Mödrahem upprättades under 1900-talet i Sverige och var institutioner samt vårdinrättningar avsedd för att omhänderta ogifta blivande mödrar och deras barn. Även spädbarn togs omhand.

Mödrahem miniatyr|Äsperöds mödrahem, januari 1955 I 1924 års barnavårdslagens femte kapitel används benämningen upptagningshem om mödrahem, vilka föll in under begreppet barnhem. På mödrahemmet kunde modern föda och sköta om barnet i upp till 6 månader. Vistelsetid i ett år eller längre var inte önskvärt. På vissa mödrahem förekom även väntehemsplatser, som innebar att modern fick komma redan innan barnet fötts. För många ensamstående kvinnor fanns det ingen möjlighet att försörja både sig själv och barnet, vilket ledde till att de tvingades adoptera bort barnet. Efter vistelsetiden på mödrahemmet lämnades därför många barn bort till adoption eller fosterhem. Enligt den nya adoptionslagen som kom 1958 skulle banden till den biologiska mamman kapas. Mödrar tvingades därför skriva på ett kontrakt där de lovade att aldrig söka efter sina barn. Det hände dock att kvinnor fick sin situation löst och med hjälp av anhöriga kunde flytta hem till föräldrarna eller andra anhöriga med barnet. De flesta mödrarna på hemmen var under 25 år.

Syftet med mödrahem var att bereda moder och barn tillfälle att inledningsvis hållas ihop. Modern och barnet skulle få vara tillsammans under den första kritiska perioden i barnets liv, så att barnet blev ammat och på så vis bättre kunna överleva. Medan barnet fick tillgång till den viktiga modersmjölken fick modern hjälp att ordna för sig och barnet.

Vistelsen på mödrahem var frivillig. Ursprungligen fanns det två typer av mödrahem: vårdhem och hemskolor. På vårdhem skulle vistelsen vara kort, jämfört med hemskolor där vistelsen var betydligt längre. På hemskolorna skulle nämligen mödrarna hinna få utbildning i hemsysslor och barnavård. Utbildningen ledde till att de sedan fick ett arbetsbetyg, vilket gjorde det lättare att få anställning efter att de skrivits ut. Från år 1961 blev alla mödrahem vårdhem och fungerade därmed endast som tillfälliga bostäder.

År 1955 beslöt barnavårdsnämnden att mödrarna på hemmen kunde få återgå till arbete eller studier under sin vistelsetid där. De flesta började arbeta när barnet var fyra till sex månader. Mödrarna fick inte bestämma själva när de skulle börja arbeta. Det var föreståndarinnan som skulle anmäla önskemål om arbete åt mödrarna. Anmälan skulle ske på en särskild blankett till barnavårdsnämndens konsulent vid barnhemmen. Till detta skulle läkaryttrande om att barnet inte skulle ta skada vid moderns arbete bifogas. Alla mödrar fick inte arbeta samtidigt då någon behövde vara hemma och ta hand om de arbetandes barn.

Det var vanligt att många kvinnor som kom till mödrahemmet ville bli steriliserade. Sterilisering är ett ingrepp som hindrar könscellerna att nå sin bestämmelseort. Det förekom ibland även tvångssterilisering på vissa mödrahem. Tvångssterilisering skedde på de kvinnor som betecknades som undermåliga, debila, efterblivna eller som vistats på mentalsjukhus. Men även på kvinnor som ofta kom tillbaka för att föda barn på barn. De ansågs inte vara värdiga att få hjälp, laster uppmuntrades inte. Det inträffade även att kvinnor på mödrahem endast blev utskrivna om de gick med på att sterilisera sig.

Mödrarna på vissa hem blev ibland besökta av ett barnavårdsombud, för att prata om mödrarnas framtid. Barnavårdsombudet var där för att tala om möjligheterna som fanns i deras framtid. På så sätt fick mödrarna hjälp med att tänka över sin situation och framtid. Det var barnavårdsombudet som fosterplacerade de barn som mödrarna inte kunde ta med sig när de skrevs ut från mödrahemmet.

Mödrahemmets föreståndarinna eller barnavårdsman kunde söka pengar ur en av barnavårdsnämndens donationsfonder för diverse ändamål. För mödrar på mödrahem fanns "Nyström fond" som utdelades till "behövande mödrar och barn som tillfällig hjälp vid utskrivning från mödrahem". På 1960-talet fanns drygt 2500 kr per år att dela ut. Endast ett mindre belopp kunde därför delas ut. Bidraget var dock relativt högt jämfört med lönerna för kontorsbiträden, sjukvårdsbiträden och liknande som då var drygt 1000 kr i månaden.

1972 gjorde barnavårdsnämndens barnavårdsmannabyrå en utredning, "Behövs mödrahem". Både barnavårdsmän och föreståndarinnor på mödrahem deltog i utredningen. De skedde även telefonintervjuer med mödrar som varit på mödrahem under året 1971. Enligt uppgifterna de lämnade fanns det både negativa och positiva synpunkter på hur de upplevde vistelsen. Många upplevde det negativt på grund av den strikta kontrollen. Personalen upplevdes ofta auktoritär, det var många regler och mödrarna var rädda att bli fråntagna barnet. De positiva synpunkterna kunde vara att få träffa andra i samma situation. Men även att få stöd för att klara upp sin situation samt att få hjälp med praktiska frågor rörande barnet.

Historia Mödrahem inrättades på grund av de problem gravida ogifta kvinnor hade förr. Ogifta mödrar stigmatiserades, eftersom det sedan århundraden har varit en social skam att vara en ogift mor. Ett barn med endast en förälder i sin uppväxt ansågs även ha "allvarliga störningar" i sin sociala anpassning. Mellan år 1910 och 1970 föddes drygt 90.000 barn av ogifta mödrar i Stockholm. De ogifta mödrarna var oftast pigor eller hembiträden, som hade det svårt att klara sig både ekonomisk och praktiskt under den här tiden. Fäderna kunde dessutom relativt enkelt komma undan försörjningsansvaret. Att en ensam fader skulle ta hand om sina barn var länge otänkbart. Många mödrar fick inte heller bo kvar hemma då föräldrarna tyckte att hon "vanärat dem". Efter förlossningen fick de inte alltid tillbaka sina arbeten och de fick inte heller ta med barnet till arbetsplatsen. Toleransen för utomäktenskapliga barn var låg. Dessutom var det fram till 1800-talet förbjudet med förbindelse utanför äktenskapet och straffbart med både världsliga böter såväl som kyrkligt skamstraff. Denna skam och förnedring drabbade även barnet. Att kvinnor försökte hemlighålla och undanskaffa det yttersta beviset på att de hade haft sex utom äktenskapet var därför väldigt vanligt. Preventivmedel existerade, men var mellan år 1911 till 1937 förbjudet enligt lag att informera och annonsera om.

Kommuner i Sverige oroade sig för att den ogifta modern förr eller senare skulle “ligga fattigvården till last” och ville därför inte ha sådana mödrar boende i kommunen. För om mödrarna inte förmådde att försörja sina barn var det fattigvården som trädde in. Bostadsbristen i Sverige på 1900-talet gjorde det även svårt för de ensamstående mödrarna att hitta nytt boende. Modern hade därför oftast ingenstans att ta vägen, vilket ledde till att den enda utvägen de såg var att “göra sig av med barnet”. Många försökte framkalla abort med fosfor från tändstickor. Ofta dog även modern av förgiftningen. Det förekom även att modern själv dödade barnet. Andra lämnade sina barn till så kallade änglamakerskor som tog emot barnen mot en ersättning. Genom vanvård gjorde änglamakerskorna barnen till "änglar", vilket innebar att de vanskötte barnen till döds. Fram till 1918 kunde en moder vara okänd, vilket gjorde det lätt för änglamakerskor att bedriva sin verksamhet, då ingen frågade efter dessa barn.

För ogifta mödrar var därför spädbarnsdödligheten dubbelt så hög jämfört med barn födda inom äktenskapet. Kring sekelskiftet ledde den höga spädbarnsdödligheten till myndigheternas åtgärder. De ensamstående mödrarna och deras barn identifierades på samhällsnivå som en särskilt utsatt grupp som både behövde hjälpas och kontrolleras.

Samhällets åtgärder I spåren av barnamordsplakatet upprättades flera barnhus i Sverige. Allmänna barnhuset i Stockholm kan sägas fungerade som ett mödrahem. Syftet med dessa institutioner var att mödrar anonymt kunde lämna sina barn där för att sedan placeras i fosterhem. Endast fåtal mödrar kunde dock utnyttja anonymitetsrätten på detta sätt, då inlösningsavgifterna var väldigt höga. Ett alternativ var då att ”amma in” sina barn, vilket innebar att de betalade inlösningsavgiften genom att ge bröstmjölk och omvårdnadsarbete under åtta månader, då modern ammade sitt och kanske fler barn. Detta var dock inte ett alternativ för många kvinnor.

År 1902 infördes Lag om fosterbarns vård, i syfte att minska de utomäktenskapliga barnens utsatthet. Tanken var att fosterbarnens skötsel skulle kontrolleras av de kommunala myndigheterna. Lagen förskrev nämligen anmälningsplikt för alla som tog betalt för att vårda fosterbarn under sju år såvida de inte var nära anhöriga. Tyvärr var lagen uddlös då den byggde på att fosterföräldrarna själva anmälde att de hade fosterbarn.

År 1903 infördes ett kommunalt bidrag i Stockholm, så kallad amningspenning infördes, vilket gjorde det enklare för modern att amma. Tanken med bidraget var att göra det möjligt för modern att avstå från arbetet under amningstiden. Barnavårdscentralens föregångare, Mjölkdroppen, delade ut bidraget samt såg till att modern ammade barnet.

År 1918 kom lagen om barnavårdsman, vilket innebar att alla ogifta mödrar måste tilldelas en barnavårdsman. BB och folkbokföringen hade i uppgift att meddela socialtjänsten om barnets födelse så att barnavårdsman kunde utses. Varje ogift mor skulle tilldelas en barnavårdsman senast 3 månader före nedkomsten. En barnavårdsmans huvudsakliga uppgift var att uppmuntra och stödja de ogifta mödrarna att behålla barnen hos sig. De skulle även fastställa faderskapet, driva in underhåll från fäderna, stödja mödrarna i deras moderskap, samt se till att modern skötte sin uppgift som mor. Dessa kontroller skedde genom hembesök hos modern. Anteckningar skulle föras på fastställt formulär. Ogifta mödrar under större delen av 1900-talet fick därför finna sig i att deras föräldraskap övervakades av staten på detta sätt. Barnavårdsmän i Stockholm var från början kommunala tjänstemän inom barnavårdsnämnden. År 1974 upphörde barnavårdsman att vara obligatoriskt stöd för utomäktenskapligt födda barn.

På 1920-talet uppstod många små privata förlossnings- och spädbarnshem som erbjöd gravida kvinnor inackordering när graviditeten inte längre gick att dölja. År 1928 började kyrkoherde Hagbard Isberg, på socialministerns uppdrag, att inspektera dessa förlossnings- och spädbarnshem. Efter inspektionerna på de olika förlossnings- och spädbarnshemmen konstaterade Isberg att de flesta hemmen exploaterade ogifta mödrar och deras barn. Då Isberg var väldigt drivande i frågor om hjälp till ogifta mödrar, ledde detta till att Isberg startade det första mödrahemmet i Malmö. Jämfört med de förlossnings- och spädbarnshem han besökt, var avsikten hos Isbergs mödrahem "att på sedlig grund arbeta för att bevara sambandet mellan mor och barn och hjälpa henne att fullgöra sin modersplikt".

År 1930 infördes flera välfärdsreformer som moderskapshjälp, moderskapsunderstöd, fri förlossningsvård, behovsprövade barnbidrag och bidragsförskott. Dessa välfärdsreformer underlättade för ogifta mödrar och deras barn, speciellt bidragsförskottet som togs i bruk år 1938. Med bidragsutskottet behövde inte mödrarna längre vänta på att barnavårdsmännen skulle driva in underhållet från fäderna, utan staten trädde in och garanterade barnens underhåll.

År 1939 trädde Sveriges första abortlag, lagen (1938:318) om avbrytande av havandeskap, i kraft som medgav vissa lagliga möjligheter till abort. Det var dock svårt att få abort då enbart sociala skäl inte godtogs. De som fick avslag på abort såg sig inte annan möjlighet än att söka till mödrahem. Fri abort infördes inte förrän år 1975.

År 1953 inrättades en särskild adoptionsbyrå inom barnavårdsnämnden. Mödrar fick då bättre möjligheter att diskutera igenom adoptionsbeslutet även innan barnet föddes. Barnet kunde då komma direkt till spädbarnshem efter födelsen.

Fondhus, kategorihus och provisoriska mödrahem