Georg Engström var en psykiatriker som arbetade på Vadstena Hospital under 1800-talet. Under hans tid på Vadstena skrev Engström många journalanteckningar om hans patienter. Från dessa anteckningar har man kunnat se vilka psykiska sjukdomar som han ansågs fanns och hur dessa sjukdomar visade sig. Det som även visat sig är vad för behandlingsmetoder han ansåg skulle bota dessa sjukdomar och hur han använt sig av dessa.

Sjukdomsuppfattningar

Fånighet Det var vanligt att Engström ansåg att en patient led av flera sjukdomar men de som fick benämningen fånighet fick för det mesta bara den. Det var bara vid några enstaka fall som personer med fånighet också ansågs lida av mani och även några fall där fånigheten verkade vara blandad med epilepsi. Engström menade ibland att epilepsin gjorde så att patienterna blev fåniga, men det kunde också bara vara att personen ansågs lida av dem båda. I början av Engströms tid på Vadstena var det väldigt vanligt att patienterna fick diagnosen fånighet men antalet minskade allt eftersom. Engström började allt efter att åren gick byta ut namnet fånighet mot slöhet. 1835 beskrev Engström att den som led av slöhet hade ”ett tillstånd där själsförmögenheterna var svaga och ofullständiga”. Det som verkar vara gemensamt hos alla personer med fånighet utifrån Engströms anteckningar är att de inte hade så mycket energi. De satt ofta stilla och orkade inte göra så mycket. Engström skrev aldrig ner om han trodde att sjukdomen var ärftlig, men han verkade inte tycka att sjukdomen var obotlig eftersom flera personer med diagnosen fånighet lades in på Kurhospitalet för behandling. I sina journalanteckningar skrev Engström inte heller om fånighetens karaktär utan han skrev oftast bara ner vilken nivå av fånighet som personen hade.

Idiotismus Idiotismus är den allvarligaste nivån av fånighet. En patient som led av Idiotismus ansågs inte påverkas av vad som hände runt omkring henne och beskrevs även som ”i hög grad vansinnig, utan allt medvetande och förnuft”. Engström kunde också använda namnet Stupiditas för denna nivå.  

Fauitas Fatuitas är den mellersta nivån av fånighet. De symptom som dessa personer hade utmärktes av två olika saker. Antingen kunde människorna endast förstå enkla begrepp och förhållanden eller också hade personen väldigt låg energi. Om en patient skrev Engström ”Den sjuke är mindre vetande och har förslöade kropps- och själsförmögenheter” och om en annan patient med Fatuitas skrev Engström att personen nästan aldrig pratade utan bara gick fram och tillbaka.

Imbecillitas Imbecillitas är den snällaste formen av fånighet. Det är egentligen ingen sinnesrubbning utan personerna som led av detta hade enbart ett nedsatt förstånd. Engström kunde också använda namnen Blödsinn och Amentia för att beskriva denna nivå.

Mani De som fick diagnosen mani ansågs ofta ha någon annan sjukdom. Det som kännetecknar mani är att personerna fick anfall som antingen bara var att de pratade oroligt och hade ett förvirrat uttryck i ögonen eller att de var väldigt våldsamma där de kunde slå och skrika. Engström beskrev en gång att mani var häftiga anfall som varvades med lugna perioder. På vissa ansåg han också att de våldsamma perioderna omväxlades med stunder av fånighet. Engström antydde att orsaken till anfallen var att personen hade ett begär att vara våldsam och att en annan kraft tagit makten hos personen. Manin kunde anses uppkomma genom att man fått en dålig uppfostran som gjort att personens känslor inte gick att tygla.

Sinnesrubbning Personer med sinnesrubbning ansågs enbart ha förvirrande föreställningar eller det tillsammans med mycket fantasi. Engström kunde också använda benämningen förvirring när han pratade om sinnesrubbning. Denna sjukdomskategori var ganska svårdefinierad hos Engström men några utmärkande drag var att personerna hade något fel i de själsliga förmågorna där framförallt fantasin tagit en för stor roll. Även denna sjukdomsförteckning delade han upp i några underkategorier.

Unstätter Wahnsinn Unstätter Wahnsinn kunde också namnges som Escstasis, periodisk sinnesrubbning, allmän förvirring och periodisk vansinnighet. Det var väldigt sällan någon som led av Unstätter Wahnsinn ansågs lida av en annan sjukdom också. Det som kännetecknade de flesta med Unstätter Wahnsinn var att de befann sig i en slags fantasivärld eller att de hade en hetsig fantasi. En patient som fått benämningen Unstätter Wahnsinn av Engström var Kjerstin Andersdotter. Hon levde i en fantasivärld, där hon inte befann sig i verkligheten utan istället förenade det verkliga med drömmarna. Kjerstin hade enligt Engström perioder där hon var mer klar i huvudet men det var aldrig att hon var helt förståndig. När hon pratade bytte hon snabbt mellan ämnen utan att de hade något sammanhang. Det finns också nerskrivet att hon oftast var glad och inte alls våldsam. En annan person som ansågs lida av Unstätter Wahnsinn var en bonde. Denna bonde pratade konstant om djävular och helvetet utan att ha något ordentligt sammanhang. Om bonden skrev Engström en gång i sina anteckningar ”Hans uppjagade, otyglade fantasi framställde rastlöst de löjligaste bilder och föreställningar, och patienten fortfor med sitt galna prat”. Engström beskrev även bondens prat om helvetet som felaktiga och förvridna. Unstätter Wahnsinn kunde också sättas som sjukdom på någon för att personen hade problem med det logiska tänkandet. En kvinna fick till exempel den här sjukdomsbeteckningen för att både hennes påståenden och slutsatser ansågs vara förvridna. Engström menade även ibland att sjukdomen kunde bero på att fantasierna tagit övertaget om förnuftet eller att det blivit rubbningar i själsförmögenheterna.

Det fanns även personer som fick diagnosen Unstätter Wahnsinn fastän Engström själv inte ansåg att det var något fel på personen. Engström hade vid de här fallen enbart gått på information från andra människor om personernas tillstånd. Engström fick till exempel läsa ett läkarintyg om pigan Carolina Ericsdotter där det stod att hon slagit huvudet från ett fall, att hon efter det fått yrsel och efter en tid blivit fullständigt vansinnig. Han tyckte själv att hon var en lugn person och att hon med förstånd kunde svara på alla frågor. Han kunde inte se några uttryck om att hon hade någon sinnesrubbning. Trots detta så skrev Engström ner att pigan hade sjukdomen Unstätter Wahnsinn. Det fanns också liknade fall där prästerna funnit symptom på sjukdom och där personerna fick beteckningen av en sjukdom fastän Engström själv inte ansåg att det var något fel.

Lustiger Wahnsinn Andra namn som betecknade samma sjukdomstillstånd som Lustiger Wahnsinn var Moria och Narrheit. Hos de som led av denna sjukdom var det obalans i själsfunktionerna och sjukdomen visade sig genom att personerna gjorde löjliga upptåg. De pratade, sjöng, grät och skrek konstant. De sprang även hit och dit hela tiden. Maja Olofsdotter fick denna diagnos efter att hon skickats till hospitalet efter att ha dansat med sin piga på gatan och visat känslor för en dräng. En annan person som fick benämningen Lustiger Wahnsinn var Lisa Andersdotter. I sina anteckningar framställer Engström henne som livlig och glad men med förvrängda föreställningar. På nätterna pratade och sjöng hon. Hon kunde göra grimaser och kisa med ögonen. Förutom detta ansåg ändå inte Engström att hon hade särskilda drag som tydde på sinnesrubbning.

Engström skrev ner att tullinspektören Gotthard Theodore Pfeiff fix vansinnighet. Detta för att Pfeiff trodde sig ha ärvt ett stort arv. Detta berodde på att hans förhoppningar om en befordran förstörts vilket gjort hans ekonomiska status omöjlig att förbättra. En person som ansågs ha fixa idéer av gladare ställning som blandades med fånighet var Maria Andersdotter som enligt Engström var totalt sinnessjuk och väldigt förvirrad. Vissa stunder var hon glad och föreställde sig att hon var drottning eller prinsessa medan hon vid andra stunder var ohanterlig och saknade medvetande.

Blödsinniger Wahnsinn Blödsinniger Wahnsinn kunde också namnges som Anaomalia. Denna sjukdom kännetecknades av att man hade svaga men kraftiga uttryck. I Engströms anteckningar verkar sjukdomen vara en liten blandning av förvirring och fånighet. På vissa ställen i hans anteckningar verkar det som att Engström menar att förvirringen kommer ifrån slöheten medan det ibland verkar som att han menar att slöheten var ett uttryck eller en konsekvens av förvirringen. Det otydliga i denna kategori kan man se i en anteckning av Engström om Johanna Granat ”Slöhet och deraf hörrörande förvirring utgöra grunddragen i patienternas psych.”.

Melankoli Vad Engström ansåg Melankoli var förändrades ganska mycket från år till år. Något år ansåg han det vara en slags sinnesrubbning medan den senare blev en egen sjukdom med flera underkategorier, vilka är svåra att beskriva med hjälp av hans anteckningar då det inte var så många som tycktes lida av dem. Detta gör att sjukdomen blir svår att avgränsa. Det man kan se i hans journalanteckningar är att de som han ansåg led att Melankoli också ansågs ha en annan sjukdom som till exempel mani, slöhet eller fixerad vansinnighet. Det som allmänt beskrivs hos de som hade melankoli var att de var dystra, slutna, nedslagna och också ibland oroliga. Engström antecknade ofta om patienterna visste vad orsaken till deras nedstämdhet var. Prästen A.G. Hagman berättade för Engström att han mådde dåligt för att han behandlats illa av hans förmän och att han inte trivdes i prästlivet. Mjölnaren Anders Kjellberg sa att han var i det här tillståndet för att han bland annat hade det dåligt ekonomiskt. Maria Jonsdotter led enligt Engström av dysterhet och kollade ängsligt runt omkring sig, men hon själv kunde inte komma på någon anledning till att hon mådde på det sättet eller varför hon var rädd. Hos vissa personer verkar det som om Engström ansåg dem lida av Melankoli bara för att de var olyckliga. Anna Maja Nilsdotter kände en väldig oro och hade mycket smärta på grund av någon slags svamp i underlivet. Det enda som förknippade henne med vad Engström annars kopplat till Melankoli var just att hon var olycklig över hur hon hade det.

Fixerad vansinnighet Personer som led av fixerad vansinnighet var enligt journalanteckningarna personer som trodde att de levde ett bättre liv än vad de faktiskt gjorde. Till exempel Carl Johan Sjöström som var en betjänt som trodde att han hade en skatt nedgrävd vid Riga led av Fixerad vansinnighet enligt Engström. Även Olof Wilhelm Broman som var präst och som trodde att han blivit utnämnd till hovpredikant, löjtnanten Lundberg som trodde att han var adelsman och bonden Johannes Andersson som försökte göra affärer med alla för att han trodde han var rik led av fixerad vansinnighet enligt Engström. Man kunde även anses lida av Fixerad vansinnighet om man trodde att sjukdomar kunde orsakas av onda människor. Allmänt gav Engström diagnosen fixerad vansinnighet när de sjuka personerna låtit en slags föreställning eller idé om antingen sig själva eller en situation helt få övertaget över sitt förnuft och verkligheten. Engström kunde också beskriva fixerad vansinnighet med underkategorierna demonomani och religiös vansinnighet.

Om patienten kände sig utsatt för fara av sina föreställningar menade Engström att de led av paranoia. Ett exempel är Ekander, en avskedad präst, som hörde och såg personer som inte var verkliga. Han trodde även att han själv var ett objekt för förföljelse och illvilja. En annan person som ansågs lida av paranoia var Johan Söderling som trodde att han bytt själ med någon annan och att han på något sätt blivit instängd i Carlskrona.