyllenkrok till Kovno vid floden Njemen, där han och hans trupper inkvarterade under 2 månader. Den 27 mars 1702 anlände Karl XII med sina ryttare till Kovno, och dagen efter anlände en större trupp vilket gjorde att Gyllenkrok kunde återgå till sitt regemente. Senare påbörjade Karl XII sin marsch mot Warszawa. Gyllenkrok skickades i förväg och hans styrka var förstärkt med kavalleri, och fick uppgiften att inrätta magasin vid alla nattkvarter på vägen till Warszawa. Gyllenkrok beordrade sina ryttare att driva samman proviant och upprätta magasin i städerna. 14 dagar senare kom han till staden Ostrow, där polackerna hade förstört broarna och pråmarna över floden Bug. Han fick råd att ta sig till staden Wyszków där han hittade en vindbrygga över strömmen, och längre nedåt floden hittade han ett tjugotal småbåtar som kunde användas vid transport av folk och proviant. Karl XII beslutade att övergången skulle ske vid Wyszków, och efteråt föll Warszawa utan svärdsslag den 14 maj 1702.
miniatyr|vänster|stående|Karl XII (1706) av Johan David Schwartz. Under några veckor vilade Gyllenkrok med sina trupper i förstaden Praga vid Warszawa, men 10 dagar före huvudarméns uppbrott söderut beordrades Gyllenkrok att i förväg skickas till Kraków med 900 man för att ta hand om arméns underhåll. Under hans proviantinsamling fick Gyllenkrok via utsända spioner underrättelser om att August II och hans sachsiska armé hade brutit upp och att hans förtrupper var i närheten av Gyllenkroks styrka. Karl XII kallade då tillbaka Gyllenkrok, som eskorterade 260 vagnar med proviant till huvudarmén. Gyllenkrok deltog senare i slaget vid Kliszów den 9 juli, där Karl XII återigen segrade över August II men misslyckade med att vinna en avgörande seger mot den sachsiska armén. Under slaget förlorade Livgardet 66 man, men Gyllenkrok reflekterade att han "ovanligt nog" inte blev sårad. Senare i augusti skickades Gyllenkrok ut på en ny proviantexpedition mot slottet Tarsin, som han inkvarterade med 400 soldater. Slottet och den angränsande byn var dock övergivna och allt av värde var borta, vilket gjorde att Gyllenkrok återvände till huvudarmén tomhänt. Efteråt fick Gyllenkrok i uppdrag att med 560 ryttare och 1 200 fotsoldater eskortera 60 vagnar med krigstroféer och sårade och sjuka svenska soldater till staden Opatowice vid floden Weichsel. Under den sex dagar långa marschen oroades Gyllenkrok av polska ryttare och grupperade sina trupper att för att omedelbart kunna inta stridsberedskap. Efter fullgjort uppdrag fick Gyllenkrok en ny order om att med 500 soldater plundra och bränna ner staden Woinitze för att denna inte kunde betala den dryga kontribution som svenskarna ålade stadens borgare. Efter utförd exekution återvände Gyllenkrok till Opatowice, ihop med boskap och några linnekläder.
miniatyr|Belägringen av Thorn. Målning efter 1703.