miniatyr|stående=2.2|Stockholms regeringskvarter på Nedre Norrmalm (inom röd markering), vy mot norr, 2013. Stockholms regeringskvarter, ibland under benämningen Departementsstaden, finns på Nedre Norrmalm i centrala Stockholm. Området ligger samlat kring Fredsgatan och Drottninggatans södra del och består av tio kvarter: Rosenbad, Lejonet, Vinstocken, Johannes större, Tigern, Röda bodarne, Brunkhuvudet, Brunkhalsen, Björnen och Loen. Drottninggatan delar Departementsstaden i en västlig och en östlig sida.
De första fastigheterna i Departementsstaden förvärvades 1906 (Arvfurstens palats) och den sista år 2019 (Adelswärdska huset), båda i kvarteret Lejonet. I kvarterens fastigheter har Regeringskansliet lokaler för sina olika departement. Flera byggnader har mycket höga kulturhistoriska värden – de flesta är blåmärkta av Stadsmuseet i Stockholm vilket innebär "att bebyggelsen bedöms ha synnerligen höga kulturhistoriska värden". Några är skyddade som byggnadsminnen. Byggnadsbeståndets ålder sträcker sig från 1640-talet, då kvarteren bildades, fram till våra dagars ombyggnationer.
Bland kända byggnader i kvarteren noteras Arvfurstens palats och Sagerska huset i kvarteret Lejonet samt Rosenbadkomplexet i kvarteret Rosenbad. Fastigheterna ägs av svenska staten genom Statens fastighetsverk. Tillkomsten av Departementsstaden, som tog omkring 30 år att genomföra, illustrerar även en ändrad inställning till hur stadsförnyelse skulle bedrivas: från total rivning av byggnadsbeståndet och nybyggnation, till bevarande och varsam upprustning. År 2020 fanns här omkring 4 000 arbetsplatser för Regeringskansliets medarbetare.
Kvarterens äldre historia Regleringen av södra Norrmalm
miniatyr|Området före regleringen 1625 med det ungefärliga läget för regeringskvarteren. Mellan 1602 och 1635 var Norre Förstaden (Norrmalm) praktiskt taget en självständig stad, som snabbt ökade i både omfång och folkmängd. Anledningen var att Sveriges stormaktstid inletts under Gustav II Adolfs regering med stor inflyttning till huvudstaden som följd. Under åren 1635 till 1685 fyrdubblades Stockholms befolkning till cirka 60 000 individer. Det skulle bli den största relativa befolkningsökningen i staden genom tiderna.
Regleringen på Norrmalm tog sin början under 1630-talet när överståthållaren Klas Fleming gav generalkvartermästaren Olof Hansson Örnehufvud i uppdrag att lägga ut en stram rutnätsplan över området. Idéerna kom från renässansen, det skulle vara regelbundna och rätvinkliga rutnät av gator och kvarter. En regleringskarta från 1636 eller 1637 finns bevarad som visar de första utstakade kvarteren norr om Klara kyrka. Innan dess fanns här ett vildvuxet system av gator, gränder och oregelbundna kvarter. Vid den tiden existerade bara ett knappt tiotal stenhus, koncentrerade till södra delen av Norrmalm, resten var trähus respektive korsvirkeshus.
Större gator var östra och västra Sträckegatan som gick krokiga och backiga öster och väster om Brunkebergsåsen. Under 1640-talets sista år arbetade man med gatunätet söder om Klara kyrka omkring Malmtorget (nuvarande Gustav Adolfs torg). Fredsgatan stensattes 1648 (året då trettioåriga kriget tog slut) och då försvann även den sista resten av Sträckegatan. I trakten kring kvarteret Björnen hade flera krukmakare sina gårdar och verkstäder, som arkeologiska utgrävningar från 1978 kunde visa. Allt revs eller flyttades när den nya "regulariteten" trädde i kraft.
Tidiga byggherrar miniatyr|Dansk 1640-talskarta över södra Norrmalm med nuvarande kvartersnamn. De tidiga byggherrarnas befattningar och yrken visar att de attraktiva tomterna mittemot Slottet Tre Kronor förvärvades inte bara av personer ur högadeln och av höga statliga tjänstemän eller militärer, utan även av välbärgade hantverkare. Ett av de första husen som uppfördes i de nya kvarteren var Torstensonska palatset som började byggas 1640 för fältmarskalken Lennart Torstensons räkning. Han lät resa sitt palats i nordöstra hörnet av det nybildade kvarteret Leoparden (nuvarande Lejonet). Delar av palatset är bevarade i Arvfurstens palats i form av en flygelbyggnad mot Fredsgatan. Där finns fortfarande palatsets påkostade sandstensportal.
Lennart Torstenson fick aldrig flytta in i sitt palats. När han avled 1651 var bygget fortfarande i full gång. Tidiga grannar till honom blev rådmannen Henrik Ulfvenklou (Wulff), vilken 1644 lät uppföra ett stenhus direkt väster om Torstensons palats. Fältmarskalken Gustaf Horn byggde 1642–1648 sitt palats i kvarteret Johannes större, mittemot det Torstensonska. I samma kvarter lät stadsingenjören Anders Torstensson uppföra sitt stenhus 1640. Det var han som stod för det praktiska arbetet med de nya stadsplanerna för Norrmalm och Södermalm. Vid mitten av 1660-talet var kvarteret Tigern bebyggt med palats för högadeln.
Två hantverkare etablerade sig 1640 och 1641 med hus och verkstäder i kvarteret Johannes större: hovremsnidaren Simon Juterbock respektive sadelmakaren Hans Herman. Efter dem uppkallas de båda byggnaderna som tillsammans går under namnet Sadelmakarens hus. Intill byggde samtidigt kanngjutarmästaren Göran Jeske det så kallade Kanngjutarmästarens hus. Årtalet 1640 syns på fasaden i form av till siffror utbildade ankarslut. Byggnaden är idag ett av Stockholms bäst bevarade 1600-talshus utanför Gamla stan.Informationstavla på Drottninggatan 8, utformat och uppsatt av Statens fastighetsverk Ytterligare en hantverkare flyttade till området, sadelmakaren och remsnidaren Gudmund Dyk som 1646–1652 lät i det då nybildade kvarteret Brunkhuvudet uppföra sin verkstad och bostad. Byggnaden kallas idag Mäster Dyks hus.
När Lennart Torstenson började bygga sitt palats gick Norrmalms strandlinje mot Klara sjö direkt väster om kvarteren, ungefär i nuvarande Rödbodgatans sträckning. På en dansk 1640-talskarta över Stockholm visande Norrmalm syns de nybildade kvarteren och bryggorna mot Klara sjö. Genom omfattande utfyllnader, samt i viss mån landhöjningen, flyttades strandlinjen under århundradenas lopp längre västerut och nya kvarter tillkom. Departementsstadens centrala delar med Drottninggatan och Fredsgatan som huvudgator har dock sina mått och sin struktur kvar alltsedan 1600-talets mitt.
Klarabranden miniatyr|Det av Klarabranden 1751 berörda område (mörktonat).
År 1751 drabbades Norrmalms södra del av Klarabranden och i stort sett samtliga kvarter väster om Drottninggatan berördes, så även Björnen, Loen, Tigern och Rosenbad. Många byggnader som uppförts under 1600-talets andra hälft förstördes, bland dem Adelcrantzska palatset i kvarteret Björnen. Huset återuppbyggdes 1753 efter ritningar av arkitekten Carl Fredrik Adelcrantz. Även andra hus gick att åter sätta i stånd, men flera nybyggdes också, som hovapotekare Wertmüllers trevåningshus i kvarteret Tigern.
Kvarterens namn Kvarterens djurnamn (Lejonet, Tigern, Björnen och Loen) är mycket gamla. De infördes mellan 1640- och 1660-talen och tillhör kategorin "vilda djur". Johannes större är känt från mitten av 1650-talet som S:t Johannes. Namnet Rosenbad går tillbaka till slutet av 1600-talet då ett badhus låg här. Kvartersnamnet Vinstocken härrör från 1700-talets början och tycks vara slumpmässigt valt. Brunkhuvudet och Brunkhalsen har sina namn efter Brunkeberget som här har sin södra utlöpare. Förledet brunke härrör från ordet "brant". Nyast är Röda bodarne som uppkallats efter rödmålade hamnbodar som låg där under 1800-talets början.
Bakgrund till Departementsstadens uppkomst miniatyr|Departementsstadens kvarter, 2020. I början av 1960-talet föreslog Byggnadsstyrelsen att samla den statliga kontorsverksamheten i ett område på Nedre Norrmalm som begränsas i öster av Malmtorgsgatan, i norr av Herkulesgatan, i väster av Tegelbacken och i söder av Strömgatan och Norrström. Centralt genom området löper Drottninggatan som här sedan 1800-talets andra hälft utvecklats till Stockholms nya affärscentrum med bank- och försäkringspalats och eleganta butiker. Gatan blev under 1840- och 1850-talet stadens ”snobbränna”, ett promenadstråk för folk som ville synas.
Utslagsgivande för etableringen i de gamla Klarakvarteren var att Riksdagen skulle flytta från sina tillfälliga lokaler i Kulturhuset tillbaka till Helgeandsholmen. Läget för riksdagshusets permanenta bygge diskuterades länge under slutet av 1960-talet. Det fanns långtgående planer på ett riksdagshus i kvarteret Vinstocken vid Gustav Adolfs torg. 1969 beslöts dock att bygga om gamla Riksdags- och Riksbankshusen och flytta till Helgeandsholmen igen.
Från kvarteren på södra Norrmalm skulle departementens medarbetare få gångavstånd till Riksdagshuset och ett koncentrerat område var lättare att bevaka än ett över flera stadsdelar utspritt. Innan dess var departementen utspridda på bland annat Norrmalm och i Gamla stan, exempelvis i Kanslihuset och Kanslihusannexet och före detta Skandiahuset vid Mynttorget. Det senare byggdes om för Utbildningsdepartementet som flyttade in 1967. Det fanns även planer på att anlägga en departementsstad i Kymlinge norr om Stockholm. För snabba kommunikationer till och från staden byggdes Kymlinge tunnelbanestation. Planerna realiserades dock inte och tunnelbanestationen togs aldrig i bruk.
Redan i början av 1900-talet flyttades några departement till södra Norrmalm, bland dem Utrikesdepartementet som 1906 övertog Arvfurstens palats i kvarteret Lejonet. År 1918 flyttade dåvarande Ecklesiastikdepartementet till Kronprinsens stall (numera rivet) vid Tegelbacken och det nybildade Handelsdepartementet flyttade 1922 in i kvarteret Rosenbad vars byggnader övertogs av staten 1919 och 1924. År 1966 köptes före detta Skandinaviska Bankens hus i kvarteret Vinstocken och byggdes om för Försvarsdepartementet.
Planering och genomförande miniatyr|Nedre Norrmalm 1972 när omdaningen för regeringskvarteren tog sin början. Drottninggatan (mitt i bild) delar området i en östra och en västra sida. miniatyr|Adelcrantzska palatset 1979 och byggarbeten i kvarteret Björnen. År 1965 började staten förvärva mark från Stockholms stad i kvarteret Loen där man övertog Svenska Dagbladets gamla fastighet i hörnet Karduansmakargatan / Klara södra kyrkogata. Norrmalmsregleringen pågick för fullt i kvarteren norr om Loen och hela området befann sig under komplett omdaning. Samtidigt fick arkitektkontoret Ahlgren-Olsson-Silow i uppdrag att utarbeta en utbyggnadsplan för kvarteren Björnen, Loen, Brunkhalsen, Brunkhuvudet, Johannes Större och Tigern. Arkitekterna föreslog fullständig rivning och nybyggnad, med undantag för det sedan 1935 byggnadsminnesskyddade Adelcrantzka palatset i kvarteret Björnen. De föreslagna rivningarna skulle dock inte bli så omfattande som arkitekterna hade föreslagit och flera byggnader blev kvar, bland annat i Brunkhalsen, Brunkhuvudet och Johannes Större.
År 1968 överlämnades utbyggnadsplanen till staten för granskning. Gällande kvarteren Brunkhalsen och Brunkhuvudet (de så kallade Brunkarna) skar det sig mellan Stockholms stad och Byggnadsstyrelsen om hur kvarteret skulle bebyggas. Staden hade i samband med Norrmalmsregleringen och 1962 års cityplan planerat att här låta uppföra ett stort parkeringshus för omkring 600 bilar vilket spolierade Byggnadsstyrelsens planer. Resultatet blev att staten till en början avstod från Brunkarna.
Kvarteren väster om Drottninggatan I januari 1969 blev det definitivt klart att samtliga departement skulle samlas på Nedre Norrmalm. Den första stora flytten inleddes 1973 väster om Drottninggatan, när det så kallade Departementshuset, ritat av arkitekt Nils Tesch, blev färdigt i kvarteret Loen. Till en början fick Bostadsdepartementet, Jordbruksdepartementet och Socialdepartementet sina lokaler i den nya ämbetsmannabyggnaden på 25 000 kvadratmeter. Med detta bygge påbörjades även en breddning av Jakobsgatan som innebar att kvarterets södra fastigheter fick rivas, medan två äldre byggnader vid Drottninggatan 15–17 (före detta Tjenstemannabanken och före detta Sundsvalls Handelsbank) bevarades.