He Touched Me är ett studioalbum och gospelalbum av den amerikanske sångaren och musikern Elvis Presley. Det är hans 51:a album, och det gavs ut av RCA Victor i stereo (LSP 4690) i april 1972. Albumet var Elvis Presleys tredje gospelalbum, efter His Hand in Mine (1960) och How Great Thou Art (1967); dessutom hade samlingsalbumet You'll Never Walk Alone utgivits 1971.
Detta var också Elvis sista gospelalbum utgivet under hans livstid och det präglas i högre grad än de tidigare av modern gospel, ofta benämnd samtida kristen musik. Albumet rymmer en blandning av äldre och nyare material. Bland de äldre, välkända låtarna återfinns hymner som "Amazing Grace" och "An Evening Prayer", liksom "Lead Me, Guide Me" samt de båda traditionella spirituallåtarna "I, John" och "Bosom of Abraham". Bland de nyare bidragen märks Bill Gaithers "He Touched Me", som gav albumet dess titel, Dallas Fraziers "He Is My Everything", Andraé Crouchs "I've Got Confidence" och Jerry Reeds "A Thing Called Love", liksom förstagångsinspelningar av Red Wests "Seeing Is Believing" och Ralph Carmichaels "Reach Out to Jesus".
He Touched Me mottogs positivt av kritikerna, och Elvis tilldelades en Grammy för albumet i kategorin Best Inspirational Performance, vilket blev hans andra av totalt tre. Albumet nådde plats 79 på Billboard 200 i USA och plats 68 på den konkurrerande Cashbox-listan. I Storbritannien nådde det plats 38 på UK Albums Chart. Som gospelalbum sålde det initialt måttligt, men fortsatte – i likhet med Elvis övriga gospelalbum – att sälja under lång tid. He Touched Me certifierades guld den 27 mars 1992 och platina den 15 juli 1999 av Recording Industry Association of America (RIAA) för en försäljning motsvarande en miljon exemplar.
Bakgrund miniatyr|Elvis Presley i augusti 1972. Efter Elvis Presleys nystart i och med den tv-sända '68 Comeback Special i december 1968 hade 1969 och 1970 varit framgångsrika år för honom. Han hade på nytt börjat uppträda inför publik och hade genom främst de omfattande inspelningarna i American Sound Studio i Memphis i januari och februari 1969, och de lika omfattande inspelningarna i RCA:s studio B i Nashville i juni 1970, producerat en rad framgångsrika låtar. Dessa framgångar gav upphov till förhoppningar hos skivbolaget RCA Records att i stort sett allt material för 1971 skulle kunna spelas in under en enda sammanhängande serie sessioner.
Därför bokades RCA:s studio B i Nashville, Tennessee, för en fyradygnssession den 15–19 mars 1971, i syfte att genomföra detta. RCA önskade få fram ett antal singlar, ett nytt popalbum, ett nytt julalbum och ett nytt gospelalbum. Elvis besvärades dock av en förkylning och smärtor bakom ögonen. Sessionen fick därför avbrytas efter bara sex timmar. Endast fyra låtar hann spelas in, och han lades in på sjukhus med diagnosen irit och sekundärt glaukom.
En ny session bokades in den 15–22 maj 1971 för att fullfölja det avbrutna projektet. Denna session inleddes under de två första passen med inspelningar till det nya julalbumet Elvis Sings The Wonderful World of Christmas. Därefter spelades bland annat hälften av låtarna till albumet Elvis Now (februari 1972) in, liksom sex av låtarna till gospelalbumet He Touched Me.
En tredje inspelningsomgång ägde rum den 8–11 juni 1971. Den tillkom främst för att färdigställa gospelalbumet.
Albumet, inspelningssessionerna och musikerna miniatyr|RCA Studio B, där alla låtar till albumet "He Touched Me" spelades in. Samtliga låtar på albumet spelades in under de tre inspelningssessionerna i mars, maj och juni 1971 i RCA Studio B i Nashville. Det var samma grunduppsättning musiker som vid inspelningarna i juni 1970: James Burton, Chip Young och Charlie Hodge på gitarr, Norbert Putnam på bas, David Briggs på piano, Jerry Carrigan på trummor och multiinstrumentalisten Charlie McCoy som växlade mellan munspel, vibrafon och orgel. Under maj- och junisessionerna deltog även Elvis turnéledare Joe Esposito på gitarr samt trummisen Kenneth Buttrey, som anslöt då Jerry Carrigan inte hade anlänt i tid till ett av inspelningspassen. Under inspelningarna i maj och juni medverkade sånggruppen The Imperials, vars gruppmedlem Joe Moscheo spelade piano på vissa låtar. Därutöver deltog de kvinnliga sångarna Mary och Ginger Holladay samt Millie Kirkham och Sonja Montgomery, och under marssessionen sånggruppen The Nashville Edition.
The Imperials hade spelat in med Elvis i studio tidigare (från 1966 och framåt) och under två år från 1969 till 1971 dessutom verkat som bakgrundssångare åt honom på hans liveshower. Efter ett byte på barytonstämman var den fem man starka gruppen på plats för att bistå vid inspelningarna. Elvis tidigare gospelskivor hade haft en annan framtoning. Hans första album, His Hand in Mine från 1960, reflekterade gospelns äldre tradition. How Great Thou Art från 1967 representerade gospel i dess dåtida form. He Touched Me var det mest samtida av Elvis gospelalbum, och det blickade mot genrens framtid med inslag av det som senare skulle bli känt som samtida kristen musik. Elvis kombinerade traditionellt gospelsound med inslag av modern kristen rock. De snabbare låtarna präglas av en lössläppt, rockig känsla som kombineras med inslag av spiritual och mer traditionell psalmsång.
RCA sammanställde albumet med tolv låtar, och det gavs ut i anslutning till påsken tillsammans med den obligatoriska singeln, "He Touched Me" med "Bosom of Abraham" som B-sida. Albumet fick positiv kritik och i likhet med de andra gospelalbumen kom det att sälja stadigt över lång tid.
Komposition, stil och texter Mars 1971, RCA Studio B, Nashville miniatyr|Mahalia Jackson (1962), vars inspelningar av "Amazing Grace" och "An Evening Prayer" var stilbildande för Elvis tolkningar. Under kvällen den 15 mars 1971 hann fyra låtar spelas in innan sessionen fick avbrytas: Ewan MacColls "The First Time Ever I Saw Your Face", de båda Gordon Lightfoot-kompositionerna "(That's What You Get) For Lovin' Me" och "Early Mornin' Rain", samt 1700-talshymnen "Amazing Grace".
"Amazing Grace" spelades in som andra låt i fem tagningar den 15 mars. Texten skrevs av kyrkoherden John Newton år 1773 som underlag för hans nyårspredikan och publicerades senare som en psalm i samlingen Olney Hymns, som han utgav tillsammans med poeten William Cowper. Den framfördes inledningsvis till olika melodier, och år 1835 sammanfördes texten med den traditionella melodin "New Britain" i William Walkers sångsamling Southern Harmony. Låten kom att bli en arketypisk sång inom den afroamerikanska spiritualtraditionen och var populär under 1800-talet och det tidiga 1900-talet. Från 1900-talets början spelades den in av många artister, där inspelningar av Mahalia Jackson bidrog till att knyta sången till dess rötter i lidande och övertygelse. När Elvis spelade in den hade den nyligen varit en hit i en a cappella-version av folksångerskan Judy Collins.
Vid inspelningen framfördes "Amazing Grace" i långsam, stadig takt och med dämpad dynamik, där Chip Young bidrog med bluesig akustisk slidegitarr och David Briggs med gospelinfluerat pianospel. Efter andra tagningen uppmanade producenten Felton Jarvis dem att tona ned de mer bluesiga inslagen, och den version som valdes till master var mer konservativ och återhållsam. Bakgrundssången lades på några dagar senare, med framträdande kvinnliga röster. Elvis röst är delvis nedtonad i mixen, vilket gör att den smälter samman med bakgrundskören under större delen av låten, men framträder tydligare i verserna. Inspelningen har en gospel- och soulinspirerad känsla, påminnande om ett framförande i en sydstatskyrka.
Maj 1971, RCA Studio B, Nashville miniatyr|Elvis Presley i april 1972 under den turné som filmades för dokumentärfilmen Elvis on Tour. I denna dokumentärfilm ses han sjunga "Lead Me, Guide Me", "I, John" och "Bosom of Abraham" i form av jamsessioner tillsammans med J. D. Sumner and The Stamps och andra vänner.
"Lead Me, Guide Me" skrevs av Doris Akers 1953 och spelades in av henne samma år. Låten kom därefter att etableras som en gospelstandard. Som sista låt under det tredje inspelningspasset, den 18 maj, riktade Elvis åter sin uppmärksamhet mot gospelalbumet och spelade in låten i sex tagningar. Elvis gav den ett mer samtida uttryck genom en friare frasering, vilket gav den ett annat flöde än i Akers mer traditionella körarrangemang. Även melodin gavs en friare form, vilket resulterade i ett mer avslappnat men likväl engagerad tolkning, där Elvis röst smälter samman med rösterna hos sångarna i The Imperials. Arrangemanget var sannolikt något som Elvis arbetade fram tillsammans med dem och de andra musikerna. Detta var en låt som Elvis ofta sjöng tillsammans med sina körsångare och andra vänner, och vid inspelningen av filmen Elvis on Tour följande år förekommer en sekvens där låten framförs i ett gospeljam.
"He Touched Me" skrevs av William Gaither omkring 1963. Elvis inledde nästa inspelningspass, den 18–19 maj, med att spela in låten, som också, efter att ha valts till albumets öppningsspår, kom att ge namn åt albumet. Låten hade kommit att bli något av en signaturlåt för The Imperials som spelade in den 1965 och på nytt 1969. Med The Imperials på plats som bakgrundssångare byggde Elvis arrangemang vidare på deras inspelning från 1969. Elvis behöll gruppens täta harmonier, samtidigt som han lade till sin egen huvudsång ovanpå. I hans version utelämnades de stråkar som förekom i The Imperials inspelning, och låten fick ett mer avskalat och intensivt uttryck. Resultatet blev en intensiv och uttrycksfull tolkning, och inspelningen slutfördes på fyra tagningar. Låten gavs ut som singel tillsammans med "Bosom of Abraham".
"I've Got Confidence" spelades också in den 18–19 maj och var då en relativt ny låt av gospelartisten Andraé Crouch. Texten handlar om trons prövningar, såväl i biblisk som i modern tid. The Imperials hade spelat in även den låten tidigare, men Elvis gav den en tuffare framtoning och en tydligare prägel av kristen rock.
"An Evening Prayer" är en äldre hymn med text av C. Maude Battersby och musik av Charles H. Gabriel, publicerad i början av 1900-talet. Elvis spelade in den som sista låt på morgonen den 19 maj, direkt efter "I've Got Confidence". Mahalia Jackson hade spelat in låten, och hennes kanske mest kända version, en liveinspelning från 1958, verkar ha inspirerat Elvis version. Elvis, som beundrade Jackson, gav dock låten en mindre melodiskt utsmyckad form, men bibehöll samma intensitet och passion.
miniatyr|Jerry Reed, som skrev "A Thing Called Love".
"Seeing Is Believing" var en nykomponerad låt av Elvis vän och livvakt, Red West, i samarbete med Glen Spreen. Den spelades in som första låt under nästa inspelningspass, den 19–20 maj. Texten hyllar tron genom naturens underverk och framhåller att endast Gud kan nå himlens stjärnor. Låten ligger stilmässigt nära "I've Got Confidence" och har en liknande prägel av kristen rock. Mary och Ginger Holladay samt Millie Kirkham arbetade nära Elvis och bidrog starkt till låtens arrangemang.
"A Thing Called Love" skrevs 1968 av Jerry Reed, vars låtar "Guitar Man" och "U.S. Male" Elvis tidigare hade spelat in. Vid inspelningen den 19–20 maj sjöng Elvis hela låten i basstämma, i unison med Armond Morales, bassångare i The Imperials.
Juni 1971, RCA Studio B, Nashville
"Reach Out to Jesus" var en ny låt skriven av Ralph Carmichael, som också var ny som låtskrivare åt Elvis. Carmichael hade arbetat med bland andra Nat King Cole men ägnade sig från mitten av 1960-talet huvudsakligen åt gospelmusik. "Reach Out to Jesus" spelades in som sista låt under det första inspelningsdygnet den 8–9 juni.
Det är en långsam ballad i tretakt som inleds med Elvis och The Imperials som sjunger tillsammans i ett noggrant utformat arrangemang. Stundvis sjunger Elvis med låg och spröd stämma, innan låten byggs upp till ett klimax där han använder hela sin röststyrka.
miniatyr|Dallas Frazier, som skrev "He is My Everything".