Rivaliteten mellan Millwall och West Ham United är en av de längsta och mest bittra i engelsk fotboll. De två lagen, då kända som Millwall Athletic och Thames Ironworks, hade båda sitt ursprung i Londons East End, och låg mindre än fem kilometer från varandra. Lagen möttes för första gången i FA-cupen 1899–1900. Matchen var historiskt känd som Dockersderbyt, eftersom båda lagens supportrar främst var hamnarbetare (engelska: dockers) vid varven på vardera sidan av Themsen. Följaktligen arbetade varje lags supportrar för konkurrerande företag, vilket förstärkte spänningen mellan lagen. 1910 flyttade Millwall söder om Themsen till New Cross, vilket gjorde att lagen inte längre var grannar i östra London. Båda lagen har sedan dess flyttat, men ligger fortfarande knappt sex kilometer från varandra. Millwall flyttade 1993 till The Den i Bermondsey medan West Ham år 2016 flyttade till Londons Olympiastadion i Stratford.

Millwall och West Ham har mötts ett hundratal gånger, med över tid tämligen jämna resultat. Före första världskriget möttes lagen 60 gånger på bara 16 år, mest i Southern och Western Football League. De har mötts totalt 39 gånger i liga- och cuptävlingar sedan 1916. Lagen har vanligtvis tävlat i olika divisioner och endast spelat 12 säsonger i samma liga i Football League. Trots detta har derbymötena behållit sin passion och båda klubbarnas supportrar anser fortfarande den andra klubben som sin främsta rival. Lagen mötte varandra senast i Championship 2026–27, i deras hundrade inbördes möte.

Rivaliteten mellan lagen är djupt inbäddad i brittisk fotbollshuliganism och kultur, och har återspeglats i filmer som specifikt fokuserats på fientligheten mellan klubbarnas två firmor, Inter City Firm och Millwall Bushwackers. Våld har skett sporadiskt mellan fansen, vilket resulterat i en Millwallsupporters död 1976 och mordet på en West Hamsupporter 1986. Senast under upploppet vid Upton Park 2009 ledde stor oordning mellan lagens supportrar, både på och runt West Hams hemmaarena Upton Park, till ett flertal skador och en Millwallsupporter blev knivhuggen innan matchen startade. Under de två sista matcherna mellan lagen under säsongen 2011–2012 genomförde Metropolitan Police operationer i hela London för att säkerställa att matcherna var problemfria.

Rivalitetens historia

Klubbarnas grundande: 1885–98 Millwall Rovers fotbollsklubb bildades 1885 av plåtslagare på JT Mortons konserveringsfabrik på Isle of Dogs i East End of London.Lindsay, p.8 Tio år senare bildades Thames Ironworks Football Club av Dave Taylor, en förman på Thames Ironworks and Shipbuilding Company, Londons sista stora varvsföretag. Företagets ägare Arnold Hills bestämde sig för att bilda ett fotbollslag för att förbättra moralen i hans arbetskraft. De två klubbarna låg under från varandra. Då varje uppställning av spelare och supportrar arbetade för motsatta företag och tävlade om samma kontrakt utvecklades rivaliteter. De första mötena mellan klubbarna var reservspel: de första slutade i en 6–0-hemmaseger för Millwall Athletic Reserves Millwall Rovers bytte 1889 namn till Millwall Athletic. den 14 december 1895 över de nybildade Thames Ironworks. Lindsay, p. 9 Den 23 september 1897 spelade de två lagen sin första vänskapsmatch på Millwalls Athletic Grounds, Millwall Athletic vann 2–0 framför en publik på 1 200 åskådare.Powles, p. 53Lindsay, p. 372

Sextio möten på sexton år: 1899–1915 Den 9 december 1899 möttes lagen för första gången, i femte omgången av kvalet till FA-cupen. Millwall Athletic vann med 2–1 på Thames Ironworks hemmaplan Memorial Grounds. Målskyttarna var Hugh Goldie och Bert Banks. Det året nådde Millwall semifinal där de förlorade med 3–0 mot Southampton, men fick smeknamnet The Lions från en tidningsrubrik som beskrev de som "The Lions of the South" för deras framgångar i cupen.Lindsay, p. 13 Lagens andra möte var i en Southern League match som sträckte sig över två århundraden. Matchen spelades på Memorial Grounds den 23 december 1899, men tvingades avbrytas på grund av dimma efter 69 minuter, då Millwall ledde med 2–0. Istället för att spela om matchen, spelades de återstående 21 minuter av matchen fyra månader senare, den 28 april 1900. Efter att Ironworks vunnit med 1–0, tog spelarna en kort paus, och spelade därefter resten av den avbrutna matchen. Inga fler mål gjordes och Millwall vann matchen med 2–0.Lindsay and Tarrant, p. 262 alt=A programme cover from the first game between Thames Ironworks and Millwall Athletic|vänster|miniatyr|192x192px|Ett programblad från den första matchen som spelades mellan lagen, då kända som Thames Ironworks och Millwall Athletic, 9 december 1899.Powles, p. 79 Thames Ironworks upplöstes i juni 1900 på grund av dispyter inom klubben. Följande månad startades den på nytt, då som West Ham United. Klubbens smeknamn blev The Hammers, på grund av deras ursprung som Ironworks. Under säsongerna 1901–02 och 1902–03, tävlade både Millwall och West Ham i Southern League, London League, Western League och Southern Professional Charity Cup. Lagen möttes då hela sju gånger under varje säsong, det högsta antalet möten mellan lagen under en säsong.Lindsay and Tarrant, p. 268 Under denna period var Millwall obesegrade i 12 raka matcher mot West Ham, med nio segrar och tre oavgjorda matcher över två år. Detta inkluderade en 7–1-seger i semifinalen i Southern Professional Charity Cup den 2 april 1903, den högsta segermarginalen mellan lagen. Ben Hulse gjorde fyra av målen på Memorial Grounds.Lindsay and Tarrant, p. 166 Millwall förlorade mot West Ham den 1 september 1904. West Ham segrade med 3–0, i den första matchen på nya hemmaplanen Upton Park, med två mål från Billy Bridgeman och ett av Jack Flynn.

Den 17 september 1906, i en match i Western League, tacklades Millwallspelaren Alf Dean mot en reklamskylt i metall av West Hamspelaren Len Jarvis. Andra spelare fick bäras av planen på grund av hårda tacklingar. East Ham Echo rapporterade: "Från den allra första sparken på bollen sågs det troligtvis vara problem, men stormen brast när Dean och Jarvis kom i kollision (Millwall hade två spelare som skickades av under matchen). Detta väckte stor spänning bland åskådarna. Folkmassor på läktarna fick feber, och flera fria slagsmål uppstod."Dunning, p. 68"From the very first kick of the ball it was seen likely to be some trouble, but the storm burst when Dean and Jarvis came into collision (Millwall had two players sent off during the match). This aroused considerable excitement among the spectators. The crowds on the bank having caught the fever, free fights were plentiful." 1910 beslöt Millwall att ta bort ordet Athletic från deras klubbnamn, och flytta från East London. Med begränsad expansionsyta på Isle of Dogs, ville klubben förhöja supporten från fans samt publiksiffror. Klubben flyttades ungefär 6 kilometer till The Den i New Cross, South London.Lindsay, pp. 16–17 Det sista Östlondonderbyt mellan lagen var på Millwalls hemmaplan North Greenwich den 24 september 1910. West Ham vann med 2–0 med mål från Danny Shea och Fred Blackburn.Lindsay and Tarrant, p. 284 Fyra månader senare reste Millwall till Upton Park, då för första gången som ett lag från South London. Matchen slutade oavgjort, 2–2. Den 9 mars 1912 besöktes The Den av 28 400 supportrar för att se första mötet med West Ham på den nya hemmaplanen. Millwall vann matchen med 5–1, varav den irländska anfallaren Wally Davis gjorde ett hat-trick.

Två världskrig och anslutning till Football League: 1915–45 miniatyr|270x270px|West Ham attackerar Millwall på Upton Park i FA-cupen, 15 februari 1930.Lindsay, p. 19 Ett flertal vänskapsmatcher och träningsmatcher spelades under första och andra världskriget. Totalt spelades 33 matcher mellan lagen i Wartime League.Lindsay, pp. 316–317 Båda lagen satte ihop svårt utarmade lag av juniorer, reserver och icke-professionella spelade, och spelade 14 matcher i London Combination mellan 1915 och 1919. West Ham vann nio, Millwall tre och två blev oavgjorda.Lindsay and Tarrant, pp. 294–300 Efter första världskriget var Football League på nytt introducerad i England av The Football Association och West Ham anslöt till Second Division för säsongen 1919–20. Millwall anslöt sig till den nystartade Third Division under säsongen 1920–21, då Football League expanderades från 44 lag till 66.Lindsay, p. 17 Under Generalstrejken i Storbritannien 1926, var majoriteten av arbetarna West Hamsupportrar. En oberättigad berättelse säger att Millwallsupportrar som var varvsarbetare på Isle of Dogs vägrade att ge sitt stöd och väckte upprörelse. Vid denna tid hade Millwall redan flyttat från Isle of Dogs spelade i New Cross.

Mellan 1919 och 1930 möttes lagen 12 gånger i London Professional fotbollsspelares' Association Charity Fund, London Challenge Cup och FA-cupen.Lindsay and Tarrant, pp. 300–322 Den 15 februari 1930 vann West Ham en match i FA-cupens femte omgång med 4–1 på Upton Park. Vic Watson gjorde två mål, och Viv Gibbins och Tommy Yews gjorde ett var. Harold Wadsworth gjorde Millwalls enda mål.Lindsay and Tarrant, p. 322 Lagen möttes för första gången i Football League under säsongen 1932–33, efter att West Ham blivit nerflyttade från First Division. Den 17 september 1932 slog West Ham Millwall med 3–0 på Upton Park i Second Division, två mål gjordes av Vic Watson och ett av Jackie Morton.

Den 27 december 1938 anslöt 42 200 åskådare vid Upton Park för att se lagen mötas i Second Division. Matchen slutade 0–0. Detta är fortfarande den högsta publiksiffran mellan lagen. Mellan 1939 och 1946 spelades det vänskapsmatcher i League South (A) Division, South Regional League, London League, Football League South och Football League War Cup.Lindsay and Tarrant, pp. 342–354 De spelade 19 matcher mot varandra under andra världskriget: Millwall vann 3, West Ham 12 och 4 slutade oavgjort. Millwalls hemmaplan The Den skadades svårt av en tysk bomb 1943, och under en kort tid bjöds Millwall in av grannlagen Charlton Athletic, Crystal Palace och West Ham för att spela deras matcher på The Valley, Selhurst Park och Upton Park. För att kompensera bristen på professionella spelare under andra världskriget infördes ett gästspelarsystem. Spelare som Sailor Brown, Louis Cardwell och Jimmy Jinks spelade för båda rivalklubbarna under denna period. West Ham förlorade med 2–1 mot Chelsea på White Hart Lane i semifinalen i War Time Cup 1944–45, med två gästspelare från Millwall i laget. Båda spelarna spelade även för Millwall i South Final, där de förlorade mot Chelsea med 2–0.Lindsay and Tarrant, p. 235

Olika ligor och huliganism: 1946–87 Efter andra världskriget var Millwalls lagform usel, och laget flyttades ner till Third och Fourth Division i Football League.Lindsay and Tarrant, pp. 378–379 West Ham har aldrig spelat under Second Division i deras historia, och har ofta spelat en liga eller två över Millwall. De två lagen mötte inte varandra i ligan mellan 13 oktober 1959 och 7 oktober 1978, vilket gjorde 1960-talet till det enda årtionde som lagen inte möttes. Trots bristen på möten ansåg båda lagens supportrar att det andra laget var deras värsta rival.Spaaij, p. 136 Under dessa år hade Hammers stora framgångar, med vinster i FA-cupen 1964, 1975 och 1980. De vann även Cupvinnarcupen 1965. Över fyra decennier var sidorna bara i samma nivå i Football League under tre säsonger, 1946–47, 1947–48 och 1978–79.Lindsay and Tarrant, p. 256Lindsay and Tarrant, p. 258Lindsay and Tarrant, p. 420 De möttes i två matcher i Southern Professional Floodlit Cup 1959 och i Full Members Cup 1987.Lindsay and Tarrant, p. 382Lindsay and Tarrant, p.438