miniatyr|Hildr, Þrúðr och Hlökk bär fram öl åt enhärjar. Illustration till Grímnismál 36 av Lorenz Frølich 1895. Hlökk eller Lökk (fornvästnordiska Hlǫkk, genitiv Hlakkar) är en valkyria i nordisk mytologi. Hon är en av elva valkyrior som i Grímnismál 36 sägs bära fram öl till enhärjarna i Valhall. Ytterligare två valkyrior, Hrist och Mist, sägs i samma strof bjuda Oden vin.Grímnismál i översättning av Erik Brate. (Oden dricker endast vin, enligt vad som uppges i Grímnismál 19.) Valkyrienamnet Hlökk finns också i två namntulor; dels i strofen Óðins meyjar (“Odens mör”),Óðins meyjar dels i en tula som bara finns i AM 748 Ib 4°.Heiti valkyrja
Namnet miniatyr|Falkenererska Ordet hlǫkk betyder ‘klang’, i synnerhet ‘vapenklang’,Finnur Jónsson och Sveinbjörn Egilsson, Lexicon Poeticum. Ordbog over det norsk-islandske skjaldesprog, København 1931. Uppslagsord: hlǫkkBjörn Collinder, Den poetiska Eddan, Forum 1957, sid 253. varför det också har kommit att få betydelsen ‘vapenskifte’, ‘strid’ och ‘drabbning’.Skaldic Poetry of the Scandinavian Middle Ages, hlǫkk
Kenningar I likhet med de flesta valkyrior är Hlökk ett kollektivt väsen utan personliga särdrag. De kenningar där namnet förekommer visar bara hur diktarna har föreställt sig en valkyria. Eftersom valkyrienamn oftast är utbytbara mot varandra beroende på diktens formella krav, går det knappast att göra sig en bild av någon enskild valkyria utifrån de kenningar där namnet nämns. Icke desto mindre förekommer ‘Hlökk’ i ganska många kvinnokenningar.Anthony Faulkes, Edda (Snorri Sturluson) Prologue and Gylfaginning. University College London 2005, sid 170. Dessa kan då utläsas ‘kvinnan’, närmare bestämt den kvinna som diktaren besjunger.
Den ‘Hlökk’ som antyds i dessa kenningar är smyckeglad. Hon är Hlǫkk bauga, ‘ringarnas Hlökk’,Kátrínardrápa 22. och Hlǫkk hrammfjǫturs, ‘armringens Hlökk’.Av hramm (hand, arm, gripredskap) och fjǫturr (fjätter). Ur dikt troligen tillkommen på 1100-talet men tillskriven Auðun illskælda som lausavísa 2. Hon är guldbehängd. Kenningarna Hlǫkk dǫkkvar skinsÞórðr Kolbeinsson, lausavísa 12. Dǫkk betyder ‘sjö, källa’ och skin är ‘sken’. Det är alltså den glittrande vattenspegeln som liknas vid guld. och Hlǫkk drífu KrakaGrani skáld, Dikt om Harald hårdråde, strof 1. Kenningen betyder ‘Krakes yrsnös (=guldets) Hlökk’. (Se Krakes sådd.) Att guld här liknas vid yrsnö som flyger över Fyrisvallarna är dock oacceptabelt enligt Snorre, som ansåg att endast silver, inte guld, kunde liknas vid snö. (Se Skáldskaparmál 46.) Kenningen är dock godkänd i Litla Skálda.Kari Ellen Gade (ed.) 2009, ‘Grani skáld, Poem about Haraldr harðráði 1’ i Poetry from the Kings’ Sagas 2: From c. 1035 to c. 1300. Skaldic Poetry of the Scandinavian Middle Ages 2. Turnhout: Brepols, pp. 296-7. kan båda utläsas ‘guldets Hlökk’, d.v.s. ‘den guldsmyckade kvinnan’. Miljön där hon vistas är aristokratisk, vilket en kenning som Hlǫkk haukstrindar visar. Kenningen betyder ‘höklandets Hlökk’ och finns i flera varianter.Till exempel haukborð och haukland som i hauklanda Vǫr→höklandets [armens] Vör→kvinnan; haukmœrr (hökland) som i haukmœrar Hlin; haukstóð (hökväg), haukstorð (hök-ön), haukstrǫnd (hökstrand), hauktorg, haukvǫllr (hökmark). Allt detta är omskrivningar för det “land” (armen) där jakthöken sitter. (Se Finnur Jónsson och Sveinbjörn Egilsson, Lexicon Poeticum. Ordbog over det norsk-islandske skjaldesprog, København 1931.) ‘Höklandet’ är den arm där jakthöken sitter, och ‘armens Hlökk’, d.v.s. ‘kvinnan’, porträtteras här som falkenererska.Lausavísa 6 av jarl Rǫgnvaldr Kali Kolsson. Haukstrindar av haukr (hök) och strindi (jord, land). Men ‘kvinnan’ kan också vara húsfreyja som frambär öl till sina gäster (så som beskrivs i Grímnismál 36). Då är hon Hlǫkk horna, ‘dryckeshornens Hlökk’,Liðsmannaflokkr 9. eller Hlǫkk hvítinga, ‘vitingarnas’ d.v.s. ‘de blänkande dryckeshornens Hlǫkk’.Skúli Þórsteinsson, Brot af Svoldrar-flokki, strof 3. (En typisk husfrukenning. Finnur Jónsson gissade att det var skaldens hustru, den säkert tjugo år yngre, ölskänkande Bera Ormsdóttir på Borg som åsyftades.)
I kenningar där Hlökk styr striden eller uppges äga stridsredskap står namnet oftast i genitiv (Hlakkar). ‘Strid’ blir alltså Hlakkar veðr,Hólmgǫngu-Bersi Véleifsson, Lausavísa 4. drífaHólmgǫngu-Bersi Véleifsson, Lausavísa 6. eller él,Hallfreðr vandræðaskáld, Lausavísa 14. d.v.s. ‘Hlökks oväder’, ‘snöyra’ eller ‘(snö)storm’. ‘Strid’ kan också kallas Hlakkar mót, ‘Hlökks möte’.Einarr skálaglamm, Vellekla 15 (16). Som omskrivning för ‘svärd’ kan användas Hlakkar íss (‘is’)Harald hårdråde, Lausavísa 14 (19). och Hlakkar þrafni (‘stav’).Kormákr Ǫgmundarson, Lausavísa 63. En sköld är Hlakkar segl (‘segel’)Einarr skálaglamm, Vellekla 7 (8). och Hlakkar tjald (‘tält’).Grettir Ásmundarson, Lausavísa 31 (9) samt det anonyma Krákumál strof 13. Stridsyxa kan benämnas Hlakkar mǫrn (Hlökks jättinna).
Snorre Sturlasson använder ordet hlǫkk sex gånger i Háttatal, som var den första del som han skrev av sin Edda. Två gånger är det nog substantivet ‘strid, drabbning’ som avses,Stroferna 18 och 42. men fyra gånger är det valkyrian. ‘Korp’ kallar han Hlakkar haukr (‘Hlökks hök’),Strof 5. ‘svärd’ är Hlakkar eldr och Hlakkar glóð (‘Hlökks glöd’);Stroferna 50 och 57. ‘drabbning’ blir Hlakkar skúrir (syftande på ett pilregn).Strof 64.
Källor
Kategori:Valkyrior