miniatyr|Minnesmärke över Aldo Moro vid Via Michelangelo Caetani, Rom (fotografiet taget 2003, i samband med 25-årsminnet av Moros död). miniatyr|Minnesmärke över Aldo Moro i Castel Sant'Angelo i provinsen Rieti. Aldo Moro, född 23 september 1916 i Maglie, Puglia (Apulien), död 9 maj 1978 i Rom, var en italiensk politiker (kristdemokrat) och professor i straffrätt. Moro var Italiens premiärminister 1963–1968 och 1974–1976.
Moro var en av de mest betydelsefulla ledarna för Democrazia Cristiana (DC) och var känd som en mycket tålmodig politisk medlare. Moro kidnappades av Röda brigaderna den 16 mars 1978 och mördades efter 54 dagars fångenskap i ”folkets fängelse” (italienska prigione del popolo).
Tidig karriär Moro föddes i Maglie i provinsen Lecce i Apulien som den näst äldste av fyra söner till Renato Moro och hans hustru Fida Stinchi.Janzon s. 106Mastrogregori s. 31 I syskonskaran ingick också en syster. Familjen var inte aktiva katoliker men Moros mor var starkt troende. Föräldrarna arbetade inom utbildningssektorn, fadern som skolinspektör och modern som lärare. Det fanns en tjänstemannatradition i familjen och att barnen som vuxna skulle gå i statens tjänst var närmast självklart. Sin grundläggande skolutbildning fick Moro i statliga skolor och han avslutade den med examen från ett klassiskt lyceum i Taranto. Valet att studera i statliga skolor innebar på den tiden ett i praktiken obligatoriskt medlemskap i de fascistiska ungdoms- och studentorganisationerna Opera nazionale balilla och Gruppi universitari fascisti, medlemskap som för Moros del blev passiva. Han hittade ständigt på ursäkter för att slippa delta i sina fascistiska studiekamraters möten.Janzon s. 106-107 När familjen flyttade till Bari 1934 skrevs Moro in på universitetets juridiska fakultet. Samtidigt anslöt han sig till den av ärkebiskopen Marcello Mimmi understödda katolska organisationen Federazione universitaria cattolica italiana (FUCI), en konsekvens av det religiösa uppvaknande han upplevt tillsammans med sin äldre bror Alberto när de under skoltiden knutit kontakt med franciskanorden. Moro blev tidigt starkt påverkad av Thomismen, vilket kom att få stor betydelse för hans framtida politiska vägval. Moro blev ordförande för FUCI:s avdelning i Bari 1937 och nationell ordförande 1939, en post på vilken han 1941 efterträddes av en annan framtida ledare inom politiken, Giulio Andreotti. Under sin tid som FUCI-ordförande inledde Moro sin livslånga vänskap med den blivande påven Giovanni Battista Montini (Paulus VI).Janzon s. 108
Moro tog sin grundläggande universitetsexamen (laurea) 1938 med ett examensarbete betitlat La capacità giuridica penale som handlade om rättskapacitet inom straffrätten. Hans handledare professor Biagio Petrocèlli var imponerad och erbjöd Moro en oavlönad men privilegierad ställning som sin assistent. Det gav Moro möjlighet att publicera sitt examensarbete i tryck (Padua 1939) och snabbt färdigställa ytterligare ett viktigt arbete, La subiettivazione della norma penale (Bari 1942), en habilitationsavhandling som kvalificerade honom för att undervisa i straffrätt vid universitetet. Med sitt nästa större arbete Unità e pluralità di reati (Padua 1947) meriterade han sig för den professur i straffrätt som han tillträdde 1948. Han utgav sina föreläsningar i skrifterna Lo Stato (1943) och Il diritto (1945) vilkas titlar antydde det som innehållet bekräftade, att Moro sökte klargöra förhållandet mellan staten och straffrätten utifrån sina starkt religiösa värderingar. Med de utgångspunkterna är det inte heller svårt att förstå hans val att 1945 ansluta sig till Democrazia Cristiana, det parti till vars ideologi han redan före sitt medlemskap lämnat skriftliga bidrag.
Moros politiska gärning började på allvar då DC:s distrikt i Bari satte upp honom som kandidat inför valet 2 juni 1946 och han blev invald i den lagstiftande församling vars främsta uppgift blev att skriva den nybildade republikens konstitution. Som parlamentsledamot avancerade Moro snabbt inom partiet där han fram till 1952 tillhörde en av flera informella partigrupper inom DC, ledd av den något kontroversielle Giuseppe Dossetti som bland annat eftersträvade nära relationer med Vatikanen och vars nära band till påvestolen inte var helt populärt hos partiledaren Alcide De Gasperi. När De Gasperi 1947 fick frågan om vem som skulle sköta partiets kontakter med Vatikanen svarade han kort: "Inte Dossetti och inte heller Moro".Janzon s. 112 När Dossettis politiska karriär fick ett tidigt slut 1952 grundade Moro tillsammans med bland andra Antonio Segni, Emilio Colombo och Mariano Rumor Iniziativa democratica, en ny informell intern sammanslutning som under ledning av Amintore Fanfani kom att utvecklas till en huvudlinje inom DC i opposition mot den gamla ledningen. Redan i juli 1953 avgick De Gasperi som premiärminister och i juli 1954 valdes Fanfani till ny partiledare. Med den nya maktkonstellationen inom DC var vägen till en ministerpost öppen för Aldo Moro som i juli 1955 blev justitieminister i Antonio Segnis första regering. Den posten höll han fram till maj 1957. Under de två följande regeringarna var han utbildningsminister fram till början av 1959 då Amintore Fanfani avgick först som premiärminister 26 januari och några dagar senare som partisekreterare för DC. Till hans efterträdare som partisekreterare valdes 16 februari 1959 Aldo Moro.
Den farliga vägen vänsterut Bakgrund Det mest svårlösta politiska och demokratiska problemet i Italiens efterkrigshistoria var under 40 år förhållandet mellan regeringen och kommunisterna. De sistnämnda hade spelat en viktig roll i krossandet av fascismen och PCI var Västeuropas största kommunistparti. För att försöka lösa den svåra ekonomiska krisen efter kriget med en inflation på 50 % gjorde premiärminister Alcide De Gasperi ett avtal med USA. Italien fick 1947 ett nödlån på 100 miljoner dollar. Villkoret var att inga kommunister någonsin fick ingå i en italiensk regering. Uteslutandet av PCI ur regeringsarbetet innebar att upp till en tredjedel av de italienska väljarna berövades allt inflytande på politikens högsta nivå. Det fick på sikt förödande konsekvenser då en betydande del av den politiska vänstern i frustration valde att verka utomparlamentariskt och ur denna utomparlamentarism föddes så småningom även vänsterterrorismen.
En annan nackdel som följde av USA:s inblandning, i kombination med det italienska proportionella valsystemet, blev en rad av svaga regeringar och ständiga regeringskriser. Under åren 1947–1954 var De Gasperi premiärminister för åtta olika regeringar. De skärpta motsättningarna i samhället hade fört Italien nära ett inbördeskrig och för att undvika det inledde De Gasperi ett inofficiellt samarbete med kommunistpartiets ledare Palmiro Togliatti i vissa frågor som gällde fred och stabilitet i samhället. I och med att man formellt höll löftet till USA kunde Italien bli en av de största mottagarna av Marshallhjälpen. Åren 1948–1951 fick Italien 1,2 miljarder dollar och blev därmed den fjärde största mottagaren av Marshallplanens pengar. En stor del av dessa användes för att bygga upp industrierna i Milano och Turin där Fiat blev symbolen för Italiens ”ekonomiska under” på 1950-talet.
När Moro tillträdde som DC:s nye partisekreterare 1959 skrev han ett partiprogram som gick ut på att ena katolikerna inom politiken men samtidigt göra en klar åtskillnad mellan det politiska fältet och kyrkan, att skapa en politikens autonomi. Politisk aktivism på katolsk grund och den katolska kyrkans aktivism var för honom två olika saker. Programmet hade 14 punkter men ingen av dem refererade längre till den katolska kyrkans sociala doktrin som varit viktig för partiet i ett tidigare skede. Däremot fanns ”kristna värderingar” med som en grund för partiets politik. Den nye (från 1958) påven Johannes XXIII sammankallade ungefär samtidigt andra Vatikankonciliet för att modernisera den katolska kyrkan. De encyklikor påven utfärdade i sammanhanget, särskilt Mater et magistra (1961) tolkades av Moro som att påven inte motsatte sig ett samarbete med socialisterna för det allmänna bästa.
Moros första regering Valet i april 1963 blev en besvikelse för DC som landade på 38,3 % av rösterna, drygt fyra procentenheter lägre än i det föregående valet, medan kommunisterna (25,3%) och socialdemokraterna (6,1) gick framåt och socialisterna (13,8 %) tappade några tiondelar men i stort sett höll ställningarna. Moro ansåg att tiden nu var mogen att släppa in socialisterna i ett mer långsiktigt regeringssamarbete. Han övertygade socialistledaren Pietro Nenni och socialdemokraternas ledare Giuseppe Saragat om att det var rätt väg och bildade 4 december 1963 en regering med Nenni som vicepremiärminister och Saragat som utrikesminister. Fjärde regeringsparti (med 7 % av rösterna i valet) blev PRI, vars partiledare Oronzo Reale blev justitieminister. Därmed skapades en koalition som kom att bestå ett antal år och gick under namnet "centrosinistra" (centervänster). Moros första regering blev dock inte långvarig. Den tillträdde i sämsta möjliga konjunkturläge och hade bland annat problem med betalningsbalansen att lösa som hade krävt medverkan av fackföreningarna. Men de kontrollerades av kommunisterna som inte var med i regeringen. När regeringens förslag till ett finansieringssystem för privatskolor fälldes i parlamentet 26 juni 1964 avgick regeringen.
Moros andra regering Under den kris som följde var hotet om en statskupp högst reellt. Initiativet kom från presidenten Antonio Segni som under regeringskrisen tillkallade generalen Giovanni De Lorenzo, befälhavare för karabinjärerna, och bad honom att ta fram en plan för hur militären skulle agera för att överta viktiga samhällsfunktioner från de civila myndigheterna om situationen så krävde. Moro lyckades emellertid skickligt förhandla sig fram till en ny center-vänster-regering, något mindre reformbenägen än hans första. Den tillträdde 22 juli 1964. President Segni drabbades av en hjärnblödning 7 augusti och avgick i slutet av året. Moro lyckades manövrera fram sin utrikesminister Giuseppe Saragat till presidentposten, vilket underlättade arbetet för hans andra regering. Den blev också mer långlivad än den första och kom att sitta till slutet av januari 1966 då den avgick, återigen efter en förlorad omröstning om finansiering inom utbildningssektorn.
Moros tredje regering Efter en ombildning presenterade Moro sin tredje regering 23 februari 1966. Den kom att sitta kvar till sommaren 1968, då den avgick efter en stor valförlust för regeringskoalitionens vänsterpartier som sammanslagits till ett parti (PSI–PSDI) under ledning av Mauro Ferri men endast fick 14,5 % av rösterna mot 19,9 % i valet 1963. Moros samarbete med socialisterna gjorde att deras valförlust också var en förlust för honom och hans version av en center-vänsterlösning för landets styre. Uppdraget att bilda en ny regering gick till Moros företrädare som premiärminister, Giovanni Leone, vars första regering överlevt i drygt fyra månader 1963 och som nu bildade en minoritetsregering bestående av endast DC.
Utrikesminister med fokus på inrikesproblem Motsättningar och strategier Vid slutet av sin tredje period som premiärminister utvecklade Moro en strategisk plan som gick ut på att PCI på sikt måste involveras i ett politiskt samarbete för att det demokratiska samhällsskicket skulle kunna bevaras i Italien. Moro framförde sin uppfattning på DC:s 9:e partikongress i juni 1969. Hans anförande kom i ett läge då extremhögern flyttade fram sina positioner med blicken riktad på de diktaturer vid Medelhavet, den gamla i Spanien och den nya i Grekland, som enligt många på högerkanten visade på hur svåra problem i samhället kunde lösas.