thumb|Miniatyr av elefantguden Ganesha, från Basohli, cirka 1730. Människans relation till elefanten sträcker sig tillbaka till stenåldern, först som bytesdjur och senare även som nyttodjur. Under en period var den viktig i krigföring och senare inom underhållnings- och turistindustrin, på cirkusar och liknande. Denna relation har gjort elefanten till ett viktigt djur inom mytologi, religion och som symbol. Ända sedan stenåldern har djuret varit ett omtyckt motiv och elefanten dyker upp i måleri, skulptur, musik, litteratur och arkitektur, och förekommer ofta även i populärkulturen, i samband med ordstäv, logotyper och på film och TV.

Religion, mytologi och filosofi thumb|left|stående|En uthuggen bild av en elefant i en klippväg i Libyen. thumb|stående|Sigill i form av en elefant, från Induskulturen, 2500–1500 f.Kr. Inom olika asiatiska religioner förekommer den asiatiska elefanten som mytologisk varelse. Här representerar elefanter oftast något positivt och dyrkas ibland som gudar. Ofta symboliserar de styrka och vishet. På liknande sätt porträtteras ofta den afrikanska elefanten i många afrikanska fabler, som en vis ledare som reder ut konflikter i skogen. Enligt Ashantifolkets traditionella religion är elefanter gamla hövdingar som återkommit från svunna tider. thumb|stående|left|Teckning från 1876 som föreställer världen som bärs upp på ryggarna av fyra elefanter, som i sin tur står på en sköldpadda. thumb|stående|Demetrios I av Baktrien (205–171 f.Kr.), grundare av det Indogrekiska kungadömet, avbildad på ett mynt bärande en elefantskalp som symbol över sina erövringar.

Enligt den hinduistiska kosmologin i det antika Indien bar fyra mytologiska elefanter upp jorden på sina ryggar. Inom klassiska sanskrittexter förklaras jordbävningar med att dessa elefanter skakar på sina kroppar när de blir trötta. Elefantguden Ganesha representerar vishet och list inom hinduistiska religioner. Ganesha har människokropp och elefanthuvud. Ganeshas födelsedag (återfödelse) firas med en festival som kallas Ganesha Chaturthi. Inom japansk buddhism finns en variant av Ganesha som kallas Kangiten ("Lycksalighetens deva"), som ofta avbildas som en man och en kvinna med elefanthuvuden som omfamnar varandra, i en representation av motsatsernas enhet.

Inom hinduistisk ikonografi förknippas många devor med ett riddjur eller en vagn, som kallas vāhana. Utöver att vara transportmedel symboliserar vāhana även ett gudomligt attribut. Elefant-vāhana symboliserar gudomlig kunskap och kunglig styrka och förknippas med Lakshmi, Brihaspati, Shachi och Indra. Indra sägs ha ridit på den vita bevingade elefanten Airavata, som Indra krönte till kung över alla elefanter.

Vita elefanter, precis som många andra helvita varianter av stora djur, är ovanliga och har ansetts extra betydelsefulla. De ses ofta som heliga djur och symboliserar kunglighet i Thailand och Burma, där de även anses vara en lyckosymbol. Inom buddhistisk ikonografi förknippas den vita elefanten med Mahamaya, mor till Siddharta Gautama. Mahamaya ska ha haft en dröm som förutspådde hennes graviditet, där en vit elefant spelade en central roll.

Elefanter spelar än idag en viktig roll inom religioner i södra Asien, och förekommer även i vissa religiösa ceremonier. Tempelelefanter är specialtränade elefanter, konstfullt utstyrda och smyckade, och ingår i flera av templets verksamheter. En av de mer välkända tempelelefanterna var Guruvayur Keshavan i Kerala i Indien. Tempelelefanter förekommer även på festivaler i Sri Lanka, som på Esala Perahera.

I det kinesiska horoskopet kallas det sista året i den tolvåriga årscykeln grisens år. I den variant som brukas i norra Thailand, kallas detta tolfte år "elefantens år", vilket indikerar betydelsen av elefanten inom den thailändska kulturen.

Enligt islamisk tradition föddes profeten Muhammad år 570, vilket också är känt som "elefantens år". Samma år försökte Jemens ledare Abraha att med 40 000 man erövra Mecka och förstöra Kaaba – enligt historien som hämnd för att hans kyrka Al–Qalis, Sana'a tidigare hade skövlats.Hajjah Adil, Amina, "Prophet Muhammad", ISCA, 1 Jun 2002, Hans plan spolierades dock när en vit elefant spärrade vägen på gränsen till Mecka. Elefanten vägrade att flytta på sig även när den utsattes för våld, vilket Abrahas soldater såg som ett dåligt omen. Denna händelse omskrivs i Koranen, i de fem suraverserna som kallas Al-Fil. thumb|Illumination föreställande den mackabeiska prästen Eleasar, ur Speculum Humanae Salvationis - en variant av elefanten och slottet. Judisk-kristna medeltida konstnärer avbildade dödandet av den mackabeiska prästen Eleasar tillsammans med en krigselefant, som bär på en viktig seleukidisk general, så som det omskrivs i den apokryfiska första Mackabeerboken. Eftersom de tidiga illuminatörerna aldrig sett en elefant i verkligheten kunde de vara mycket fantasirikt illustrerade. Även den speciella bärstol som användes misstolkades. Bärstolen, som kallas howdah, blev i Europa ofta till ett slottstorn eller en befästning, vilket i förlängningen blev till en symbol som ibland kallas elefanten och slottet: det vill säga en elefant som bär ett slott på ryggen och som kom att symbolisera styrka. I denna form utgör dock elefanten inte bara ett kraftfullt djur som orkar bära ett slott fullt med soldater, utan kan även utgöra en symbol för hur Kristus frälser mänskligheten. Symbolen användes i Europa under den klassiska antiken, i England sedan 1200-talet och i Danmark sedan i varje fall 1600-talet. Det kan noteras att det engelska bruket av symbolen från 1200-talet kan härledas till den elefant som år 1225 skänktes av Ludvig IX av Frankrike till Henrik III av England och hans menageri i Towern. Detta var den första elefanten i England sedan Claudius erövringar 43 e.Kr. thumb|300px|left|Buddhistisk variant av de blinda männen som undersöker en elefant. Japanskt träsnitt av Itchō Hanabusa från 1888. Att elefanter så länge var omtalade men samtidigt ovanliga i västvärlden resulterade i många besynnerliga tolkningar, vilket givit upphov till flera mytologiska varelser. Detta gav också upphov till berättelsen om de blinda männen och elefanten, som härstammar från den indiska subkontinenten och som därifrån förts vidare i en mängd versioner: En grupp blinda män träffar på en elefant – ett djur de inte känner till – som de försöker förstå genom att känna efter. Men de olika männen känner bara på specifika delar av elefanten. En känner på snabeln, en annan på beten och en tredje på elefanten kroppssida. De beskriver sedan djuret för varandra utifrån sin begränsade förståelse vilket resulterar i mycket olika djur. Det slutar med att männen blir ovänner och börjar slåss. Berättelsens moral är att människor har en tendens att hävda absoluta sanningar utifrån mycket begränsade och subjektiva erfarenheter samtidigt som de ignorerar andra människors begränsade och subjektiva erfarenheter som kan vara lika sanna., Quote: The ancient Hindu parable of the six blind men and the elephant...."

De skallbitar av förhistoriska dvärgelefanter som återfunnits på Kreta och Sicilien kan vara grund till myten om cykloper – de enögda jättarna som förekommer i Homeros Odysséen, från cirka 800–600 f.Kr. Redan på 1370-talet hade vetenskapsmän noterat att den stora näshålan mitt på kraniet kan ha feltolkats som en ögonhåla och skallarna, dubbelt så stora som en människoskalle ser ut att kunna ha tillhört en gigantisk humanoid. Det har även föreslagits att varelsen Behemot som beskrivs i Jobs bok skulle kunna varit en elefant utifrån att den betar gräs och lever i närheten av en flod.

Inom bildkonsten Elefanten har varit ett populärt motiv bland bildkonstnärer, från stenålderns grottmålningar till dagens street-art.

Förhistorisk Förhistoriska nordafrikanska avbildningar av elefanter gjorda i sten förekommer ända från paleolitikum. Exempelvis finns det stenristningar av en elefant i världsarvet Tadrart Acacus i Libyen, från senare delen av pleistocen omkring 12 000−8000 f.Kr. Det finns många fler förhistoriska exempel. Däribland neolitiska stenskulpturer från södra Oran i Algeriet och en grottmålning av en vit elefant utförd av sanfolket i "Phillip's Cave" i regionen Erongo i Namibia. thumb|"Ganges avkomma", på engelska Descent of the Ganges – en klipprelief i Mahabalipuram från 600-talet.

Antiken Det finns en mängd klippreliefer i Indien som föreställer elefanter, där den mest välkända är den som finns i Mahabalipuram, och som på engelska kallas Descent of the Ganges, vilket ungefär skulle kunna översättas till "Ganges avkomma". Reliefen från 600-talet är en stor hinduistisk scen med en mängd figurer där de ursprungliga bergsformationerna har format den slutliga bilden.Harle, J.C., The Art and Architecture of the Indian Subcontinent, 2nd edn. 1994, Yale University Press Pelican History of Art, , pp. 278-83 I Unakoti i Tripura, finns en grupp med reliefer från 1000-talet, kopplade till gudomen Shiva, som omfattar flera elefanter. Inom indiskt traditionellt måleri är elefanten ett vanligt motiv, speciellt som riddjur i strid eller som transportmedel för kungligheter.

Elefanter var även ett återkommande motiv i Romarrikets mosaiker och reliefer. thumb|Detalj av en romersk mosaik från Veii (Isola Farnese i Italien) som föreställer en afrikansk elefant som lastas på ett skepp, från 200–, 300-talet. Medeltiden Under Medeltiden dyker elefanten upp i bestiarier, men få eller knappt några av konstnärerna som skapade dessa bilder hade sett en elefant i verkligheten, varför bilderna som bäst var goda kopior av äldre konstverk. I andra bilder över- eller underdrivs delar av elefantens anatomi eller också blir djuret till en fantasifull best. Det är inte heller helt ovanligt att stridselefanter avbildas med en mindre murad borg på ryggen innehållande en mängd soldater. thumb|140px|left|Detalj ur Hieronymus Boschs The Garden of Earthly Delights (1494–1505), med en realistiskt avbildad elefant. Modern tid thumb|Lilla elefanten drömmer, av Torsten Renqvist.

Inom österländsk konst är elefanten ett mycket vanligare motiv än inom klassisk västerländsk konst. I varje fall har elefanten inte varit vanlig inom det klassiska västerländska måleriet. Däremot är den något vanligare inom skulpturen. Inom modernismen var det främst surrealisterna som i någon större utsträckning använde elefanten som motiv inom måleriet. Max Ernst med sin The Elephant Celebes från 1921 är känd, men kanske är det Salvador Dalis drömska variant av elefanten på höga smala ben, som återkommer i både målningar och skulpturer av konstnären, som är den mest välkända. Två andra konstnärer som gjort verk med elefantmotiv, och som även samarbetade kring detta var Basquiat och Andy Warhol. Däremot har elefanten varit ett populärt motiv hos illustratörer och reklamtecknare, däribland den amerikanska tecknaren Norman Rockwell och även inom street art som hos Banksy.Wyatt, Edward. A Splashy Los Angeles Debut by Banksy – Design – New York Times, Published 16 September 2006. Retrieved 11 December 2012

Lilla elefanten drömmer är en skulptur av den svenska skulptören Torsten Renqvist. Sedan 1978 står den uppställd på Greta Garbos torg på Södermalm i Stockholm.

Inom litteraturen miniatyr|stående|Léon Benetts illustration av Jules Vernes mekaniska elefant, ur Ånghuset eller en färd genom norra Indien från 1880.